-Det är inte för sången, det är för att du sönder gitarren.
Fortfarande ogift här.
Fritte och jag var de enda i Kung Kobra som kunde eller ville gå på Forever Young-festivalen. Därför tog vi med oss två utanför laget som fick njuta av vår Tröls-vinst: Lars Lindquist och min storasyster Petra.
I Malmö hade det ösregnat. I Helsingborg regnade det lika mycket när vi klev ut från Knutpunkten. Jag hade min svarta regnrock på mig. Den fick mig lite grann att se ut som ett Nitzer Ebb-fan. Eftersom den saknar kapuschong var jag ändå inte sen med att ta emot en reklamförsedd regnponcho som delades ut gratis vid ingången till festivalområdet. Det är kanske ett mognadstecken att man väljer att försöka hålla huvudet torrt framför att fåfängt hålla stilen.
Och det var många denna kväll som visade detta tecken på mognad. Och konstigt vore väl annars. En kväll med 80-talsnostalgi ger förstås en publik med en medelålder kring 40.
Det dröjer inte många minuter efter att vi anlänt förrän första konserten går igång. Det är Jakob Hellman med band. Redan när första låten går igång känner jag mig genast upprymd. Jag ser konserten inramad av den oranga ponchon. Regnet smattrar mot plasten och ljudet gör att jag får den där mysiga känslan av att befinna mig i ett tält. Regnet ökar i styrka. Men ju våldsammare regnet blir desto mer lyckorusig känner jag mig. För det här är en riktigt, riktigt bra konsert. Det är sällan man får se konserter där man älskar och kan sjunga med i varenda låt.
Jakob Hellman spelar "Vackert Väder".
Resten av konsertupplevelserna var inte lika magiska. Men de var inte så dumma heller.
Självklart var jag mest ute efter att få höra Vienna och Dancing with tears in my eyes när Ultravox spelade. Fast jag tyckte faktiskt att de andra låtarna lät bra också. Men samma sekund som de hade spelat både Vienna och Dancing with tears in my eyes tog vi tillfället att gå in på The Tivoli för att ta paus från det överdrivna regnet.
Det utvecklade sig till en fin matpaus där vi valde bort Lustans Lakejer till förmån för trevlig samvaro. Bland annat berättade Petra att hon slagit en buskiskomiker från Falkenberg på käften efter att han tafsat på henne. Det gjorde mig omåttligt stolt.
Petra. När vi klev ut för att se Reeperbahn var det uppehållsväder. Med "uppehållsväder" menar jag att det regnade mindre då. Men helt upphörde det aldrig. Och efter en stund pissade det igen.
Lars hade åkt hem, men jag, Petra och Fritte njöt av Reeperbahn. Jag har aldrig lyssnat på Reeperbahn, men om man älskar Talking Heads som jag gör, så är det lätt att gilla Reeperbahn. Olle Ljungström var mycket underhållande med sitt mellansnack som lät lika begripligt som en afatikers dödsrosslingar.
Efter Reeperbahnkonserten fanns det tid till en kaffepaus.
-Man undrar vad de här bandmedlemmarna gör nu, sa Petra. Förmodligen har de flesta gått vidare till att jobba som lärare, konsulter... någon enstaka kanske jobbar som studiomusiker.
Men på den här turnén får de göra ett återbesök till den bästa tiden av sitt liv. När de var odödliga. Och på ett liknande sätt är det ett tillfälle även för publiken att svepa en nostalgidos som framkallar vackra minnen och ger en allmän känsla av att flydda dagar var fyllda av mening.
Det är en speciell känsla att vara på festival som befolkas av människor som för länge sedan har lämnat ungdomsåren bakom sig. Petra gav en rapport från toalettkön:
-Det är samma raggningrepliker nu som då: "Snygg synthlugg". Och en stund senare visar de foton på sina barn från sin IPhone.
Det får mig att le.
Alphaville. Alphaville spelar förstås klädsamt nog alla sina hitlåtar, precis som alla andra band. Men varken de eller de andra banden har tillräckligt många hitlåtar för att fylla ut sin scentid. Men de gör något väldigt fint när de faktiskt spelar en ny låt. Kanske den enda nya låten på hela kvällen. En låt som passar helt perfekt in på kvällen som helhet.
Den inleds med konstanterandet att det var 25 år sedan de slog igenom. 25 år sedan den där tiden de trodde de var odödliga. Och sången handlar om att de ända sedan dess har gjort vad de har kunnat för att hålla fast vid tron på att vara odödlig. Och att det är något som att vara stolt över. Det här är generationen som inte ville växa upp. Bara för att rynkorna syns och man måste skjutsa barnen till skolan så betyder inte det att man accepterar att vara vuxen. Låten blir som ett svar på Forever Young, 25 år senare. Do you really want to live forever? Ja. Och vi kräver också att få vara evigt unga. Vi ber inte om ursäkt. Den eviga ungdomen må vara en illusion. Men det är vår illusion.
Efter Alphaville åkte vi hem. Sista tåget mot Malmö gick halv ett, och eftersom vi med all sannolikhet inte skulle hinna se The Human League spela Don't you want me så kände vi att vi lika gärna kunde åka hem direkt. Petra konstaterade att om detta hade varit för tjugo år sedan så hade man struntat i när tåget gick och stannat kvar ändå. Att ta sig hem hade varit ett problem som man inte hade tänkt på förrän det uppstod. Men så unga är vi inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar