Finland är som en parallellvärld där allting är som Sverige fast skyltarna har ord som ser ut som att en tvååring har fått gå loss på ett tangentbord.
I Åbo är skyltarna skrivna både på finska och svenska. Jag fick en kittlande kolonial känsla av att gå på gatorna där.
Åbo Svenska Teater. Här uppträdde jag.
Klubben jag uppträdde på heter Klubb Wettex & Latex. Det fanns ingen bastu i logen. Det finns det på vissa klubbar i Sverige.
Salongen. Samma inredningsarkitekt som Ingmar Bergman använde i Viskningar och Rop.
När man uppträder i främmande land måste man se över sina referenser. Jag diskuterade med de andra komikerna om finnarna skulle kunna tänkas känna veta Blondin-Bella är. Ett majoritetsbeslut i logen avgjorde att finnarna visste vem Blondin-Bella är. Ett betydligt större majoritetsbeslut från publiken sa emot.
Apropå referenser njöt jag extra av att konferenciern Anders Helenius skojade om Renny Harlin. Det har jag aldrig hört någon göra på en svensk standupscen.
Renny Harlin är finlands motsvarighet till Lasse Hallström, fast med den lilla skillnaden att han gör coola actionfilmer istället för melodramer som till och med amerikanska husmödrar tycker är lite väl kräkframkallande.
Anders skämtade också om Aki Kaurismäki. Men det kändes inte som en lika exklusiv referens och därför vägrade jag tycka att de skämten var lika roliga.
De flesta i publiken var sköterskor. Det var ingen slump. De hade gått dit tillsammans. Längst bak i lokalen satt folk från Kulturfonden. Det är en organisation som delar ut pengar till finlandssvenskar. Det finns ingen annan organisation i världen som har så mycket pengar i förhållande till hur många som de ska ge till. Om man bara struntade i alla kultursatsningar och projekt, skulle Kulturfonden kunna ge varje finlandssvensk 12 000 euro per år.
Jaloviina.
Efter föreställningen gick vi till en före detta skola som några finnar hade byggt om till bar. Det fanns ingen absinth på den här baren, så jag fick lära mig att dricka Jaloviina. De andra komikerna förklarade att det är det som de sanna konstnärerna i Finland dricker. Drycken är ett resultat av att man blandar restprodukter från cognac- eller whiskeytillverkning med annan sprit. Häxblandning, med andra ord. Jag rekommenderades att köpa med mig en flaska hem. Och mina finska vänner var mycket noggranna med att jag skulle köpa den enstjärniga, billigare, varianten. Den trestjärniga var förstås inte alls lika bra. Omvänt snobberi=sanna konstnärer.
Nästa dag gick jag till Alko och handlade häxblandning för 200 spänn.
Det pratades mycket om Kulturfonden när vi satt på baren. Jerry, som hade gjort en charmig standupdebut på klubben, höll brandtal. Han var bitter. Kanske för att han är den enda finlandssvensk som aldrig fått några pengar av dem. Det kan bero på att han inte är tillräckligt renrasig. Det kan också bero på att han aldrig riktigt skickat in någon ansökan.
Fast det räcker ändå inte som förklaring. Förra året fick André Wickström 20 000 euro som tack för att han har spridit den finlandssvenska kulturen så fint. Han behövde inte skicka in en ansökan. Jag skickade ett sms till André och gratulerade honom i efterhand. Han svarade från Florida. Det var dit han hade rest för prispengarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar