Blod

Jag har en extremt ovanlig blodsjukdom som jag aldrig kommer lära mig namnet på. En doktor har sagt till mig att det snarare är en blodanomali än en sjukdom. Men eftersom den på sikt är ohälsosam för mig om den ignoreras så väljer jag att kalla den för en sjukdom så att även folk utan gymnasiebetyg ska kunna fatta. Sjukdomen går ut på att järnet i blodet inte försvinner med tiden som på andra människor. För mycket järn i blodet gör att organen tar stryk. Det har inte hänt. Men för ett par år sen gjorde läkarna bedömningen att det var dags för mig att tappa blod var tredje månad. Detta innebär att jag inom några år ska ha normala värden. Jag antar att jag måste göra om processen om trettio år. Framtiden känns mindre oviss när man har något inplanerat 2039.

Idag var det dags igen att tappa mig på blod. Igår var det Oslipat. Som vanligt en toppenkväll, och det firade vi som vi alltid gör genom att gå till Nya Tröls. Den här kvällen hängde jag även med till Debaser. Vilket inte är helt ovanligt. Jag drack öl. Idag var jag bakfull. Jag har varit med om värre, men jag kände mig så pass dålig att även Rickard Palm skulle ha låtit bilen stå om han mådde likadant.
En gång slarvade jag med att äta frukost innan jag tappades på blod. Det resulterade i att jag fick känna mig så där härligt svimfärdig som jag annars bara gör när jag röker tobak. Idag var jag noga med att äta frukost. Men jag var yr ändå. Redan på förhand. Lite skamsen sa jag till sköterskan:
-Jag vet inte om det är så lämpligt att tappa mitt blod idag. Jag mår inte så bra.
-Hur då?
-Jag känner mig yr. Har ont i huvudet... Jag festade igår.
Sköterskan sken upp:
-Jaja, men då är det ingen fara! Du kommer att må bättre efteråt!
Jag hoppade upp på britsen. Sköterskan stack in nålen i mitt armveck. Det gjorde för jävla ont som vanligt. Nålen som används till åderlåtning är tjock som en blyertspenna. Oftast rinner inte mitt blod så värst snabbt. Jag måste krama handen för att pressa ut det. Det tar lång tid. Som när Ingvar Oldsberg kissar på natten. Idag sprutade jag ur mig mitt blod på nolltid. Sköterskan förklarade att det var tack vare att jag hade druckit så mycket igårkväll. Mitt blod hade blivit tunnare. Dagens tips alltså: om du ska lämna blod så går det lättare om du super kvällen innan. Kan funka med annan vätska också.

När vi nästan var klara berättade sköterskan att det finns bedövningsplåster som man kan sätta i armvecket för att sticket inte ska göra så in i helvetes ont. Hur tacksam jag än är för informationen nu så undrar jag varför ingen berättade det här för mig för flera år sen. Om teorin är att de flesta patienter gärna känner ordentlig smärta så tror jag de har fel.

När nålen tagits ut och bandaget var på så försökte jag glatt känna efter ifall jag mådde bättre som utlovat.
Nej. Det gjorde jag inte. Jag kände mig verkligen inte bättre alls. Om sköterskan trodde hon kunde lura på mig lite placeboeffekt så trodde hon fel. Det måste man vara läkare för att klara. Slutsatsen är därför denna: om du är bakfull ska du inte skära upp en blodåder. Det är inte den mirakelkur som man instinktivt tror att det ska vara.