Gästbloggare: Jonatan Unge

Fritte Fritzson och Jonatan Unge i Jakriborg.

Hej,
Jag heter Jonatan Unge och blev för en tid sedan erbjuden av Marcus att skriva ett gästinlägg på hans blogg.
Självfallet vill jag det, sa jag.
Sommaren tog slut, hösten kom och blev till vinter.
Men hade jag skrivit något?
Nej, det hade jag inte.
Till slut beslöt sig Marcus, som är en rådig och handlingskraftig karl, att tillämpa det uråldriga judiska knepet skuldbeläggning.
Vilket som synes fungerade utmärkt.
Så:

I somras fick jag mitt första riktiga jobb.
Vilket inte är helt sant då det bara var ett sommarvikariat samt att jag har haft jobb tidigare, vilka i alla fall mina dåvarande arbetsgivare ansåg vara riktiga sådana.
Hur som helst, för mig kändes det som om jag för första gången gjorde något vettigt med mitt liv.
Det kan låta underligt då min uppgift var att 4 gånger varje vardag mellan 06.30 och 10.00 gå in i en studio och skrika dumheter i en mikrofon.
Denna sommar var också första gången som jag under en längre tid skulle bo på en annan plats än min födelsestad Stockholm.
Staden där jag skulle bo och arbeta var Malmö även känd som söderns pärla.
Malmö visade sig var en mycket trevlig stad som påminde i utseende och atmosfär om de alkiskrogar som ligger längs Ringvägen i Stockholm.
Staden är liten och behändig och man tar sig lätt runt i den på cykel.
Tyvärr ser den likadan ut överallt vilket göra att det är svårt att orientera sig i den.
Malmöiterna är inte heller till någon större hjälp då de bara kan beskriva vägen till Zlatans hus och dessutom har de ingen som helst uppfattning om tid och avstånd.
Om du frågar en av infödingarna om det är långt till den plats du ska så får du alltid ett ja till svar.
Vilket är en förbannad lögn då det inte är långt till något i Malmö.

Jesper Rönndahls mor pratar med Jonatan.

För att göra en lång historia kort av min tid i denna sunkiga förort till Köpenhamn så kommer här en liten summering:
Jag söp, åt fantastik god glass på drottningtorget, drack sprit, klappade får, besökte Mölle, klättrade runt på Nimis, hällde i mig öl, sjöng allsång, såg Timbuktu, badade, gick till en doktor i Lund, såg Timbuktu, käkade falafel, krökade, såg Skanör och Falsterbo, såg Timbuktu, cyklade snabbt igenom Rosengård, blev förälskad och avslutade allt med att ta mig en ordentlig bläcka.
Sen packade jag mina väskor och åkte hem till huvudstaden, mälarens drottning, Stockholm.

Nu är ju jag en lite av, hur ska jag säga, lite av en sentimental fitta.
När jag kommer hem full sent en kall stockholmsnatt, så sätter jag på en Björns vänner låt och gråter mig sen till sömns.
För teatraliskt må så vara men min tid i Malmö var ett stort hopp i min personliga evolution.
Den tiden var utan att överdriva den bästa jag hittills upplevt i mitt liv.
Aldrig tidigare har jag haft så roligt, känt ett sådant självförtroende, druckit så mycket utan att någon tittat snett på mig, eller blivit så kär.
Så är det bara.
Nu vet jag ju att det är viktigt att inte låta sig sjunka ner i nostalgi då den per definition både är förgänglig och falskt rosaskimrande.
Det är dags att ta nya tag och se fram emot en strålande framtid med nya okända glädjeämnen.
Samt ond bråd död så klart.
Men ni ska veta att jag kramar mina minnen av Malmö så som om det vore en lyckosten.

Vänligen,
Jonatan