Recension: En Man Med Ett Skägg

Kalle Lind i "En man med ett skägg".

Det finns ett ögonblick i Kalle Linds föreställning "En man med ett skägg" där han förklarar att han ogillar när pretentiösa människor stämplar lättsam humor som ofin. Lind tycker det är fel när humorn måste innehålla stora portioner allvar för att rättfärdigas. Resultatet av denna inställning leder enligt Lind ofta till humor som känns som att äta en ordentlig Wasa-knäckemacka bara för att sen få smaka ett cocktailbär. Det känns ironiskt, eftersom när jag sitter i publiken känns det som att jag tuggar på mitt knäckebröd. Och väntar lydigt på mitt cocktailbär. Och när jag väl får bäret så minns jag varför cocktailbären försvann tillsammans med lädersofforna när 80-talet tog slut.

"En man med ett skägg" är full av allvarsamma stunder. Så full att den förlåtande publikens tålamod prövas. När Kalle Lind kritiserar pretentiös humor så känns det som om Kalle Lind vill säga "jag har redan hunnit före er med att säga att jag inte gillar pretentiös humor -alltså kan ni inte kritisera mig för det!". Detta är en genomgående taktik i föreställningen. Den som ber om ursäkt på förhand har ryggen fri, och kan på så sätt smita från omgivningens omdömen. Kalle Lind kommenterar så klart själv sin bristande sångförmåga. Och mycket riktigt får hans sånginsats Carl Bildts version av Fyra bugg och en Coca Cola att framstå som svängig.

Att ironisera åt alla håll tillåter Kalle Lind att göra vad han vill, eftersom han tydligt deklarerat att det inte är på allvar. Numret där han ironiserar över Robert Brobergs ordvitsande tillhör de som kammar hem flest skratt under kvällen. På en metanivå gör Kalle Lind sig lustig över Brobergs ordvitsande, men som av en slump skrattas det just där själva ordvitsen får sin punchline. Genom att ständigt ta avstånd från allt blir helhetsintrycket att Kalle Lind inte vet vilket ben han ska stå på.

En viktig sak som Kalle Lind skyndsamt påpekar är sin egen självupptagenhet. Att han har gjort det konstnärliga valet att inte arbeta med en regissör resulterar i att föreställningen är lika lång som en genomsnittlig Tarkovskijfilm, och att den är minst lika skämttät. Det resulterar också i att allt känns väldigt slarvigt genomfört. Sällan har en så erfaren komiker framstått som så nervös och oproffsig. Det publiken får se är ett genrep till fullpris.

En anledning till att Kalle Lind framstår som så nervös kan vara att han har ett ärligt uppsåt att, som han säger, "konfrontera sina nojjor". Bland dessa nojjor hittar vi bland annat "att säga allvarligt menade sanningar". Kalle Lind börjar i samband med detta prata om hur rädd han är för att framstå som töntig, och gör analysen att det kan bero på att just han har genomlidit den helt normala kamratuppfostran som i stort sett alla har gjort i grundskolan. Han fortsätter sen med att, inte utan falsk ödmjukhet, dela med sig av en viktig lärdom han har gjort i livet: om man vågar vara töntig har man vunnit situationen.
Kort därefter uppstår teknikstrul. Kalle Lind klarar inte av att bemästra händelsen, utan framstår som amatörmässig och orolig. En spricka uppstår i den nyss levererade djupsinnigheten. Det blir plågsamt tydligt att det fortfarande är lika viktigt för Kalle Lind nu att inte framstå som töntig som det var när han gick på högstadiet. Alla ser det, men publiken, som denna kväll är hämtad från den närmsta bekantskapskretsen, hjälper gärna till att uppehålla fasaden när Kalle Lind skyndar förbi det pinsamma ögonblicket.

Man kan lätt se att föreställningen är löst baserad på Henrik Schyfferts The 90's. Fast Kalle Linds version är ett mer omoget verk, trots att det är indränkt i föråldrade referenser. Precis som i The 90's är monologen en blandning av självrannsakan, modern historieskrivning och en uppgörelse med föräldragenerationen. Och precis som i Schyfferts föreställning slutar det med att Lind konstaterar att han upprepar föräldrarnas mönster mot sin vilja, och på samma sätt sträcker han ut en hand mot mamma och pappa när han inser att de inte heller har haft det så lätt. Men sen avslutas hela föreställningen med en sarkastisk låt om gubbar, och plötsligt känns det oklart om Kalle Lind egentligen vill ha försoning med någon annan än sig själv.
Och precis då motbevisas en annan tes som Magister Lind har lärt ut under helaftonsföreställningen: tesen om att man egentligen inte kan skoja bort något.

När jag traskar hem efter den allt annat än upplyftande upplevelsen påminner jag mig om det enda tecknet på sann självinsikt hos Kalle Lind: att han bestämde redan från början att föreställningen skulle spelas endast en kväll.