Surströmmingspremiär

Idag förlorade jag min surströmmingsoskuld. Elin Nordén invigde mig och Mattias Olsson, på Mattias innergård.
Som barn tyckte jag att all mat var äcklig. Men sedan tonåren har jag satt en ära i att smaka på allt och ge allt en ärlig chans. Det är en kick att gilla sånt som andra tycker är äckligt. Eftersom det är det enda sättet som jag klarar av att vara macho på så omhuldar jag denna egenhet med en viss överspänd stolthet. En liten klick Anthony Bourdain i min annars så undergivna personlighet bidrar till min komplexa karaktär. Jag kastar mig över djurs hjärtan, hjärnor och testiklar. Allt ska smakas, åtminstone en gång.
Surströmmingen har länge varit en mytomspunnen skatt i mina ögon. Jag har aldrig ens fått tillfälle att känna lukten innan. Den har beskrivits för mig på olika sätt. Ruttet. Träck. Lik. Sopor. Ju fler som har berättat desto svårare har det varit för mig att skapa mig en föreställning.

När Elin öppnade burken bultade mitt hjärta hårt, och mina näsborrar vidgades. Lukten var inte alls så stark som jag hade väntat mig. Vi befann oss visserligen utomhus och det blåste lite, men jag tror ändå att jag kan konstatera att man överdriver om man säger att surströmming stinker. Det första som slog mig var hur syrlig doften var. Visst, det doftar avlopp, men inte på det där murkna sättet. Och avlopp är bara en av ingredienserna. Man får inte missa nyanserna av havsdoft. Stilla havsvatten som bildat en pöl uppe på stranden.

En hel del mat smakar inte som den luktar. Surströmming tillhör inte den kategorin. Den smakar inte lika starkt som den luktar. Och den smakar inte bara som den luktar. Men i stort sett är doften ingen falsk marknadsföring. Jag smakade fisken både som tallriksrätt och i tunnbröd. Jag åt under uppmärksam och koncentrerad tystnad. Smaken krävde all min uppmärksamhet. Det var verkligen en sällsam smak. Speciell. Annorlunda. Jag kan inte minnas att jag har smakat något som kan liknas vid det. Det var ett stort ögonblick i mitt liv.
Efter att ha smakat långsamt och ordentligt började jag så småningom komma till den försiktiga slutsatsen att jag tyckte att det var lite gott.

Ögonblicket.

När jag hade ätit halva min andra klämma började det ta emot. Jag började bli mätt på smaken. Det gjorde mig lite orolig. Tänk om jag inte har vad som krävs för att gilla surströmming? Vad händer då med min självbild? Men sen började jag tänka vidare. Det finns ju rätt mycket mat som är gott i små doser, men som jag inte tycker är gott om jag äter mycket av det. Så är det till exempel med inlagd sill. Och just nu är det där jag står. Surströmmingen är en delikatess som jag helst äter i mindre doser. Kanske kan jag med tiden lära mig att äta stora mängder surströmming. Men det känns inte viktigt. Just nu är jag bara tacksam att mitt liv har berikats med ännu en möjlig njutning.