En svensk jul

Improteatergruppen Iscensättarna, som jag har glädjen att undervisa på söndagar, spelade igår sin julpjäs för första och sista gången. Det var ett stycke teater som aldrig någonsin kommer att spelas igen, eftersom den var helt improviserad.

Kassandra (Elsa Nilsson), Gunnell (Amanda Grus) och Karl (Erik Lilja).

Efter paus fick pjäsen sin titel av publiken. Det blev En svensk jul. En passande titel i detta skilsmässotäta land. Föreställningen kretsade kring Majsan som ville skilja sig från sin man Orvar.
Jag är oerhört imponerad av skådespelarna. Att göra långimpro är inte lätt. Alla som har försökt vet hur svårt det är att både få ihop en sammanhängande historia och se till att de enskilda scenerna också är intressanta att se på. I vanliga fall är det svårt att lyckas göra det i en halvtimme. Men Iscensättarna gör det i två timmar.
Och gårdagens föreställning blev oerhört bra. De bästa dramerna jag vet har mycket humor i sig. Och ingen av mina favoritkomedier saknar en allvarlig botten. Det var precis i detta land som skådespelarna rörde sig, och jag njöt i stora drag. Jag kom att tänka på James L Brooks filmer, och framför allt Ömhetsbevis (Terms of Endearment). När Iscensättarna spelade sin pjäs fanns det ett tonläge som påminde om just den filmens sätt använda humorn som ett sätt att bära fram en mycket mänsklig historia.

Majsan (Anja Paulsson) och Orvar (Jonas Persson)