sälja syster

Eftersom vi ändå var i närheten gick jag, Valle Westesson och Björn Eriksson in på Kirsebergs mytomspunna kvarterskrog Mässingshornet, som numera av konkurstekniska skäl heter Den Lille Kro.
Jag har aldrig varit där, och trots att besöket var spontant var mina förväntningar högt ställda. Till min stora glädje levde stället upp till sitt rykte. Valle beskrev stämningen som "engelsk" och i det här fallet innebär det att man mycket väl hade kunnat välja just den här lokalen för att filmatisera Tuffe Viktor. Frånskilda heltidsalkoholister visade på ett avslappnat sätt att de minsann inte alls var för fina för att bli fulla även en lördagskväll. I bakre rummet spelades bluesrock. Valle beskrev musikanterna som "ett glatt gäng som inte hade gått ut gymnasiet". Det stämde säkert, men det var samtidigt lite missvisande eftersom de alla vara i 55-årsåldern.
Jag lovade mig själv att om jag fick ragg på det här stället så skulle jag använda kondom.

Ett par öl senare besökte vi pizzerian La Baronessa på andra sidan gatan. Där var stämningen mer irländsk. Gitarrföresedda gubbar med Pete Seeger-komplex bjöd upp till allsång.

Strax efter klockan tolv tyckte småbarnsföräldrarna Valle och Björn att det var dags att gå hem. Jag gick tillbaks till Mässingshornet för att se om tjejen som jag flörtat lite med var kvar. Det var hon inte. Men jag började prata med en lagom naturligt blond tjej som jag också haft lite ögonkontakt med tidigare. Tjejen kom från Polen och det visade sig snart att hon hade ihop det på något sätt med krogens ägare. Hon var yngre än jag. Han närmade sig pensionsåldern. Att se dem tillsammans var både vemodigt och oromantiskt samtidigt, som i en Ken Loach-film. Det gav atmosfären en djupare klangbotten som jag verkligen kunde uppskatta.
När vi hängde i baren och den polska tjejen åt chili con carne kom det fram en man med rakat huvud och fårat ansikte. Han hade en bastant kroppsbyggnad och en intensiv blick som skvallrade om att han var trött på att försvara sina livsval. Han inledde sitt samtal med mig med att konstatera att Mässingshornet minsann var ett bra ställte. Inte alls som de där jävla snobbställena i stan. Min överlevnadsinstinkt rekommenderade mig att hålla med, och jag gjorde det.
Han övergick sedan till att prata med den polska tjejen. Efter ett par minuter frågade han mig:
-Are you her brother?
Min överlevnadsinstinkt rekommenderade mig att inte slösa ironi på den här mannen, men jag kunde inte låta bli. Mitt sinne för humor må vara enkelt, men just då tyckte jag att det var väldigt underhållande att han uppenbarligen hade glömt att vi pratade svenska med varandra för två minuter sedan.
-Yes.
-You speak very good english. Polish people don't usually speak good english.
-Our parents taught us well in the sunday afternoons.
När jag senare kom tillbaks efter ett toalettbesök såg jag den polska tjejen hångla loss med fadesgestalten bakom bardisken.
Min nya kompis såg nu betydligt mer barsk ut. Han såg mig stint i ögonen och sa:
-Are you selling your sister?
-No..
-I know what kind you are. You are selling your sister.
Mannen var mycket upprörd och han såg ut verkligen vilja lära mig en läxa om trafficking med sina knytnävar. Det fanns förstås ett enkelt sätt att undanröja misstankarna om att jag skulle vara min systers hallick. Jag kunde på svenska förklara att jag inte alls var släkt med tjejen framför oss. Problemet var att han verkade vara den sortens människa som är extra känslig mot att bli skämtad med. Risken att få stryk var alltså inte direkt mindre om jag talade sanning.
-I have no respect for you, fortsatte mannen.
-No... You shouldn't have... But...
Två kraftiga nävar restes i ansiktshöjd. Han hade gjort kuktecknet med båda:
-This is what I think of you.
-Yes... I can see why... But I'm really not selling my sister.
Min oskuldsfulla pojkblick mötte hans hans dömande små pupiller och han insåg motvilligt att han kanske hade tagit fel den här gången. Sakta gick han därifrån.

Vid ettiden gick jag vidare till Retro där André Wickström var i full färd med att ge mina vänner nya smeknamn efter Kringlan-modell. Ni ska hädanefter kalla mig Pain Riche.
Frallan fick hångla lite med en tjej, precis som han fick göra kvällen innan. Kvällen slutade lite snöpligt med att Bagels inte ville ha någon efterfest av någon konstig hänsyn till Bagarsonen. Istället valde han att sätta fokus på Bullfittans orakade armhålor. Kanske var det en undanmanöver, för istället för efterfest blev Intergrill ändstationen. Jag var kände mig lättad över att åter igen vara hemma i civilisationen efter mina äventyr på Backarna.