Psykiatri -Dödens Industri

Fram till och med lördag kan Mamös invånare gratis se utställningen "Psykiatri -Dödens Industri" på Börshuset. Jag tog med mig min psykiskt sjuka kamrat Jonatan och gick dit idag. Jonatan äter varje dag beroendeframkallande narkotikaklassad medicin som hans doktor rekommenderar.

Utställningen är gjord av Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Ett tiotal pannåer informerar om psykiatrins historia och idéer. Fokus ligger enbart på de övergrepp som skett och som fortfarande sker i psykiatrins namn. När jag och Jonatan anländer dröjer det inte lång stund innan en kvinna kommer fram till oss och berättar att en film nu ska börja. Vi sätter oss tillsammans med en handfull andra besöker framför en TV-monitor.
-Filmen börjar med en introduktion, säger kvinnan. Det är alltså mycket om lite... eller... nej, lite om mycket menar jag förstås.
Termen freudiansk felsägning dyker upp i min skalle. Fast mina chanser att få något gehör för den tanken i det här sällskapet är skrala.
Filmen är en timme och fyrtioåtta minuter lång. Om man inte har tid att se filmen på plats kan man köpa den för 170 kronor. Estetiken är som är hämtad från amerikansk Day Time TV. Intensiva färger, flashar, lager-på-lager. Inom loppet av ett par minuter har filmen målat upp en bild av en allomfattande konspiration där all världens psykiatriker kallblodigt och till synes helt utan anledning trakasserar och plågar försvarslösa patienter. Dessa patienter är lurade av den medicinska världen. De har fått diagnoser som är rena fantasifoster.

Det kan vara dags att stanna upp och vara lite källkritisk.
Kommittén för Mänskliga Rättigheter är ett namn som klingar ganska myndigt. Man kan lätt tänka sig att det är en organisation som har band till FN och WHO. Det har den inte. Det är i själva verket en underavdelning till Scientologikyrkan, och i min trångsynta lilla värld smäller det inte lika högt.

När filmen gör en poäng av att psykiatrin är en värld som har dålig insyn för utomstående så borde det alltså lämpligtvis ha ackompanjerats av ljudet av sten som krossar en glashus inifrån.
Det är också inte förvånande att filmen gör stor poäng av att psykiatrin fabricerar diagnoser, samtidigt som den inte alls nämner vad dessa sjukdomars symptom egentligen skulle bero på. Scientologernas menar nämligen att man mår dåligt för att utomjordiska spökparasiter ockuperar ett område i nacken. Det bör man ha i bakhuvet när man ser filmen. Strax ovanför spökparasiterna.
I övrigt är det förstås en enkel sak att kritisera psykiatrins idéhistoria och verksamhet i det förgångna. Det råder ingen tvekan om att det har begåtts många övergrepp mot psykiskt sjuka och utstötta särlingar. Innanför och utanför dårhusen. Och vetenskapens iver att klassificera och förstå det mänskliga beteende har gång efter annan resulterat i direkt människofientliga teorier. Men innan man förivrar sig kan man ju jämföra med övrig medicinhistoria. Metoderna att bota fysiska krämpor var också rätt saftigt barbariska i jämförelse med hur man gör idag.
Utställningen är skickligt gjord, och bör ha alla möjligheter att övertyga en besökare som inte är lika trångsynt och skeptisk som jag. Som helhet blir den dock lite löjeväckande i sitt sätt att krampaktigt leda i bevis att psykiatrin är roten till i stort sett allt ont. Om de bara hade använt orden "ha koppling till" istället för att "vara upphov till" skulle jag lite slarvigt kunna skriva under på vad utställningen säger om psykiatrins förhållande till rasism. Och när vägg efter vägg fylls med foton och namn på personer som tagit livet av sig själva och andra, samtidigt som de ordinerats psykofarmaka av sina läkare, då känner jag att jag vill testa utställarnas teoretiska kunskaper om grundläggande orsak-och-verkan-resonemang. Jag misstänker att tanken "galenskap kan leda till medicin" är ganska ny för dem.
Men jag kan ha fel, och i så fall får ni gärna skriva ilskna brev till läkemedelsbolagen för att de är ansvariga för Kurt Cobains död. Kanske hade han kunnat ge oss vackra melodier än idag om det inte vore för att de elaka doktorerna fick fatt i honom.

Mitt bland alla överdrifter, undanhållna jämförelser och bakvända resonemang finns det som sagt också en berättigad kritik mot psykiatrin. Och det är väl här det blir riktigt otäckt.
Psykiatrin är en ung vetenskap. Att klassificera, förstå och bota själslivets sjukdomar är ett arbete som nätt och jämnt har påbörjats. Jag har själv upplevt övergrepp från vårdpersonal i psykiatrin. När Anna Odell gjorde sitt omtalade verk på psykakuten kunde jag lätt relatera till hennes drivkraft att vilja möta sin demoner från vårdinstitutionen. Ordet demoner använder jag här bildligt. Som en slags omskrivning av trauma, ungefär. Det kan vara bäst att förtydliga det i ett sammanhang där jag nämner min galenskap. Taskigt behandlad alltså. Inte spökparasiter från rymden.
Det är otäckt att se att det är Scientologerna som nu plockar upp stafettpinnen. För jag misstänker att de kommer att lyckas bra med sin agenda. Och den agendan har inte så mycket att göra med att debattera tillståndet för svensk psykvård. Det handlar snarare om att skaffa fler medlemmar. För det råder väl knappast någon tvekan om vilka fiskar som fångas in i dessa vatten? Visserligen kan vem som helst dras in i en sekt. Men vem som helst kan inte dras in i en sekt när som helst. De dras in när tillvaron gungar. När de är osäkra på sig själva. När de har ett behov av bra psykvård, men kanske inte har fått det behovet tillgodosett.
Debatten om psykiatrin kommer förstås inte att bli bättre efter Scientologernas insats. Den smutsas så klart bara ner av sektens närvaro. Med såna vänner behöver man inga fiender.

Själv har jag på det hela taget mest positiva erfarenheter av den vård jag har fått från psykiatrin. Jag har en del dåliga erfarenheter. Men på det hela taget vimlar det av empatiska och välvilliga människor inom psykvården. Men hur mycket välvilja det finns så är möjligheterna till enkla botemedel väldigt begränsade. Och besvikelsen över detta är något som Scientologerna förstår att dra nytta av.

När vi lämnar utställningen säger Jonatan:
-Hur många av de där tror du var riktiga besökare?
Herregud. Jonatan ser syner. Förutom verkliga människor har han i sitt sjuka låtsasvärld fantiserat ihop ett helt gäng Mållgans.
-Hur menar du, Jonatan?
-Jag menar att i såna här tillställningar är det nog många från Scientologerna som deltar. De försöker nog fylla ut plats för att utställningen ska kännas välbesökt.
Puh. Jag känner mig lättad. Jonatan har alltså inte drabbats av en psykos. Det är bara hans helt vanliga paranoia.