En stor upptäckt: det finns ett knäckebröd som jag kan älska. Redan på tisdagen använde vi bastun. Där upptäckte jag Marjas favoritsysselsättning. Att kasta vatten på aggregatet och se nöjd ut.
Jag låter bli att förtydliga "kasta vatten". Dubbelmeningen gör det här inlägget mer spännande.
Veckans dvd-tema var "svenskproducerat från 1972". Till frukosten såg vi alltid ett avsnitt från första säsongen av N.P. Möller.
Och en kväll myste vi framför Janne Halldoffs Firmafesten. Det var härligt att se om den. Den här gången höll jag utkik efter Messiah Hallbergs pappa Nils i rollen som Harry Sjöberg. Min favoritscen med honom var när han satt ensam på lagret och beklagade sig över att han inte fått klättra i karriärstegen. Till och med utlänningar hade gått före honom.
Vädret var mestadels fint, men jag och Marja var väldigt lite ute i naturen. En gång gjorde vi ett mycket halvhjärtat försök att plocka svamp. Vi var borta i tjugo minuter och fick med oss fyra svampar som vi gissade inte var giftiga. Det är tur att vi är så bra på att gissa.
Marja i naturen.
En kväll ägnade vi åt Guitar Hero. Min handkontroll hade gått sönder så det var det enda Playstation 2-spel som vi kunde spela. Marja var skitduktig, och jag var kass. Den mesta av tiden satt jag som en fjortisflicka som med beundrande ögon iakttar sin pojkvän i en replokal. Det kändes fint.
En dag blev det strömavbrott. Eftersom det skedde mitt på dagen infann sig inte riktigt den där förtrollade civilisationen-är-satt-på-undantag-känslan. Men vi gjorde vårt bästa att njuta av den ändå. Vi hittade sällskapsspel, och det gav mig tillfälle att testa ett spel som jag velat spela länge: den magiska labyrinten. Ända sedan jag för något år sedan läste i en tidning att matematikern Tora Larsson rekommenderade spelet så har jag varit nyfiken på det. Det var verkligen kul, även om jag tror att det blir roligare om man är fler än två som spelar det. När man bara är två så får man lätt ungefär lika mycket poäng, och då får slumpen en avgörande betydelse.
Den öppna spisen i vardagsrummet har stått orörd ända sen Marjas föräldrar flyttade in. Jag och Marja bestämde oss för att skapa lite stämning och tutta lite eld. Stämningen blev en blandning av kyssen vid havet i Härifrån till evigheten och scenen där Anton Glanzelius tappar kontrollen över brasan och startar storbrand i Mitt liv som hund.
Den mesta av röken åkte ut genom skorstenen. Helt i sin ordning. Men ungefär fem-tio procent sipprade ut i rummet. Det är svårt att njuta av de sprakande lågorna när ögonen tåras av stickande rök.
Lars Lindquist förklarade för mig på Facebook att det finns något som heter kallras. Om inte luften i skorstenen värms upp långsamt har röken svårt att komma upp i den. Man måste elda försiktigt i början. Det är precis den här sortens okunskap som rimligtvis en gång för alla måste befria mig från alla misstankar att jag skulle vara gryningspyromanen i Ystad.
Den mesta av röken åkte ut genom skorstenen. Helt i sin ordning. Men ungefär fem-tio procent sipprade ut i rummet. Det är svårt att njuta av de sprakande lågorna när ögonen tåras av stickande rök.
Lars Lindquist förklarade för mig på Facebook att det finns något som heter kallras. Om inte luften i skorstenen värms upp långsamt har röken svårt att komma upp i den. Man måste elda försiktigt i början. Det är precis den här sortens okunskap som rimligtvis en gång för alla måste befria mig från alla misstankar att jag skulle vara gryningspyromanen i Ystad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar