Den science fiction som jag gillar bäst är high concept-verk där en stark idé är bärande för historien. Det finns t ex många noveller, böcker och filmer som på tänkvärda sätt undersöker våra föreställningar om att vara mänskliga genom att skildra en framtid där androider finns. Blade Runner anses ofta vara den stora klassikern på detta område.
En mindre subgenre inom science fiction är de historier där alla män försvinner. Y -the last man av Brian K Vaughn tillhör denna genre. En epedemi utplånar hela jordens manliga befolkning. Allt med en Y-kromosom dör knall och fall. Förutom en slashas som heter Yorrick, och hans apa.
En värld utan män kan låta som lösningen på många problem. Men i Brian K. Vaughns version låter paradiset vänta på sig.
Mer än så tänker jag inte säga om handlingen. Jag uppmanar alla att läsa serien som nyligen kom ut med sitt tionde och avslutande album.
I mina ögon är Y the last man ett mästerverk. Science fiction när den är som intelligentast. Och spänning när den är som mest engagerande. Vaughn har en sanslös förmåga att berätta en historia. Han vet vilken information han ska ge, och hur den ska presenteras. Och han vet också vilken information han ska tjuvhålla på. Om jag säger att jag sträckläser Y -the last man så är det ett understatement.
När science fiction är som bäst har den en oslagbar förmåga att vrida på föreställningar som annars uppfattas som självklara. I Y -the last man kommenteras nutiden, världspolitiken och våra värderingar via ett filter. När alla män är borta och de efterlevande kvinnorna ser tillbaka på den värld som försvann blir resultatet ett unikt perspektiv. Ett perspektiv som inte finns och aldrig kommer att finnas. Och just därför blir synliggörs mönster som i vardagen är osynliga.
Nej, världen förvandlas inte till ett paradis när männen försvinner. Men det är ändå lätt att konstatera att Y -the last man vilar på en feministisk värdegrund. Just förhållandet mellan könen är så klart ett bärande element i det här eposet. Men serien innehåller mycket annat också som får mig att se på delar av tillvaron ur en annan vinkel. Det är intelligent och tankeväckande. Vaughn den goda smaken att låta historien vara tillräckligt öppen för att det ska finnas mycket kvar att fundera över när man har läst färdigt. Dessutom är det ruskigt spännande, kryddat med mängder av referenshumor som jag går igång på.
Ett annat sätt att använda genren är att låta historien vara en allegori. Det finns en polsk film från 1984 som på svenska heter Uppdrag Sex (som jag antar är en rak översättning från originalets Seksimisja). Det dröjde inte många år innan den visades på Sveriges Television. Filmer som var icke-amerikanska hade fortfarande lite förtur på den här tiden.
Uppdrag Sex gjorde starkt intryck på mig. Dels för att jag befann på tröskeln till min pubertet (det förekommer nakenscener i filmen). Men också eftersom jag fick upp ögonen för hur en film kan handla om en sak, och samtidigt handla om något annat.
Uppdrag Sex är en science fiction-komedi som handlar om två män som blir nedfrysta. När de hittas i framtiden är alla män borta och kvinnorna lever i underjorden. Trots att det inte finns några män så är det just männen som de mest av allt är rädda för, och denna rädsla är ryggraden i det förtryckande samhället. Filmen handlar i grunden så klart om det polska samhället. Om diktaturen. Om ofriheten och förtrycket. Saker som man inte fick säga högt. Men som man kunde skildra i allegorisk form. Många menar att humorn i öststaterna försvann efter murens fall av just den här anledningen.
Jag som elvaåring hade kanske inte begripit allegorin om jag inte hade sett filmen tillsammans med min pappa som varit mycket i öststaterna. Han fungerade som ett välbehövligt kommentatorspår och kunde berätta hur filmen skulle tolkas. När jag äntligen såg om filmen i vuxen ålder för ett och ett halvt år sen blev jag smått salig när jag upptäckte att filmen faktiskt är riktigt bra. Jag blir också nyfiken på hur den kunde släppas igenom censuren. Budskapet är ju knappast svårtolkat. Förmodligen satt där en trött tjänsteman på censuren och förstod precis allting. Men som också själv var trött på angivarsamhället. Och därför var väldigt glad att filmen inte innehöll något som man formellt var tvungen att invända emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar