Inte Markisinnan de Sade

I torsdags åkte jag och Marja till Göteborg. Emma Knyckare hängde också med i bilen. Hon var på väg till föreställningen Det här är inte Markisinnan de Sade. Vi var på väg att titta på den.
Förra gången jag såg en föreställning med teatergruppen Bataljonen var det en fantastisk upplevelse. Därför gjorde jag så klart vad jag kunde för att sänka mina förväntningar den här gången.
Jag gillade föreställningen. Den kändes genomarbetad även om jag vet att gruppen råkade ut för trubbel och har fått göra den under stark tidspress. Jag gillar att ambitinosnivån är så hög, och jag tyckte även denna gång att skådespelarna var väldigt bra. Bitvis var den väldigt rolig också. Med Bataljonens infallsvinkel så gestaltades nästan en värld så som man hittar den i Markis de Sades böcker. Nästan alla är sadister på ett eller annat sätt. Det blir ganska absurdistiskt. Men inte ointressant.

Tre höjdpunkter från Göteborg

Nils Lind och Marja Nyberg på klubb Social.

Höjdpunkt 1.
Humorklubben Bajsnödigt. Bra ståuppkomik och som vanligt trevlig utgång efteråt.

Glad Nils.

Höjdpunkt 2.
Nils Lind lurar systemet. Beställde in nio Chicken McNuggets. Fick tio!



Josefine Jakobsson och Emma Knyckare.

Höjdpunkt 3.
Scenkonstgruppen Bataljonens uppsättning av Caryl Churchills Top Girls var helt fantastiskt bra. Jag har inte sett så bra teater sedan Filippa Bark och Döden.
Caryl Churchill har redan tidigare gett mig en av mina bästa teaterupplevelser. När jag för ungefär fem år sedan såg hennes Far Away som ett elevarbete på Teaterhögskolan i Malmö blev jag helt knockad. Jag har nog aldrig upplevt något lika suggestivt i teatersammanhang.
Jag hade alltså förhöjda förväntningar när jag klev in i Hagateaterns salong. Samtidigt har även jag upplevt min beskärda del av usla teateruppsättningar med krampaktigt skådespeleri och krystad iscensättning. Att gå på teater är alltid en chansning, och när man inte har sett teatergruppen innan så måste man vara beredd på att straffas hårt med plågsam uttråkning.
Men Top Girls var raka motsatsen. Skådespeleriet var genomgående långt över det normala. Bitvis var skådepelarprestationerna rent av häpnadsväckande bra. Regin var också oerhört intelligent. Och pjäsen visade att ett ämne inte blir mindre angeläget för att man låter det vara så komplext som det är. När föreställningen var slut ville jag se mer.
Top Girls behandlar frågeställningar om ideologi och feminism. Bör feminismen vara ett individualistiskt projekt, eller bör den dikteras av solidaritetsmål? De två karaktärer som sakta växer fram som de viktigaste för denna diskussionen är länge i det närmaste nidbilder. Den kallhjärtade karriärskvinnan ställs mot den missunnsamma martyren. Och det är faktiskt snillrikt att deras mänskliga nyanser inte skymtas förrän mot slutet.
Jag vill se uppsättningen igen. Men det kan jag inte. För det var sista föreställningen jag såg.

Men jag får se en av skådespelarna på onsdag. Då gör nämligen Emma Knyckare sin ståupp-debut på Oslipat.