Heaven

Igår var jag på en konsert som kostade 5:50 i minuten. Det var värt varenda öre.
David Byrne spelade nya och gamla låtar som han skrivit ihop med en annan av mina husgudar: Brian Eno.
Förra gången David Byrne var i Malmö, på KB 2004, fick jag uppleva mitt livs bästa konsert. Därför var jag fullt beredd på att bli besviken när jag klev in i lokalen. Konserthuset kändes dessutom som ett dåligt ställe att ha konserten på. Talking Heads musik är den enda musik i världen som jag helt bokstavligt inte kan sitta still till. Att på en konsert tvingas sitta ner till låtar som Take me to the River är lika njutbart som att bli avrunkad av någon som har skidvantar på sig. Okej, alltså, men inte mer.
Delar av publiken hade tagit med sig barnen. Annars var jag nog yngst bland mestadels gubbar med flint och slips. Allt pekade mot en besvikelsens timme.

Och det började dåligt. Jag hade fått en bra plats på andra raden. Bredvid en koloss till karl som luktade som en död uteliggare som doppats i svett och rullats i tusen askfat. Efter tio minuter började min stol vibrera, och jag såg att kolossen inte heller kunde sitta still när han hörde David Byrnes musik. Hans vänstra ben hoppade som en maxad Mr Rabbit. Som konflikträdd svensk vände jag mig bort, andades genom näsan, och försökte intala mig att jag var en excentrisk miljonär som betalat extra för ett vibrerande säte. Men efter ett par låtar löste jag situationen på bästa sätt. Jag smet fram till första raden där det faktiskt fanns några tomma stolar.

Resten av konsertupplevelsen var lika fantastisk som på KB för fem år sedan. När den första Talking Heads-låten spelades signalerade körkillen att han gärna såg att publiken reste på sig och dansade. Ett par sekunder senare stod alla upp och hoppade omkring.
Publikens jubel nådde inga gränser. Tre extranummer var säkert inplanerat från början, men det var tydligt att publikens kärlek var äkta. Och det blev faktiskt extra häftigt att det just var slipsgubbar som betedde sig som fjortisar på en Broder Daniel-konsert. Tänk dig P G Gyllenhammar och Erik Penser hoppa omkring och forma "I love you" med munnen. Så var det.

Förutom ironiska invändningar som att det var osmakligt att spela Burning down the house med tanke på vad som hänt i Rosengård den senaste tiden, så har jag bara positiva saker att säga om konserten. Framför allt vill jag framhäva dansarna! 25 år efter bröderna Ingrossos storhetstid är det nu dags att ge konecptet bakgrundsdansare en ny chans. När de sprang in på andra låten fick konserten liv på ett sätt jag knappt sett hända innan. De kom in med positiv energi som verkade smitta av sig på alla i rummet. De log med hela kroppen och visade att glädje är sexigt. De var inte inne på alla låtar, och det behövde de inte vara heller. Men när de var inne hade de ett fantastiskt samspel med varandra och musikerna. Deras insats lyckades få mig att faktiskt överväga att ge dansteater en chans.

Jag träffade Scoops projektledare Dan Zethraeus på konserten. På 80-talet spelade han i ett band som spelade covers på Talking Heads. Lokalkändisar i Malmö.
På måndag ska jag snacka med Dan och pitcha en idé om ett Talking Heads-program. En halvtimme i veckan. Som en del av Bobster.