Nu låtsas vi

Ikväll såg jag Rapports årssammanfattning och årets Nobelpristagare i Ekonomi, Paul Krugman, fick frågan om när han började oroa sig för den förestående finanskrisen.

-Det var faktiskt för mer än tio år sen, svarade Krugman, när de asiatiska ekonomierna rasade samman.
Det var en varningsklocka. Han kom till insikt att den avreglerade globala världsekonomin var mycket bräcklig.
Plötsligt känner jag mig som en Nobelpristagare.
Jag läste också boken Globaliseringsfällan (Martin & Schumann, 1997) när den kom ut. När TV-mannen Claes Elfsberg frågar Krugman vad som är de bakomliggande orsakerna till finanskrisen blir svaret att en laissez faire-politik har fått råda alldeles för länge. Detta är också en grundläggande tanke i Globaliseringsfällan.
Jag skriver inte det här för att jag vill påstå att Krugman skulle ha hämtat tankegångar från en bestseller och nu presentera dessa tankar som sina egna originella slutsatser. Det är oväsentligt i sammanhanget. Vem vet, Krugman kanske till och med inspirerade bokens författare?
Men det som får mig att lägga pannan i djupa veck är Claes Elfsbergs sista fråga:
-Varför var det ingen som sa emot?
Krugman svar är mycket obskyrt. Det är något om tidsandan där alla rycks med i samma tankeström. Alla ville tro på framgångssagan så länge det gick.

Fast det är ju inte sant. Och det stör mig.
Det stör mig att vi nu låtsas som att Globaliseringsfällan aldrig blev skriven, att den aldrig gick upp på bestsellerlistan och att en av bokens konkreta idéer, den om Tobinskatten, aldrig inspirerade till en global gräsrotsrörelse som hette Attac några år efter att boken kom ut.
Likaså måste vi låtsas som att John Kenneth Gailbraith inte heller fortsatte vara varna för spekulationsekonomi ända fram till sin död för två år sedan. Och vi ska också glömma att George Soros och en massa andra med djup insikt om finansmarknaden varnade för att den fria kapitalismen skulle äta upp sig själv.
När Claes Elfsberg frågar varför ingen sa emot så är själva frågan felställd.

Det känns som revisionism.
Historien skrivs av vinnarna, brukar det heta. Nu ska den skrivas av nollorna.
Nollorna som råkade ha makten. Och som så klart fortsätter att ha den eftersom de är för många för att bytas ut. Krisen är ju inte någon enskilds fel. Den var, enligt Kruger, systemets fel. Och det har han ju rätt i. Men jag har ingen lust att låtsas som att det inte fanns röster som sa emot redan för tio år sedan.

Jag tror att vi vid det här laget måste konstatera att folk som har makt inte reagerar när de har kniven på strupen. De vaknar inte förrän de känt kniven tränga in i köttet.