Beatles

Jag är nu inne på min fjärde vecka av min Beatlesperiod.
Varje decennium upptäcker jag plötsligt att "Beatles är ju faktiskt riktigt bra!". Och sen lyssnar jag lite på deras skivor i några veckor. Och sen återgår allt till det normala. De återfår sin ikonstatus, och får vila bland Marilyn Monroe och Elvis Presley.

Skillnaden på Beatles högstanivå och lägstanivå är lika stor som skillnaden mellan Mats Wilanders tennisspel och hans poesi. Mästerverk ligger bredvid sånger som låter som outtakes från Mora Träsks mindre kända skivor. Jag tolkar det som att den kreativa miljön var mycket tillåtande. Att man hellre sa "vi försöker" än "det går inte". Resultatet blev populärmusik som är en milstolpe i musikhistorien.
Tomorrow never knows, For no one och While my guitar gently weeps är låtar som får mig att hoppas att min Beatlesperiod aldrig tar slut. When I'm sixty-four, Michelle och Don't pass me by är låtar som får mig att känna sekundärskam. Det var säkert bra för gruppdynamiken att Ringo Starr också fick sjunga på en och annan låt. Men det var inte så omtänksamt mot övriga världen.

Men det är inte de dåliga låtarna som får mig att bli trött på Beatles. De kan man hoppa över. Det jag verkligen blir less på är det där som skulle kunna ha blivit helt underbart, men som de antingen har experimenterat sönder eller inte orkat färdigställa. Större delen av Abbey Road flyter samman, och Beatlesanhängarna kan snacka hur mycket de vill om att skivan var banbrytande på det sättet. För min egen del gör det bara att jag inte orkar lyssna på den. Trots att det finns väldigt bra låtar där. A day in the life är en av Beatles bästa låtar. Men jag drar mig för att lyssna på den eftersom den avslutas med något som låter som en väckarklocka från helvetet.

En sak som jag tycker är intressant med Beatles är att de, så vitt jag kan se, inte blev riktigt konstnärligt intressanta förrän de redan var världsstjärnor. Det är mycket möjligt att jag inte förstår tillräckligt om harmonier, och att jag inte har koll på den kontemporära kontexten, men jag har svårt att se något riktigt nyskapande förrän tidigast på Rubber Soul-plattan. Har jag fel?
För om jag har rätt så kan man ju undra vad det var som hände. Varför började de plötsligt skriva nyskapande musik? Var det bara en slump att tre så framstående låtskrivare råkade befinna sig i samma band. Eller var det något i den kreativa miljön som lockade fram det allra bästa i var och en av dem? Och varför smittades då inte Ringo Starr?

Det här är tankar som jag får varje decennium när jag faller in i min Beatlesperiod. Jag känner att jag vill hinna klottra ner dem. För snart känner jag att perioden är över. Det är lite samma känsla som när man håller på att vakna, och man kämpar för att få stanna kvar i drömmen.
Always know sometimes think it's me, but you know I know and it's a dream. I think I know of thee, ah yes, but it's all wrong. That is I think I disagree.