Arvikafestivalen

På torsdagen åkte vi raka vägen från Öland till Arvikafestivalen. En bilfärd som tog ungefär nio och en halv timme. Jag, Erik och Sandra turades om att köra. Marja ansåg att hennes brist på körkort gjorde att hon inte kunde ta sig an den uppgiften.

På kvällen hann jag se Regina Spektor på stora scenen. Hon är en av de artister som jag verkligen diggar på ett nästan tonårsaktigt sätt. Inte fullt så distanslöst, men jag tycker att hennes musik är så pass bra att jag tycker att folk är lite dumma i huvudet om de säger att de inte gillar den.
Men tyvärr kändes konserten snudd på värdelös. Regina hörde inte hemma på stora scenen. Det kändes distanserat istället för intimt. Magin infann sig inte. Det lät bara mycket sämre än på skivan. Jag gick därifrån rätt snart.

Att se Robyn var desto roligare. Trots att jag, Marja och Evelyn Mok stod långt bak och inte såg mycket så trängde musiken och det energiska framträdandet ända fram. Jag började dansa. Bra jobbat, Robyn!

Josefin tolkar 911.

På fredagen var det dags att uppträda. Jag, Erik, Josefin Johansson, Marja och Sandra genomförde föreställningen "Oslipat tolkar musiken" på Jamobilens scen.
Vi hade alla valt en känd låt som vi transkriberade till standup. Fritt tolkat, förstås.
Marja tolkade Istället för musik förivrring av Bob Hund.
Jag tolkade Work av Broder Daniel.
Sandra tolkade White Rabbit av Jefferson Airplane.
Erik tolkade Det snurrar i min skalle av Familjen.
Josefin tolkade 911 av Wyclef Jean och Mary J Blige.
Det blev en fin liten tillbakalutad eftermiddagsföreställning i solen.

Erik, Sandra och Marja hjälps åt att dricka upp ölen vi fick efter föreställningen.

Efter föreställningen hängde vi på gräsmattan backstage tills ölen tog slut. Därefter gjorde jag vad jag kunde för att vårda min fylla. Det gick ganska bra, tack vare VIP-områdets bar och ett kontokort.
När klockan närmade sig sex gick de flesta i gänget och kollade på den mysiga föreställningen Hyllad på Jamobilen. Den här gången var det Johan T Karlsson (Familjen) som fick sitt anus renslickat inför publik. Själv gick jag inte lottlös. Jag svarade rätt på en fråga och vann en bränd skiva med Johans favoritlåtar.

Hyllad.

Efter Hyllad gick jag och Marja iväg till det lite hemliga VIP-VIP-området och hängde med de kändaste artisterna. Erik försökte hänga med, men fick inte komma in eftersom han inte var tillräckligt "inne" (som vakten uttyckte det).
På VIP-VIP-området fanns en chokladfontän spetsad med cointreau som man kunde dricka hur mycket som helst av. Robyn kom fram och frågade mig och Marja om hon fick måla våra kroppar med bladguld -vi var inte sena med att tacka ja!
Sen gick vi ner i det underjordiska workshoprummet och jammade lite med Regina Spektor. Det visade sig att hon hade avlägsna släktingar i Röddinge, där min pappa är uppvuxen.
Brian Eno dök plötsligt upp och bjöd på ostron som han hade fiskat upp själv. Vi åt dem med god aptit under den stjärnklara himlen tills vi blev riktigt mätta. Sen drack jag bloody marys tillsammans med Michel Gondry som ville diskutera en musikvideoidé med mig.
Allt detta hände på riktigt.
Det som inte hände var att jag och Marja gick hem klockan nio och somnade och vaknade två timmar senare för att släpa oss till soffan och se en dålig amerikansk spökfilm på Kanal fem och sen somna igen och sova vidare i nio timmar till.

Vit päls.

Jag gjorde mitt bästa för att lördagen skulle överträffa fredagen. Jag grundade med pernod och öl innan vi gick iväg till festivalområdet. I stort sett hela komikergänget började med att se Vit Päls tillsammans. Därefter är minnena lite suddigare. Jag minns tydligt att vi gick till VIP-området där jag gav Ola Söderholm en försenad och ironisk födelsedagspresent i form av en Jägermeister-näsduk som man fick gratis i baren. Ola var duktig på att dölja sin spontana glädje.
Jag minns också att jag unnade mig whiskey.
Jag minns inte en smal man med gepardbyxor, men jag har fått honom återberättad för mig.

Matthew Perry och Nancy Spungen.

Jag minns att jag och Marja gick och såg Shout Out Louds och att vi senare på kvällen även såg Babyshambles. Då sms:ade vi och ringde Marjas lillasyster. En människa som skulle ha uppskattat den konserten ungefär en miljon gånger mer än vad vi gjorde.
När de sexiga tjejdansarna i vit herrskjorta och hatt gjorde entré blev jag plågsamt medveten om hur nykter jag hade hunnit att bli. Det var irreparabelt och vi bestämde oss för att åka hem. Vi tog Sandra med oss och försökte hitta en buss för att komma hem snabbare. Det tog ungefär en timme, så när vi äntligen kom fram kände jag mig lika glåmigt nykter som en tönt i en reklamfilm av Roy Andersson.

Jag har en gnagande känsla att jag har blivit lite för blaserad för musikfestivaler. Någonting har hänt med mig. Jag har inte längre någon oforcerad känsla av att det är viktigt att kunna säga till folk att man har sett en viss artist i verkligheten. Förr i tiden var festivaler ett fint tillfälle för mig att samla på sig upplevelser som man kunde minnas och beskriva för folk. Numera har jag svårt för att njuta av konserterna. Konserter är oftast bäst när man slipper trängas med fulla människor som står och snackar sönder upplevelsen. För att njuta av festivaler måste man själv vara full. Jag gillar att bli full. Men bara när det sker någorlunda spontant. När jag måste anstränga mig så känns det mer arbetsamt än festligt. Nu är jag 34 och alkoholen har tappat en del av nyhetens behag. Nu orkar jag inte dricka annat än när det känns bekvämt och roligt. Annars har jag svårt att motivera mig. För det ska väl ändå vara roligt att festa? Eller?
På det hela taget hade jag ändå roligt på Arvikafestivalen. Jag lyckades ju dricka och festa. Uppdraget slutfört. Jag önskar bara att jag hade varit lite mer uthålligt och kunnat hänge mig på det där sättet jag gjorde när jag var ung. Den där tiden då jag kunde återvända till campingen och stolt och entusiastiskt säga "Nu har jag sett Rammstein. De låtsaskissade på publiken. Det var fett".

Marja gör "kaninöron" på osynlige mannen.