Marcus Johanssons blogg

MATKRÖNIKA 2011

2012-01-16T19:25:00.000+01:00

2011 var ett mycket bra matår. De riktigt stora topparna har varit många. Förra året fick jag uppleva flera smaker som kliver rakt in på mitt livs tio-i-topp-lista. Jag tackar livet.

ÅRETS NYHET

Blomkålscappucino
Smaka på ordet. Men smaka ännu hellre på en blomkålscappucino.

Kan det vara det godaste jag någonsin haft i min mun?

ÅRETS RESTAURANG

La Cucina Italiana
Årets restaurangupplevelse måste så klart bli mitt och Marjas besök på La Cucina Italiana i Göteborg. Det är alltid trevligt att äta tills man vill kräkas. Men den här gången var det en overkligt härlig upplevelse. Det var här jag smakade blomkålscappucinon. Och det var här jag lät mina mindervärdeskomplex ackompanjeras av kammussla och grismage. Läs mer här.

ÅRETS SPONTANA RESTAURANGBESÖK

Johan P
En sen söndagskväll i oktober var jag och Marja lite hungriga och ville hitta något att äta. Vi tog bilen ner till de centrala Malmö. Bara för att finna att nästan alla restauranger var stängda. Hårddraget kan man säga att vi fick viälja mellan McDonalds och Johan P.

Jag är väldigt glad att vi unnade oss Johan P. Deras skaldjurstallrik var underbar. Jag har aldrig ätit så god hummer innan. Plötsligt förstod jag varför hummer anses vara sådan fin lyxmat. När den serveras rätt, med bra kvalitet och utan konstigheter, så är det en himmelsk smakupplevelse.

ÅRETS KOCK

Evelyn Mok

Motivering: För att hon spontant, enkelt och chosefritt snabbt lagar till en härlig måltid som kan tävla med bra restauranger efter att hon sagt "Är ni hungriga? Jag kan se vad jag har i kylen."

ÅRETS HATOBJEKT

IKEA

Jag har varit på IKEA-restauranger tre gånger i år. Första gången tänkte jag "Det här är väl rätt prisvärt". Efter att ha ätit maten var jag beredd att ompröva den tanken. Men det kändes ändå rätt okej. Men andra gången insåg jag att det maten var långt ifrån prisvärd. Hela idén med prissättningen är att de tar betalt för varje liten del av måltiden separat. Om man ska ha något som liknar en komplett lunchmåltid får man betala ungefär vad man brukar betala för det. Fast istället för schysst mat får man skolmat från Grisland.

ÅRETS COMEBACK

Äggsallad
Skapar storartad harmoni tillsammans med väldigt mycket annat. Len och vänlig. Tar inte plats. Men kan också stå på egna ben.

Här sedd tillsammans med kräftstjärtar. Foto: Marja Nyberg.

ÅRETS RÅVARA

Rödbetan

Lika självklart som att 2010 var laxens år, så har rödbetan en ohotad ställning som Årets Råvara 2012.

Den trendade på restaurangerna. Och den fick min fulla uppmärksamhet när jag åt den i rökt skick på Aarts Mat & Dryck. Där serverades den med chevrécreme. Smakerna inte bara gifte sig med varandra. Jag fick vara med på deras bröllopsnatt, när de startade en blodslinje mot framtiden. Det kan ha varit det godaste jag har haft i min mun.

Rödbetor med chevrécreme på Moriskan. Ej rökta, tyvärr.

ÅRETS GRILL

Regnbågsforell
Det är sällan jag äter hel fisk eftersom jag är hyperkänslig mot att få deras ben i munnen. Mina kräkreflexer protesterar som en pubertetsunge på husvagnssemester. Därför är jag glad att jag har hittat regnbågsforellen. Den har stora ben som ger mig en sportslig chans att lyckas pilla bort dem.
I grillat skick var det fantastiskt gott. Som bonus får man i slutändan en uppäten fisk som gör att livet lite mer känns som en tecknad film.

ÅRETS DRYCK

Starksprit

Det kommer en punkt i livet där man som människa måste bestämma sig för att växa upp. En dag då man lämnar öl och vin bakom sig i festsammanhang, och kostar på sig starksprit. För att det är godare. Och bättre.

Brita och Max. Hjälpte mig flytta in. Fick starksprit.

ÅRETS MEST TÅLAMODSPRÖVANDE

Lidls engångsgrillar

Jag brukar tala mig varm för engångsgrillar. De är inte helt optimala för miljön. Men det kompenserar dem genom bekvämlighet.

Min erfarenhet är att de brukar ge ett gott resultat. Men efter att ha använt Lidls engångsgrillar känner jag att min tilltro till dem krisar. Jag kan få ut mer värme från min armhåla än vad jag fick ut av Lidls engångsgrillar. Efter att ha kämpat i en och en halv timme fick jag avsluta jobbet i ugnen.

Om man inte kan lita på att Lidl står för kvalitet, vad kan man då lita på?

Fin yta. Rått inuti.

ÅRETS MINST PRISVÄRDA

Hembeställd Pizza Hut-pizza
Jag gillar onlinepizzas koncept. Tack vare att man nu överallt kan få hemkörd pizza hjälper de oss att göra verkligheten mer lik amerikansk film. En sen kväll förra året kände jag mig hungrig som en varg som är mycket hungrig. Jag kände att en vanlig pizza inte skulle räcka till. Därför beställde jag från Pizza Hut. Deras tjocka botten är i vanliga fall ett handikapp i mina ögon, men den här gången var det en tillgång. Det jag inte visste då, men som jag bittert fick lära mig, är att Pizza Huts Normalstorlek är en barnportion. Jag var inte mätt när jag gick och la mig i min säng.

ÅRETS ETISKA STÄLLNINGSTAGANDE

White glove society

I Fallout New Vegas trivdes jag på Ulta-Luxe. Jag uppskattade att casinot och hotellet gjorde allt för att sätta guldkant på tillvaron, även om världen runtomkring låg i atomskadade ruiner. Och med tanke på vilken hög standard deras restaurang visade, så hade de väldigt snälla priser också.

Men när det sen visade sig att deras mystiska kötträtter bestod av råvaran människa så tog jag klar ställning. Det här var inte okej.
Visst var jag nyfiken. Visst lekte jag med tanken på att smaka. Men i slutändan valde jag ändå att rädda kvällens huvudrätt ur knipan. Med fara för mitt eget liv, ska tilläggas. Ni behöver inte tacka mig.

ÅRETS SÅ-HÄR-GÅR-DET-NÄR-MAN-FÖRSÖKER-LAGA-MAT-NÄR-MAN-SAMTIDIGT-SPELAR-SITT-NYINKÖPTA-SKYRIMSPEL

Ska föreställa kycklingnuggets

ÅRETS KAN-INNEHÅLLA-SPÅR-AV-ONDSKA

Nyårsklockan. Läst av Petter Bristav.

2012-01-03T02:49:00.002+01:00

Fakta: Petter Bristav läste denna helt orepeterat

Agneta och Telefunken II

2011-12-25T12:35:00.003+01:00

Måns Ortner och Marja på Beppo.

Idag sänds andra avsnittet av Agneta & Telefunken. Missa inte detta humorprogram förklätt till barnkultur som jag och Marja har skrivit! De senaste veckorna har vi suttit på produktionsbolaget Beppo och gjort programmet. Det har varit väldigt kul att jobba med så proffsiga och roliga människor.
Kristoffer Appelquist har även denna gång gjort ett eget inslag i programmet. Och så har vi lånat röster i vårt kontaktnät från radio och TV till programmet. För att det ska bli så där extra bra.

Klockan 17 börjar det. I P3.

Önskelista 2011

2011-12-02T20:37:00.001+01:00

Den lövtunnasteMac-datorn man kan tänka sig. Idealvikt: 0,01 hg.
En äkta ToriAmos-docka av Pat Kochie.
Skrivare, som inte är dum i huvudet. Alltså som inte slösar färg när man baraskriver ut svartvitt.
Svarta jeans som passar bättre ihop med min nya trivselvikt
Squash-racket och boll, som kan motivera mig att få bort min nya trivselvikt
Att alla Janne Halldoffs filmer släpps på dvd, eller att de åtminstonevisas på SVT någon gång.
Att folk jag känner blir medlemmar (gratis) på chess.com, laddar ner appen, och börjar spela med mig. Mitt nickname är Ungdomligast.

Playstation 3-spel:
The Elder Scrolls V: Skyrim
Deus Ex Human ( R ) evolution
Ico & Shadow of the colussos (två på samma skiva)
Rage
Ghost busters: the video game
Uncharted 1-3

Sällskapsspel:
Orangino
Något frågesportsspel
Vilket som helst som du själv tycker är roligt.

Böcker:
The eight characters of comedy
Satiristas! - Paul Provenzas
Människor som har haft fel - Kalle Lind
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
Bedwetter – Sarah Silverman
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
Fotobok med fotografier av PeeWee

CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Tori Amos – Night of hunters
Kate Bush – 50 words for snow
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun

Blueray:
Punishment Park – Peter Watkins
Labyrinth
Total Recall
Solaris – Andrej Tarkovskij
Ghostbusters
De ofrivilliga - Ruben Östlund
Office Space –special edition with flair
9
Bored to death –säsong ett och två

Dvd:Mr Show säsong 1-4Gitarrmongot - Ruben Östlund
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet attdöda)
Duckman säsong ett och två
The War Game – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins

Seriealbum:
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Prins Charles känsla - Liv Strömqvist
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance - Alan Moore
Orgy Bound - Daniel Clowes
Alla Tom Strong-böcker – Alan Moore

Säsongsavslutning Oslipat Stockholm

2011-12-02T14:51:00.001+01:00

Kringlan

I onsdags hade Oslipat sin säsongsavslutning i Stockholm. Trots lite teknikstrul blev det en väldigt bra kväll. På scen kunde man njuta av Soran Ismail, Kringlan Svensson, Sara Andersson, Ryska Posten och mig och Fritte. Jag passade också på att visa min julfilm.
Jag och Fritte känner oss kort och gott skitnöjda med vår första säsong i Stockholm. Det har kommit mycket folk. Och redan nu har vi börjat bygga upp en återkommande publik. Det var mer än vad jag vågade hoppas på efter endast fyra föreställningar. Jag älskar Kolingsborgs lokaler. Det är intimt och mörkt. Underground och sexigt. En bra inramning för konstformen. Vi kör igång igen den sjunde februari. Då varannan vecka.

På onsdag har vi säsongsavslutning i Malmö. Vi gör föreställningen På Begäran. Turbostandup där publiken bestämmer vad vi ska prata om. Handla din biljett här.

Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistoria

2011-11-27T23:58:00.001+01:00

I lördags var jag på två teaterföreställningar. Armen och En Makroekonomisk Kärlekshistora.

Armen är skriven och regisserad av Niklas Hansson. Jag är alltid nyfiken på vad han tar sig för. Hans förra uppsättning, Ett skräckscenario, var ett mästerverk. Den skulle jag vilja se igen. Ni som inte bor i Malmö kan njuta av Niklas Hansson i Kobra. I små doser.

För andra året i rad satte Niklas upp en pjäs i Slottsträdgården på hösten. Utomhusteater när termometern närmar sig nollan är en utmaning. För publiken, och säkerligen också för skådespelarna.
Jag ska inte sticka under stol med att det var en prövning att sitta där och försöka koncentrera sig på texten. Mycket av det som Niklas Hansson skriver kräver noggrann lyssning. Och det var inte helt lätt när kroppen ville rikta sin energi på att hjälpa den hårt arbetande blodcirkulationen. Efter första akten kände jag mig matt.
Men efter pausen började en scen som nästan helt saknade ord. Det var inte bara otypiskt Niklas. Det var rent av oerhört behagligt. Det som stumt utspelade sig framför mina ögon korrelerade med vad som sagts innan. Jag upplevde det som att jag kom ikapp föreställningen där.
Den avslutande scenen var dessutom rolig. Och förtydligande. Jag kände något som liknade slutning.
Niklas själv nämner Kafka i sin beskrivning av Armen, och det är lätt att se varför. Men där Kafka beskriver en omänsklig byråkrati skildras här istället en kanske alltför mänsklig statsapparat. Tramsig och nyckfull. Utan regler. Det är istället den enskilde medborgaren som förtvivlat försöker avkräva tillvaron en ordning. Jag gick därifrån och funderade på om inte detta är en mycket svensk absurdistisk pjäs. Det kändes som en bra gestaltning av hur många av oss saknar den ansvarstagande staten. Vi hade en bild av samhället. Institutioner betydde trygghet. Plötsligt vaknade vi av ett gapskratt i mörkret. Och vi kramar fortfarande blanketterna som om de kunde rädda oss.

Jag i Teater 23:s foajé.

En Makroekonomisk Kärlekshistoria sätts upp av Teaterrepubliken. Den spelas i Teater 23:s kafédel. Pjäsen är skriven och regisserad av Jens Peter Karlsson. Han skrev även Ayn, som också Teaterrepubliken satte upp. När jag såg Ayn blev jag stormförtjust. Hur ofta sitter man på en teater och verkligen undrar hur pjäsen ska sluta? Inte ofta. Tyvärr. För den sortens effektiva berättarmotor gör faktiskt åskådaren engagerad. Det finns de som hävdar att den gör åskådaren duperad. Men inte jag. Att försöka undvika berättelsens kraft brukar mest tråka ut, istället för att ge verktyg till kritiskt tänkande. När jag såg Ayn, blev jag indragen i handlingen, och fick därför med mig föreställningen hem. Den släppte mig inte.

Jag hade därför höga förväntningar på En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Och jag måste säga att jag inte alls blev besviken. Fast den här föreställningen var olik Ayn. Narrationen stod inte lika mycket i centrum. Men det fanns ändå ett driv, och jag var aldrig uttråkad. Övergångarna mellan olika berättarplan löstes ovanligt bra. Utan att de kändes märkvärdiga.

Det verkar som att Teaterrepubliken har en mycket uppriktig ambition att göra politisk teater som kan uppskattas av folk som inte redan är frälsta -eller ens så värst intresserade av politik. Jag älskar den ambitionen. Eftersom jag alltid har tyckt att makroekonomi är ett intressant ämne har jag svårt att uttala mig om hur väl Teaterrepubliken lyckas nå fram till en publik som från början inte är lika nyfiken som jag. Jag kan bara gissa. Och jag gissar att de lyckas bättre än de flesta andra som spelar politisk teater. Frågan är väl bara om en titel med ordet "makroekonomisk" i sig lockar andra än såna som mig.
Det vore synd om inte fler såg föreställningen. Den var sevärd. Och det var den även om man bara vill ha förströelse för stunden. Jag var konstant underhållen. Skådespelarna Torbjörn Lindberg och Anna Rydén var suveräna. De fick mig att gapskratta gång på gång. Dessutom kändes det ganska sexigt emellanåt. Jodå.
Det enda jag vill invända är en sak som min vän Felix Holmgren pekade ut för mig. Sättet som bankernas utlåning förklarades gjorde att man som publik lätt fick intrycket att all tillväxt nuförtiden skulle vara uppblåst spekulation. Jag tror inte att Teaterrepubliken vill vara oärlig i sin argumentation, men det skulle vara bra med lite större tydlighet där. Annars kan meningsmotståndare få en lätt invändning.

Kort sagt: Hatar du tråkig teater och vill unna dig en riktigt kul kväll så tycker jag att du ska se En Makroekonomisk Kärlekshistoria. Biljetter hittar du här.

Världens bästa serie

2011-11-24T15:28:00.001+01:00

Privat, eller personlig, läkare

2011-11-19T13:09:00.001+01:00

Igår röntgades jag och det kunde konstateras att jag har gallsten. "Ganska många", enligt den unga läkaren. Bollen ligger nu hos akutläkaren som tog emot mig i början av oktober. Men eftersom hon inte har en mottagning så kommer hon nog bara be mig att ta kontakt med en vårdcentral.

Ordet vårdcentral väcker en känsla av irriterad uppgivenhet hos mig. Min erfarenhet av vårdcentraler är att de är en slags uthållighetstest. Om du orkar stå i kö tillräckligt länge, och komma tillbaks en gång till och göra om hela proceduren från början, då har du visat dig värdig för sjukvård. Jag förstår att läget är annorlunda när man kan vifta med färdiga röntgenbilder. Men likväl. Mitt förtroende för vårdcentraler är på samma nivå som mitt förtroende för kvällstidningar. Och efter min skräckupplevelse när jag akut åkte in på Södersjukhuset förra gången måste jag erkänna att jag känner mig lite tveksam till att låta dessa människor närma sig min kropp med en kniv.
Idag har Marja suttit i telefonkö till vårdcentralen. De sa att de skulle ringa upp tjugo över elva. Men ringde inte förrän tio över ett. Under den tiden började jag söka privata sjukvårdsalternativ på internet.
"Jaha, nu har jag alltså närmat mig borgerligheten ännu mer", tänkte jag. "Det är väl typiskt att man steg för steg gör det när man har lämnat ungdomen bakom sig". Men vafan. Om Lars Ohly kan använda sig av privat sjukvård så kan väl jag göra det? Jag är ju inte ens vänsterpartist. Mitt ideologiska motstånd mot privat sjukvård kan till hälften betecknas som "gammal vana". Andra hälften kan beskrivas som en diffus tanke om att man förtjänar lika bra sjukvård oavsett vilken inkomst man har. Men om man nu ändå har samma högkostnadsskydd och ungefär samma patientavgifter så är väl det argumentet lika bräckligt som Jan Myrdals lårbenshals?

Den första hemsidan jag kom till efter att ha googlat "Privat Sjukvård Stockholm" var Bo Kurtizéns hemsida. Eftersom hans specialitet var internmedicin, med fokus på bl a galla, kändes det som jackpot direkt. Med vidöppna ögon klickade jag vidare på hans andra flikar. Under "Debatt och opinion" hittar man debattartiklar som Bo själv har skrivit.

Och efter att ha skummat igenom dessa artiklar ser man den privata sjukvårdens främsta fördel. Läkarna känner att de måste marknadsföra sig. Ingen har bett Bo om hans tankar om "nyvänsterns moraliska haveri". Det är inte helt uppenbart vilken koppling det har till Bos förmåga att skriva ut penicillin. Men visst ger det ett mervärde?
Och om du letar efter en doktor som så nyligen som 1995 slog ett slag för att biljettpriserna till Operan och Dramaten skulle höjas, då kan du tryggt veta att Bo är din doktor.
Bos resonemang i korthet: Med högre biljettpriser kan även "vanligt folk" köpa biljetter. Med biljettpriser på bara några hundralappar ockuperar arbetslösa, sjukskrivna och andra slashasar biljettkassan i ren brist på annat vettigt att företa sig. Operahuset fylls ut av obildade människor som knappast på djupet kan uppskatta det de ser.

För min egen del känner jag mer att Bo hade mig vid "galla". Och att han tappade mig vid "Dramatenbiljetter borde kosta skjortan".
Och sen fick han mig igen med inlägget om illegala flyktingars rätt till läkarvård.

Spira

2011-11-14T16:06:00.003+01:00

I helgen var det invigning av Jönköpings nya kulturhus, Spira.
Jag fick äran att göra en liten film till arrangemanget.

Kamera och Redigering: Anders Blomqvist
Kuriosa: Skådespelaren till vänster är Mathias Lithner, från min gamla improgrupp Ultimate Games.
Kuriosa 2: Kvinnan som kastar pappersflygplan är Louise Ekdahl Fritzson. Som producerade Klubb Extra Allt, och som varit gift med Fritte.

Smärtan

2011-11-12T14:58:00.002+01:00

Jag har aldrig spelat Star wars Galaxies. Eller något annat rollspel online. Men visst kan man inte låta bli att bli berörd av smärtan som spelaren känner när hon får veta att Sony rycker ifrån henne en så stor bit av hennes verklighet?

Hötorgskonst

2011-11-10T11:32:00.002+01:00

Jag har skrivit om att investera i konst tidigare. Jysk Bäddlager har billiga handmålade tavlor.

Men de kan inte konkurrera med andrahandsmarknaden.

På Hötorget i Stockholm finns handmålade som dessutom är färdiginramade. Medianpriset ligger på 40 kronor. Det är ca tjugo procent av kostnaden på Jysk! Och man kan se vad alla tavlor föreställer!
Andrahandsmarknaden kommer att bli konstens död. Vem kommer att vilja köpa en ny Cecilia Edelfalk när man kan få motsvarande produkt för 0,0007 procent av priset?

Här hittar du allt mellan schäfer och barrskog.

11 11 11

2011-11-10T00:04:00.005+01:00

Det finns filmer som har sitt Bäst Före-datum inskrivet i titeln.

2012 är inte lika bra om två år. Och då ska man betänka att den redan på idéstadiet luktade skumt.

Igår snubblade jag över en amerikansk färgfilm som heter 11 11 11. När jag och Marja sent igår började titta på den visste ingen av oss något om filmen mer än att den snart skulle vara rykande inaktuell. Därför, och bara därför, skyndade vi oss att titta.

Filmen visade sig vara en skräckis som var lika förutsägbar som Fredagen den trettonde del 5. Om man har sett Fredagen den trettonde del 5 innan.

Siffrorna 11 11 bär oroväckande varsel genom filmen, och utan att säga för mycket kan jag avslöja att filmens klimax utspelar sig den elfte november 2011, klockan elva minuter över elva på kvällen.

När jag vaknade i morse och tog en titt på klockan kände jag mig tvungen att visa Marja. Den var elva minuter över elva.

Och när Marja en stund senare skulle se hur länge till brödet skulle hålla sig såg hon det här:

Nu sätter vi oss ner och väntar på att helvetet bryter loss.

Renovering

2011-11-06T23:52:00.002+01:00

Jag är glad att vi tog ner persiennen som varit trasig sen Marja flyttade in.

Det visade sig att vi har utsikt.

Vill du vara i samma rum som denne man?

2011-11-02T00:32:00.004+01:00

Det kan du. Du kan bli underhållen av honom. Idag, onsdagen den andra november.
På Kolingsborg i Stockholm. Tillsammans med guldkornen Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg. Och Fritte och jag.
Hundra spänn kostar kalaset. Det börjar 20.00 och insläpp är 19.00. Vi har sålt många biljetter på förhand, så om du vill ha sittplats är det bäst att du kommer i god tid. Du kan handla biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t

Jag känner på mig att det här kommer att bli hur underbart som helst.

Kul att Robyn verkar så mycket gladare nuförtiden

2011-10-18T22:25:00.002+02:00

Emma Hansson Löfgrens pappa på Bauhaus

2011-10-15T15:56:00.000+02:00

Viktiga saker jag har gjort istället för att blogga

2011-10-15T12:31:00.007+02:00

Det här är saker som jag har gjort de senaste månaderna:

1. Manusarbete på SVT:s storsatsning Helt Magiskt.

Min uppgift var att skriva repliker och hitta på varför Joe Labero sticker svärd i en låda som han vet det finns en människa i. Det var en mycket rolig uppgift som jag gärna för igen.

2. Lunds humorfestival.
Jag har nämnt det här nedan på bloggen. Det som betyder mest för mig är förstås att jag gjorde min egen soloföreställning Man ska vara snäll. Men jag hade själv som roligast när jag timmen efteråt var med i Improstandupföreställningen.
Jag kommer inte skriva ett långt ingående inlägg här på bloggen om Man ska vara snäll. Jag kommer inte ifrån känslan av att det känns lite konstigt att göra det. Som att recensera sig själv. Jag konstaterar att jag är nöjd med föreställningen. Publiken skrattade som de skulle, och gensvaret som har nått fram till mig har varit bra. Ändå hade jag svårt att känna mig helnöjd när jag klev av scenen. Jag kände att vissa bitar måste bearbetas lite till innan jag helt och hållet kan säga "det här är den färdiga föreställningen som jag vill att ni ska se". Jag tror det nästan alltid är så när man gör en föreställning som man brinner för.
Men jag är inte alls missnöjd. Jag tycker att jag bjöd på en föreställning som var värd sitt biljettpris.
...se där, nu blev det ändå en recension av mig själv -fast kort.

3. Oslipat Stockholm

Fritte och hans fingerdockor på premiären av Oslipat Stockholm.

Nu har vi gjort två Oslipatkvällar i Stockholm. Premiären var bra. Den andra kvällen var fantastisk.
Kolingsborg är en otroligt bra lokal för standup. Det grottlika mörkret andas subkultur.
Att starta en ny betalklubb i Stockholm är lite som att starta en betalporrsajt på internet. Det finns gott om gratisalternativ och man har oddsen mot sig. Men jag känner att vi har ett utbud som gör att vi faktiskt fyller en lucka i Stockholms humorvärld. Nu måste vi bara jobba hårt för att stockholmarna som aldrig hört talas om oss ska veta att vi finns och gå och besöka oss. Det tar en stor del av min och Frittes tid. Om vi lyckas så kommer det att vara värt allt jobb.
Nästa föreställning är den 2 november. Köp biljett här: http://www.tickster.com/sv/events/71k68tt60p5bu9t

4. Oslipat Malmö
I Malmö händer också saker med Oslipat. Vi har flyttat tillbaks till lokalen där allt började. Tidigare hette stället Jeriko, nu heter det Babel. Tack vare att lokalens arkitektur får man en väldigt förtätad stämning som är väldigt bra i standupsammanhang. Höjderna i stämningen blir högre där än på de flesta scener som sväljer lika mycket publik.
På premiären blev stämningen inte lika bra som den brukar vara på Oslipat. Det märktes att publiken kände sig obekväm i den nya lokalen. Den publiken vi har nu är ju van vid att Oslipat är på Tangopalatset. Det faktum att ventilationsarbetet på Babel inte är färdigt gjorde inte saken bättre.
Men redan nästa föreställning började vi nå tillbaks till samma stämning som det brukar på Oslipat. I andra akten var stämningen på topp. Och i onsdags infann sig stämningen ännu tidigare. Jag tror att publiken kommer att känna sig lika hemma på Babel som de gjorde på Tangopalatset redan innan säsongen är slut.

Hans Christian Thulin på Oslipat Malmö den tolfte oktober.

5. Flyttat till Stockholm.
För två veckor sen körde jag upp en del av mina saker till Stockholm. Resten slängde jag, eller magasinerade i mina föräldrars villa.
Kort sagt känns det underbart att äntligen bo ihop med Marja. Det är en lyx att utgångspunkten är att vi är tillsammans, och att vi bara undantagsvis inte är tillsammans.

6. Agneta och Telefunken

Illustration: Marja Nyberg, så klart.

På Humorhimlen Lab i P3 har den som vill chansen att göra humorradiopiloter.
För tre veckor sen sändes Agneta och Telefunken som jag och Marja har gjort ihop. Kristoffer Appelquist gör en mycket rolig insats i programmet, och han har även bidragit värdefullt till konceptet. I övriga skådespelarinsatser hörs Lasse Nilsen och Hans Christian Thulin.
Jag är mycket nöjd med programmet och tycker att du ska lyssna på det om du inte har en bra anledning att inte göra det. Poddversionen av programmet kan du höra, eller ladda ner, här: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3479611.mp3
Nästa Agneta och Telefunken hörs i P3 den 18:e december.

7. Skaffat Smartphone

Äntligen känner jag mig som en fullvärdig medborgare igen.

8. Fått ny diagnos.
För en vecka sen blev jag illamående och fick helt otroligt svåra magsmärtor. Jag ringde efter en taxi och åkte till Södersjukhusets akutmottagning. Där dröjde det en och en halv timme innan jag fick träffa en läkare. Under den tiden skrek jag högt av smärta. Emellanåt kom det in sjuksköterskor som sa åt mig att försöka vara tyst och andas djupt. När jag andades djupt gjorde det bara ännu mer ont. Smärtan slet i sönder mig, ett andetag i taget. Varje minut kändes som en timme.
Doktorn som till slut kom var väldigt cool. Hon påminde om House med sitt avslappnade språkbruk och sin kunskap. Snabbt konstaterade hon två saker:
1. Jag hade fått vänta mer än en timme längre än vad deras regler säger att patienter med sån smärta ska behöva utstå. Hon tänkte högt och tipsade mig att inte uppge för personalen att jag har diagnosticerats som bipolär nästa gång jag besöker akuten. Det var visserligen spekulation, men om det finns en risk att smärta ignoreras för att det är en knäppskalle som skriker så tänker jag följa hennes råd nästa gång.
2. Jag var inte sjuk på det sättet som jag misstänkte. Den smärta jag nu kände var en starkare variant av den smärta som jag kände när jag uppsökte akuten på MAS i april 2009 (läs om det här). Då fick jag diagnosen Panikångest. Jag tyckte diagnosen stämde med min självbild som konstnär, och trodde på den. Då och då har smärtan kommit tillbaks och jag har försökt bota den med Stesolid och positivt tänkande. Efter en snabb undersökning kunde doktorn berätta att det var ytterst osannolikt att det rörde sig om panikångest. Istället talade allt för gallsten.
Det kändes som ett hårt slag mot bilden av mig själv. Jag som sett mig själv som ståupparnas svar på Broder Daniel låg närmare Lasse Lönndahl. Men snart kändes det väldigt skönt att få en ordentlig diagnos på varför jag ibland har bröstsmärtor. Det kan också vara förklaringen till varför jag ibland blir matförgiftad av mat som ingen annan blir matförgiftad av. Och gallsten kan man åtgärda enkelt genom titthålsoperation.
Jag ser fram emot att må bättre i framtiden.

Receptet på Gallsten.

Oslipat Stockholm

2011-09-06T21:41:00.004+02:00

Med tanke på att jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle skriva ett långt inlägg om min föreställning Man ska vara snäll gick bra så borde jag skynda mig att göra det. Annars tror ni ju att det gick dåligt. Men sedan helgen har jag varit lite för upptagen med de sista förberedelserna inför Oslipats Stockholmspremiär.

Imorgon kör vi igång!
Kom! Det kommer att bli en kosmogonisk kväll i Stockholms standupvärld.
Alltså en helt vanlig Oslipatkväll.

Köp biljett i dörren, eller här: http://www.tickster.com/sv/events/xnbdvhdynb8bz14

Jag på Lunds humorfestival

2011-09-02T10:10:00.004+02:00

I helgen är det Lunds humorfestival. I Lund.
Det finns asmycket föreställningar som jag vill tipsa om. Nödd och tvungen av Kringlan Svensson har jag haft förmånen att få en förhandstitt på. Och jag kan lova er att ni kommer att få se en ny sida av hans komikska genialitet. Jag missar aldrig heller en chans att se Haggan och Ludret-föreställning med Emma Hansson och Sissela Benn. Också genialt. Eftersom Ryska Posten och En god lärdomshistoria (med Jesper Rönndahl och Josefin Johansson) har repat på andra sidan väggen om mitt kontor så vet jag att även dessa föreställningar inte bör missas. Jag är också dödligt nyfiken på Mer självkänsla än du kan hantera med Petra Mede och Anna Granath. Detta är bara några exempel.

Men mest av allt vill jag, av lätt själviska skäl, tipsa om de föreställningar jag själv medverkar i.

1. OSLIPAT TOLKAR DAN HYLANDER
Stadshallen
21.00, Fredag

Fem komiker tolkar essensen av fem låtar av Dan Hylander i form av fem minuters standup. Strax därefter spelar Dan själv upp originalet.
Jag har längtat efter denna föreställning där vackert vemod och livsglädje blandas med skrattets katharsis. Dan Hylander är en av de artister som har betytt allra mest för mig och jag hoppas verkligen att föreställningen blir en fin present till honom och publiken.

2. MAN SKA VARA SNÄLL
Kino
15.00 Lördag

Det här är min första soloföreställning. Självklart vill jag trycka extra på den här. Om det går bra på lördag skriver jag ett långt inlägg med så mycket falsk blygsamhet jag kan uppbringa. Om det går dåligt skriver jag ett surt litet försvarstal.

3. IMPROSTANDUP
Kino
16.30 Lördag

Direkt efter Man ska vara snäll hoppar jag upp på scenen. Den här gången i med improviserad standup. Vid det här laget har vi gjort det så många gånger att jag känner mig säker på att det kommer att bli skitkul. Dessutom är Marika Carlsson med för första gången!

4. AD LIB
Café Athén
19.30 Lördag

I förrgår blev jag tillfrågad om jag ville vara gästartist i Ad Libs improvisationsteaterföreställning. Min reaktion var en blandning av herregud-hur-ska-jag-hinna och fy-fan-vad-roligt!
Improvisationsteater är för mig bara energigivande och askul. Jag kan ta det lugnt efteråt istället.

Gräshoppan och myran

2011-08-01T17:13:00.004+02:00

Den 30:e juni, när protesterna i Grekland var som mest omstörtande, berättade jag en moraliskt uppbygglig fabel från det landet.
Tack till Marco Padoan, som filmade med sin mobilkamera.

På Begäran på På Besök

2011-07-30T12:24:00.003+02:00

Kringlan

I torsdags rodde vi snabbt och spontant ihop en experimentkväll på På Besök. Johannes Finnlaugsson var konferencier. När han, jag och Kringlan pratade på kontoret i Västra Hamnen kom vi på att vi var sugna på att göra om experimentkvällen På Begäran.
Emma Knyckare och Tomas Högblom anslöt sig, och det gjorde även Jørund Larsen mycket spontant på plats. Ingen av oss hade några skämt med oss i bakfickan. Vi fick varsitt ämne 60 minuter innan showstart, och sen skrev vi så att pennan glödde tills det började.
Trots att vi bara var fem komiker så lyckades vi ändå fylla ut en hel förstaakt med helt nyskrivna rutiner. Det skrattades inte mindre än vad det brukar göra på en bra ståuppkväll. Innan paus fick vi nya ämnen av publiken, och nu hade vi bara en kvart på oss att skriva. Otroligt nog lyckades vi fylla ut fyrtio minuter. Och publiken skrattade ännu mer.
Vi hade kunnat sluta där, och kallat det för en hel kväll. Men eftersom publiken hade skrivit lappar med ämnen så valde vi att köra en runda med improviserad standup med hjälp av lapparna. Kringlan inledde och satte ribban högt. Han pratade länge och roligt om ett barndomsminne. Alla vi andra bestämde oss för att inte heller ta den lätta vägen ut genom att dra en ny lapp om inspirationen inte dök upp direkt. Jørund fick ämnet Franska Revolutionen och hanterade det mästerligt. Flera gånger när jag trodde att han stolt skulle tacka för sig tog han ett nytt varv och hittade en ny rolig infallsvinkel. Jag gick upp och fick ämnet amfetamin. Det kändes först läskigt att min hjärna inte verkade komma på något kul. Sen mindes jag tricket med bra humorimprovisation. Tvinga inte fram något. Så jag började prata till jag plötsligt sa fel. Ett fel som jag kunde spinna vidare på. Och sen var jag igång. Jag har aldrig sett bättre soloimproviserad standup än på På Besök i torsdags. Jag hade god lust att fortsätta länge med nya ämnen, men eftersom klockan visade att föreställningen hållit på i två timmar avslutade vi efter första rundan. Vi får fortsätta en annan gång.

Johannes och Emma.

En del av det jag gjort de senaste veckorna

2011-07-26T22:50:00.005+02:00

Nu är min semester slut. Det är lite svårt att prata i termer av semester när man frilansar som jag. Jag har ju stått på scen en hel del de senaste veckorna, men jag har också kunnat ta det lugnare än normalt. Marja var nere och hälsade på i Malmö ett par veckor och då gjorde jag mest kul saker med henne.
Vi grillade några kvällar, och kunde efter dessa försök med vetenskaplig noggrannhet konstatera att alla engångsgrillarna från Lidl ger slow food en ny innebörd. Efter två timmar vid grillen fick vi ändå avsluta jobbet i ugnen.

En dag åkte jag och Marja ut till Lars Vilks land Ladonien och klättrade runt i hans plockepinn-verk Nimis. Vägen ner var så brant att jag tyckte den kändes som en utmaning. Kanske skulle jag gilla den när jag var barn, tänkte jag. Och sen funderade jag över om jag verkligen var den sortens barn som skuttade omkring på det där sättet.
När vi väl kom fram till Nimis hörde jag en tioåring framför mig försöka formulera sitt första intryck:
-Tänk att han har byggt det här själv... den där tokiga gubben.
Ja. Jag blev också imponerad. Nimis är mäktigt att se i verkligheten, och jag är svag för den kaotiska estetiken.
-Den här skulle man kanske kunna göra i Minecraft, sa tioåringens kompis när de gick nerför första bryggan av virke.
Själv tänkte jag att jag skulle vilja se Nimis som Counter Strike-bana.
När vi väl kom igång och började klättra kände jag mig som ett barn på nytt. Jag vet inte om jag var den sortens barn som gillade att skutta runt. Men när jag besökte Ladonien var jag det.

Den senaste tiden har jag lärt mig att älska Angry Birds. Nu måste jag skaffa mig en Smartphone så att jag slipper låna Marjas hela tiden.

En kväll hälsade jag, Marja och Felix på Sara och Fredrik i Lund. Plus deras barn så klart. Det blev en underbar kväll. Sara och Fredrik bjussade på god mat. Vi spelade sällskapsspel och drack starkdricka. Och jag gjorde hat trick med facerape.

Jonna på Marja.

Dagen efter åkte jag och Marja till Danmark. Marja hade aldrig varit där innan. Det började rikigt bra med att vi fick se en kändis! Utanför hotellet vid Centralstationen stod ett helt gäng fans och väntade på att få ett tillfälle att se kändisen. Precis när vi gick förbi kom han ut, och en del av tjejerna började skrika. Jag missade inte tillfället att också fotografera. Jag undrar fortfarande vem kändisen är.
Sen gick vi till Nyhavn och jag fick förmånen att se Marja när hon är som mest autistisk. Hon blev helt enkelt likadan som jag brukar bli när mitt blodsocker faller. Det kändes annorlunda att vara den som var normal i den situationen.
Resten av Danmarksvistelsen åkte vi till den turistattraktion man måste se om man bara är i Danmark över en dag. Christiania.

Förra veckan tog jag och Marja bilen till Stockholm för att kunna uppträda i Söderhamn. Men med en dags varsel blev föreställningen inställd, så jag fick hitta på annat att göra.
Jag gjorde en pilgrimsresa till Knivsta där jag hittade Fritte i hans föräldrars hus.

Här började allt. Här var Fritte konferencier på en revy i årskurs tre.

Petter Bristav och Marja. Inför sista Harry Potter-filmen som vi såg på ett av Stockholms verkliga smultronställen: Herons City.

Jag tog hemvägen förbi Värmland och hälsade på Kristoffer Appelquist. Jag såg honom spela i Västanå Teaters mastodontföreställning Gösta Berlings Saga. Jag hängde också med till Liljedahl och fick träffa familjen, vilket var mycket trevligt. Men plötsligt hade nån idiot sprängt och skjutit omkring sig i Norge, och då blev det en dyster stämning. Men det kändes som en bra plats att vara på när det hände. Det kändes skönt att dela den stunden med människor man tycker om.

Dagens mest framhävda icke-nyhet

2011-07-25T00:24:00.002+02:00

Till er som inte bor i Öresundsområdet kan jag förklara att man aldrig får blåsa fram över bron i valfri hastighet. Det är alltid begränsad hastighet.

Ditt Liv Är Här med Sissela Benn

2011-07-11T13:02:00.006+02:00

Igårkväll gjorde vi andra föreställningen av Ditt Liv Är Här. Huvudpersonen var Sissela Benn. Det kändes annorlunda att ha en person som jag faktiskt känner som gäst. Men också helt naturligt eftersom jag beundrar Sissela så mycket.
Det var en ljuvlig kväll på Kallbadhusets herravdelning och föreställningen var toppen. Improvisatörerna var roliga och alerta, och samtalet flöt på som en porlande bäck i en naturromantisk tavla från 1800-talet.

Backstage innan föreställningen. Martin Waerme, Sissela Benn, Mario Castro Sepulveda och Oskar Stenström.

Ditt Liv Är Här -premiär imorgon!

2011-07-02T16:01:00.003+02:00

Imorgon är det premiär på Ditt Liv Är Här. I år gör vi betydligt fler föreställningar än förra årets tre. Ända in i augusti kan jag varje vecka se fram emot att samtala med kända gäster och få ta del av deras livshistoria. Och med ett enormt bra gäng improvisatörer vågar jag också lova många stora skratt. Ditt Liv Är Här brukar alltid ge en djupt medmänsklig och livsbejakande underhållning där man som publik får chansen att se bortom sina egna fördomar om en människa. Som bäst är stämningen rent magisk.

I måndags ringde jag och gjorde en förintervjua med premiärgästen Lars Vilks. Det var ett mycket spännande och intressant samtal. Vi pratade länge. När vi la på luren var det för att batterierna i min mobil höll på att ta slut.
Det vi pratade minst om var Muhammedteckningen och dess konsekvenser. Jag koncentrerade mig på att fråga om sånt jag inte kan hitta information om på nätet. Men samtalet gled ändå in på mod och konstnärskap. Jag kan relatera till de här frågorna. Komiker berör också ofta det tabubelagda och undersöker det som är känsligt i samtiden. Och jag har sett det som en konstnärlig plikt att inte backa undan när det jag gör innebär en risk att jag gör bort mig ordentligt. När man misslyckas och ett helt rum fullt av människor uppenbarligen inte förstått ens intentioner utan istället hatar en så går man inte därifrån oskakad.
Men i mina ögon är det oerhört viktigt att man inte låter sig stoppas av det. Risken är annars att man bara gör det som man vet att man får uppskattning för, och då är det bara en tidsfråga innan man är en dålig konstnär. Och i ett samhälle där endast på förhand uppskattade sanningar får yppas blir samtalet och mötet mellan människor inget annat än ett ytligt spektakel. Och det gör oss alla dummare. Därför är jag smått fanatisk när det gäller hur viktigt jag tycker det är att värna om det fria ordet. Och jag känner mig stolt att vår första gäst är en person som inte kan få för mycket stöd i det fria ordets namn. Morgondagens föreställning på Kallbadhuset börjar 20.00.
Till säsongens övriga föreställningar kan du förköpa biljetter här.
Vi ses!

Jag har valt sida, Johannes

2011-07-02T08:26:00.003+02:00

Det här är ett svar på detta inlägget.

Ikväll var det standup på På Besök...

2011-06-16T23:03:00.002+02:00

...och konferenciern Johannes Finnlaugsson gjorde verkligen sitt yttersta för att de som uppträdde skulle förbli anonyma.

Anonyma Narkomaner

2011-06-12T23:32:00.002+02:00

Igår uppträdde jag på ett Anonyma Narkomaner-konvent som hölls på Gullbrannagården utanför Halmstad. Jag fick giget tack vare att Fritte rekommenderade mig. Fritte har själv uppträtt där för två år sen och han sa att det var underbar publik och skön stämning.
Jag var nervös under dagen. Arrangören hade sagt till mig att uppträda 60 minuter. Jag hade aldrig uppträtt så länge innan, även om jag har varit och snuddat vid det någon gång.

När jag kom fram till Gullbrannagårdens camping fick jag kaffe och leddes sen bort till den stora dansbanan som utgjorde scenen. Det var större än vad jag trodde. Och det krävdes för att svälja publiken som bestod av 600 människor. Ändå försvann min nervositet när jag kom dit. Det var något med stämningen som sa mig att det skulle gå fint. Alla människor jag mötte kändes så fantastiskt sköna. Det var folk i alla åldrar, allt från tonåringar till pensionärer och barnfamiljer. Genomsnittsåldern var rätt ung. Det kändes som att merparten var ungefär i min ålder. Jag fick tipset att publiken gillade när man skojade om knark, och att jag inte behövde vara rädd för att folk skulle ta anstöt. Det var tydligt att det här var en publik som var van vid att rädda sin själ med galghumor.

Strax innan jag skulle uppträda hade de en countdown. En countdown är när de gemensamt hyllar varandra genom att berätta hur länge de varit drogfria. Konferenciern började med att ropa ut "Är det någon här som varit drogfri i 30 år?". Sedan 29. Och så vidare tills de kom in på månader, veckor och dagar. Processen höll på i en halvtimme och till slut nådde de fram till de som ville bli drogfria den här dagen. Jag måste säga att jag blev djupt berörd när jag såg det extatiska jublet när folk gav sig till känna. Jag har aldrig upplevt en så varm och samtidigt så extatisk känsla. Det var tydligt att deras gemenskap bygger på sann medmänsklighet, i sin allra vackraste form. Respekt och medkänsla är ord som inte räcker till. Jag fick lust att börja knarka för att sen kunna sluta och bli medlem i klubben. I bilen på vägen hem kom jag att tänka på Fight Club. Edward Nortons karaktär låtsas vara sjuk för att få gå med i stödgrupper. Där får han tröst och det bemötande som alla människor behöver. Han får vara människa helt enkelt. På Anonyma Narkomaners konvent fick jag uppleva det i verkligheten.

Efter countdownen var det paus i tio minuter. Sen presenterades jag. Jag inledde med orden "Jag heter Marcus Johansson, och jag har varit drogfri i två minuter. Det hör till saken att jag räknar onani som en drog". Publiken skrattade och jag kände att jag var hemma. Allt gick som en dans. Publiken var oerhört generös. Stämningen var ju på topp redan innan jag klev på scenen tack vare countdownen. Jag kunde ta det lugnt och prata mycket med publiken och improvisera. Det stämde att publiken uppskattade att man skojade om missbruk och knark. När Fritte sa att publiken var underbar överdrev han inte. Tvärtom, nästan. Det var världens bästa publik. Ibland glömmer man vilken fördel det är med nykter publik. Och här var publiken så nykter den kan bli. Jag är oerhört glad och tacksam för att jag fick göra det här giget. Det var mitt livs hittills roligaste gig.

Marja bloggar!

2011-06-09T09:49:00.003+02:00

Nu har Marja börjat blogga! Endast två år efter att hon skapade sin fina bloggsida. Nu känns det bra att jag la till den i Favoriter och har tittat till sidan då och då.

Stanna inte kvar här. Gå in och titta på http://marjanyberg.blogg.se/

Allt kött är hö

2011-06-07T21:16:00.004+02:00

En morgon för några dagar ställde Marja en fråga till mig:
-Varför sjunger man "Allt kött är hö"?
-Va?
-Allt kött är hö. Varför sjunger man så?
-Gör man?
-I den där sommarpsalmen.
-Vilken?
-Den. Där man sjunger "Allt kött är hö...".
-Ingen aning. Det visste jag inte att man gjorde.

Jag har dålig koll på våra psalmer. Men jag kände igen melodin Marja sjöng på. Hennes fråga var lika ärlig som hundägarens fråga till Hasse Andersson i låten Änglahund. Så jag hjälpte Marja på det sättet man brukar hjälpa folk nuförtiden. Genom att uppmana henne att googla.

Det tog inte lång förrän vi fick ett svar. En bloggkommentar gjorde gällande att det rörde sig om en felöversättning. Min inre ateist triumferade över dumma kristna som uppenbarligen hade förlitat sig på en befängd felöversättning. Med samma överdrivna vördnad inför källan som Sveriges kulturjournalister kände när de recenserade Tomas Tranströmer efter stroken.
Men tyvärr var sanningen inte så enkel. Vid närmare efterforskning verkar det som att "allt kött är hö" är det som profeten Jesaja skrev. Tydligen är det en metafor för att vi människor är förgängliga.
Tomas Tranströmer skulle inte kunnat uttrycka det bättre.

Att den amerikanska barnkören här nedan dessutom sjunger psalmen på engelska utan att begripa ett enda av orden ger det hela ytterligare en vacker dimension...

Intervju med Erik Wolpaw

2011-06-03T15:14:00.004+02:00

Jag vet oerhört lite om dataspelsvärlden. Inom filmens värld kan jag namnen på mina favoritregissörer och författare. Plus namnen på dem som gör mig likgiltig och på dem som jag hatar. Men inom dataspelsvärlden är skaparna mer eller mindre helt anonyma för mig. Till och med de som jag beundrar allra mest kan jag inte ens namnen på. Jag gissar att de är heterosexuella vita män. Men jag kan ha fel. För jag har faktiskt ingen jävla aning.
Nu har jag lite slumpmässigt fått veta att huvudförfattaren till Portal, och Portal 2, heter Erik Wolpaw. Hans har också bidragit till dialogen i ett annat av mina favoritspel: Psychonauts.
Här är en intervju med honom. I den får man bland annat vilken irriterande svensk musikgrupp han lyssnade på när han skrev Portal 2.

En fantasi jag hade nyss

2011-06-01T19:56:00.011+02:00

Jag är bättre, men fortfarande inte frisk. Jag håller mig inomhus. I dessa moderna tider med TV, poddradio och internet behöver man inte bli lika uttråkad som förr i tiden. Man kan stimulera sig lite lagom utan att det känns alltför ansträngande.
Men ibland uppstår det saker i mitt huvud som får mig att undra om jag verkligen hanterar isoleringen på bästa sätt. Nyligen läste jag rubrikerna till en artikel på Sydsvenskans hemsida om att Skånetrafiken nu har infört ett helt kontantlöst system (igen, denna gång permanent).
Den småsinta konsumenten inom mig vaknade och följande fantasi utspelade sig i mitt inre:

Jag är på väg att kliva ombord på bussen. Då inser jag att jag har glömt mitt Jojo-kort hemma. Jag har också slut på pengarna på min mobils kontantkort. Irriterad kliver jag ombord på bussen och anstränger mig för att le mot busschauffören. Han sitter med svarta solglasögon, och verkar inte vara intresserad av mänsklig kontakt över huvud taget. Att arbeta med människor var aldrig något han varit intresserad av. Och att sluta sitt liv som busschaufför var ännu lägre ner på prioriteringslistan. Jag förklarar min belägenhet. Överdriver lite när jag säger att jag är "hemskt ledsen". Jag hoppas i ärlighetens namn att han bara okommenterat ska vinka in mig, på det sätt som jag ofta har fått åka buss när Jojo-maskinen eller kassan har krånglat. Men nej. Inte den här gången. Busschauffören tänker inte låta mig åka. Jag blir arg och halar upp en tjugokronorssedel. Mer än en krona mer än vad en kontantbiljett kostade när den var som dyrast. Jag lägger den där och går in på bussen. Nu får fanskapet tillkalla polisen om han vill. Jag har gjort vad jag kan för att betala, och jag tänker fan inte lämna bussen utan motstånd.

Hela fantasin var över på tjugo sekunder.

Är det bara jag som fantiserar på det här sättet?
Behöver jag mer KBT?

Feber är naturens egen opium

2011-05-31T23:53:00.003+02:00

Det finns ingen drog som lockar mig så mycket som opium. Min föreställning om opium grundar sig på Tintin-albumet Blå Lotus. Bara ligga och drömma hela dagen. Verkar hur mysigt som helst.

Just nu är jag sjuk. En rejäl förkylning. Igår kom febern. I stort sett hela dagen var jag sängliggande. Gled ut och in i drömvärlden. Hur mysigt som helst. Plus huvudvärk, snor, hosta och halsont som jag gärna hade varit utan.

Och i morse kom den verkliga baksmällan. Strax innan jag vaknade drömde jag att det var början på maj. När jag vaknade fick jag panik för att jag inte skulle hinna lämna in deklarationen.

Don't do drugs. Varken artificiella eller naturliga.

Mors dag och min dag

2011-05-29T23:55:00.005+02:00

Dagen började med frukost framför TV:n. Marja har förlorat sina hundra TV-kanaler och har nu färre än jag. Vi såg först lite på Öppna Kanalen någon från Kongo pratade om någonting. Det var lite svårt att följa eftersom programmet inte var textat. Jag utgår från att det var något om Gud. Det brukar det vara på Öppna Kanalen. Speciellt på Öppna Kanalen i Stockholm. Vi slog ganska snart över till ett progam på TV 4 som höll samma kvalitet, fast var mer påkostat. Martin Stenmark lät vanliga människor uppfylla sina drömmar. Det kändes som ett viktigt program för mig, eftersom det fick mig att lova mig själv att aldrig aldrig mer blanda ihop Martin Stenmark och Andreas Lundstedt. Jag gillar ju Andreas. Han är rolig och förbannat trevlig. När jag tittade på Martin Stenmark i Kvällen är din kände jag stor skam att jag ibland har haft svårt att skilja dem åt. Ett av inslagen i programmet gick ut på att en kvinna fick spela fyrhändigt med Robert Welles. Boogie woogie. Jag tror att boogie woogie-fantaster i Sverige ska göra vad de kan för att hålla Robert Welles vid liv. Jag är rädd att genren kan ha svårt att överleva om Robert försvinner. Kvinnan bredvid honom i Kvällen är din var ingen arvtagerska. Hon flyttade aldrig händerna över tangenterna. Om man ska vara ärlig såg hon lite skamsen ut. I reportaget var det ingen av hennes närstående som sa att hon gillade Robert Welles. Bara att hon älskade att spela piano. Och istället för att låta henne briljera på Für Elise eller nåt annat stycke som hon säkert kunde utantill fick hon äran att sitta och se dålig ut bredvid Robert Welles. Jag undrar så om detta var hennes dröm.

Eftersom det var Mors dag tyckte jag och Marja att det kändes lämpligt att ringa våra mödrar. Men vi bytte uppdrag. Jag ringde Marjas mamma Raija och tackade henne för att hon fött fram Marja, och Marja ringde min mamma och tackade för att jag fanns. Det kändes ärligare att tacka för Marja finns än för att jag finns. Min mamma uppskattade gesten, men sa också åt Marja att jag också borde ringa henne.
Det tänkte jag fan inte göra. Inte nu när jag ringt Raija. Det vore ju som att kränka vår överenskommelse, och hela idén med den.

Vid tretiden började jag och Marja bli hungriga. Lite hårddraget kan man säga att vi hade två alternativ att välja mellan: diska, handla mat, laga maten och äta upp den. Eller, gå till den dåliga kvarterskrogen med kolgrillstema.
På kolgrillskrogen var stämningen hög. Medelålders människor hade nära till sina känslor. De var berusade på livet och på alkohol. Mest på alkohol, om man ska vara ärlig. Det skrattades mycket och man tjuvlyssnade fick man höra många intressanta fakta om vitt skilda ämnen. Människor bär sitt foster i nio månader. Kaniner bär sitt foster i nio veckor. Varför detta fakta upprepades tre gånger vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att det är riktigt jävla sant. Någon borde forska på varför de som sitter på krogar hela dagarna vet så himla mycket om allting. Blir man allmänbildad av att dricka öl? Eller måste överintelligenta människor kyla ner sin överhettade hjärna med alkohol för att den inte ska koka sönder av insikt? Kanske får vi aldrig veta svaret på dessa frågor. Men vi kan skörda frukterna av det på så sätt att det finns en naturlig miljö att anordna quiz i.
-En bra sak med att bo i Hökarängen är att om man blir alkoholist så behöver man aldrig vara ensam, sa Marja.
Det är sant. De flesta på kolgrillskrogen var kompisar, och jag skulle tippa att det här var en dag som alla andra där de njöt av att "bara vara" och pendla mellan gränslös glädje och aggression. Men där fanns också öldrickande människor som hamnar i kategorin "kontaktsökande". Den rökande gubben bakom mig satt som en panelhöna och stirrade framför sig. Efter en halvtimme fick han napp. En reslig man frågade om det var ledigt bredvid honom. Den nyanlända hade en hund med sig. Världens bästa trick för kontaktsökande människor. Han helgarderade också med en färgglad papegoja på axeln. Om onyktert folk inte lutar sig fram för att klappa hunden kan du lugnt räkna med att de säger hej till papegojan. Inte bara en gång.
Papegojan sa aldrig något. Kanske var den blyg. Kanske var den stum.
Jag lärde mig en viktig läxa om papegojor, dock. Om du har papegojan på axeln så bör ryggen på din jacka vara lätt att tvätta ren.

Efter supén gick jag och Marja vidare ner mot Hökarängens centrum för att dricka kaffe. Amandas hade söndagsstängt. Vi drack kaffet i kaffebutiken som har gått kaffe men inte mycket till inredning att sitta i. När vi gick ut därifrån var det femtio minuter tills bussen mot Marjas jobb skulle gå.
Det är svårt att slå ihjäl femtio minuter i Hökarängens centrum en söndag.
Vi vankade av och an. Lekte med tanken att gå in i butiken som bara har fula kläder, men insåg att det skulle kännas för pinsamt. Vi tittade på foton i ett skyltfönster och studerade en skylt som visade vandringsleden Hälsans Väg. Vi satte oss på en bänk och såg fulla människor som uppenbarligen hatade varandra men ändå var ihop. En plastpåse gick sönder och båda skyllde på varandra. Det var en stor sak i deras liv.
Jag och Marja pratade om att Flytten. I dagarna har jag i princip helt bestämt mig för att flytta till Stockholm. Om jag flyttar in hos Marja så lämnar jag Dalaplan bakom mig. Skönt. Jag är trött på att bo i ett betongområde där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker. Känns skönt att få en nystart i ett grönare område där osäkra män har kamphundar av alla fel orsaker.

När Marja gett sig av gick jag bort till Gubbängen. För att se vad Gubbängen har att erbjuda. Det visade sig vara en T-banestation utan spärr. Om du är i Gubbängen kostar det inget att åka Tunnelbana.
Jag satte mig på tåget, och ringde mamma.

Tåget tog mig till Medborgarplatsen. Jag hälsade på Ola Söderholm. Han bjöd på kaffe. Sen gick vi till Fåfängan och drack varsin folkis. När solen gick i moln gick vi tillbaks mot Folkungagatan, och då kände Ola att han var hungrig. Han åt indisk mat och bjöd mig på ännu en öl. Den här gången en starkis. Vi pratade mycket om standup och om karriärsval. Det var trevligt. Men inte trevligt på det där sättet där man pendlar mellan intensiva glädjeuttryck och aggressivitet.

The roast of Fritte Fritzson

2011-05-27T17:36:00.003+02:00

Fritte rappade.

I onsdags hade vi, två veckor efter vår finfina säsongsavslutning, en extra föreställning på Oslipat.
Min kollega och killkompis Fritte Fritzson fyllde ju år. Fyrtio år. Därför ställde vi till med en ordentligt roast. Kollegorna stod på kö för att få hälla skit på tvåmetersmannen, och spektaklet var inte slut förrän efter två timmar och fyrtio minuter. Oslipats längsta föreställning. Men också en av de allra roligaste. Komiken utmanade ofta gränsen vad som tål att sägas och höras, och skratten blandades med djupa inandningar där man silade luften mellan tänderna. Precis som det ska vara i en roast. För det finns något oerhört vackert med en riktigt bra roast. Det är som smått extatisk gruppterapi. Termen "befriande skratt" är aldrig mer försonande. På en bra roast älskar vi varandra som vi är, med alla fel och brister. Och det gjorde vi i onsdags.
Extra roligt var det förstås att Frittes tjej Jenny Rundby också ställde sig på scenen. Hon var fantastiskt rolig!

Fritte har skrivit om roasten här.
Johannes Finnlaugsson har skrivit om den här.

Här kan du se (i stort sett hela roasten). Tyvärr hackar det så att en hel del skämt går förlorade.

Yllätys

2011-05-22T22:29:00.004+02:00

I fredags kysste jag Marja farväl, lunchade med Fritte på Kulturhuset och tog X2000 ner till Malmö.
Fast det var bara nästan sant. För jag åkte aldrig hem till Malmö. Istället köpte jag en present till Marja och åkte hem till Evelyn Mok.

Evelyn hade tagit ett fint initiativ och förberett överraskningsfest. Hon hade sagt till Marja att de skulle träffas och skriva skämt. Men istället dukade hon fram snacks, bål och bakade världens godaste cheesecake. Även Johannes Finnlaugsson, Niklas Larsson och Henrik Danielsson hann ansluta sig innan det var dags för Marja att komma. Som en hyllning till Marjas ursprung (på mammas sida) tog vi reda på vad det finska ordet för Överraskning var. Yllätys. Ett ord som låter ungefär precis som alla andra finska ord. Vi övade om och om igen på att kunna säga det i kör. När Evelyn öppnade sin dörr och Marja klev in hoppade vi andra fram och ropade Yllätys.
Marja såg arg ut.

Men hon var inte arg. Bara extremt överraskad. Till den grad att hon kände overklighetskänslor och hade svårt att greppa vad som hände. Inte nog med att det var människor där som inte skulle vara där. Dessutom var jag där, och jag var ju egentligen i Malmö. Och ovanpå alltsammans pratade vi finska.

Senare på kvällen anslöt sig många fler. Det blev en sån där fest där man ena stunden diskuterade comedy och andra stunden visade Petter Bristav att han kan lösa en Rubiks Kub, fast han inte kunde förklara hur han gör. Kanske är han en savant. Dialekten antyder ju det.

Kvällen avslutades med ett McDonalds-besök. På vägen dit såg vi ett tjejslagsmål. Endast i en riktig storstad ser man sånt.

Heron City

2011-05-22T22:04:00.006+02:00

I torsdags bestämde jag och Marja mig för att se den amerikanska färgfilmen Pirates of the Caribbean 4 -on stranger tides. Vi fattade det mycket vuxna beslutet att strunta i att se den i 3D. Dagens 3D teknik ger ingen realistisk känsla av spatiala förhållanden. Istället vill 3D-effekterna ständigt påkalla sin egen uppmärksamhet. Det är som att se en färgfilm med felaktiga, men extra skrikiga, färger för att det är så himla fräckt med färg. Jag tar nog lite paus från 3D-filmerna nu, och väntar tills tekniken är bättre utvecklad, och filmmakarna vet hur de ska använda den.
Marja och jag bestämde oss för att se filmen på den biograf där vi kunde få de bästa platserna. Det blev på Heron City -ett köpcentrum som har allt man kan önska.

En mäktig skylt välkomnar.

Heron City är stort. OBS! Detta är bara en liten del av helheten.

Häftig arkitektur. Som hämtat från en Michael Mann-produktion.

O'Learys bjöd på många rum med olika nöjesmaskiner.

Fontän. Inomhus. Dekonstruktionism för lägre medelklass.

För endast 40 kronor fick man en upplevelse som kan liknas vid att titta på när någon spelar ett dataspel inuti en låda, mitt under en långsam jordbävning.

Ett farväl till mina kristna vänner

2011-05-21T12:21:00.000+02:00

Miljoner och åter miljoner har väntat på denna dag. Och nu är det dags.

Det råder dock lite förvirring bland okunniga ateister. Det här är inte själva Domedagen.
Vi får vänta tålmodigt på det avgörande Sagan om ringen-liknande slaget vid Harmageddon. Om jag har läst min Uppenbarelsebok rätt så sker det inte förrän om tre och ett halvt år. Men själva Uppryckningen sker idag. Det är nu de kristna kommer till himlen så att de skonas från den yttersta tidens vedermödor. Så här kommer det att se ut:

Oslipats säsongsfinal -Göteborgskalas

2011-05-14T10:04:00.004+02:00

Evelyn Mok

Oslipats säsongsfinal blev en underbar storslagen succéföreställning. En riktig höjdare. Läs Frittes fina sammanfattning här.
Hur många föreställningar är det då kvar på säsongen efter finalen?
En.
Det blir en föreställning som vi kan kalla för "extramaterial". The Roast of Fritte Fritzson. Kom och se ett stort gäng komiker förolämpa i första hand Fritte men även varandra. Kom och se oss sätta vår vänskap på svåra prov. Biljett här.

Sjuk på sjukan

2011-05-09T22:03:00.002+02:00

Jag har en löjligt ovanlig blodsjukdom. Mitt kropp bryter inte ner järn ordentligt, så det blir en långsam ansamling i mitt blodomlopp. De första 28 åren i mitt liv var allt lugnt. Men sen började jag närma mig värden som skulle kunna börja sabba mina inre organ på sikt. Som en slags långsam behandling tappas jag på blod en gång i kvartalet. Med tiden sjunker järnhalten i takt med att min kropp tillverkar nytt blod. Sjukhuset tar lika mycket blod som på en blodgivare. Men jag måste betala 200 kr. Och utstå förnedringen att se dem kasta blodet istället för att återvinna det. Det känns taskigt både mot mig och mot alla dem som skulle ha glädje av mitt blod. Mitt järnrika blod skulle ju vara mumma för menstruerande kvinnor. Men nej, sjukhusväsendet har tydligen någon tjurnackad princip att inte använda sjukt blod.

Idag tajmade jag mitt matintag lite dåligt. När jag kom fram till sjukhuset märkte jag att jag var lite hungrig. Dels genom en känsla av tomhet i magen, och dels genom att jag var så där halvautistisk som jag är när mitt blodsocker är lågt.
Efter proceduren gick vi in på kontoret för att bestämma en ny tid. Plötsligt kände jag mig lite yr. Några sekunder senare kändes allting overkligt. Som inledningen till ett lustgasrus. Snabbt gick det över till att kännas som en dröm. Personalen rusade fram och hjälpte mig att lägga mig ner på golvet. Det var en otroligt mysigt. Två sjuksköterskor som kom in i rummet skrek till för att de blev överraskade när de såg mig. Jag gillade det.
När de kollade mitt blodtryck var det väldigt lågt. Jag fick ligga på en brits och hämta mig. Jag fick vatten och småkakor. Inte direkt vad min hunger hade beställt. Sen kom de in och stoppade en ny nål i min arm och gav mig dropp. Inte ALLS vad min hunger suktade efter. Att få dropp när man är hungrig är lika provocerande verkningslöst som att lyssna på dansband när man behöver tröst.

Det var väl mest det som var min poäng. Om du bjuder mig på fest och lovar förfriskningar så kommer jag att bli besviken om du bara bjuder på dropp.

Namngivningsceremoni

2011-05-09T21:50:00.003+02:00

Igår utförde jag ett sant hedersuppdrag. Jag var ceremonimästare på en namngivningsceremoni.
Två av Oslipats stammisar ville ha mig istället för präst när de firade sin sons namngivning. Jag har aldrig känt större stolthet över att ha blivit tillfrågad om ett uppdrag.
Det kändes väldigt passande att anlita en komiker med tanke på sonens namn. Egon. I min bransch är jag van vid att umgås med stora egon för jämnan. Jag är väl en av dem.
Ceremonin innehöll lite tal, diktuppläsning och sång. Plus att jag skojade.
Nu har jag skojat både i samband med namngivning och på en bröllopsfest. Nu ser jag fram emot att någon hyr in mig på en begravning.

I Någons Anda - Kända komiker-versionen

2011-05-06T11:23:00.004+02:00

Elin Nordén i Magnus Betnérs anda.

I förrgår gjorde vi en ny variant på experimentet I Någons Anda. Alla medverkande fick själv välja en känd komiker som inspirationskälla. Resultatet blev en kväll som kändes klassisk. Läs en nogrann sammanfattning här.

Om jag hade bloggat lika noggrannt om ståuppgig som jag gjorde förr skulle jag bloggat om bland annat dessa

2011-04-25T16:58:00.006+02:00

Ann Westin på Oslipat 30:e mars.

Kristoffer Appelquist på Oslipats experimentföreställning Improstandup 6:e april.

Isak Jansson på Glasklart 8:e april.

Erik Löfmarck på Oslipat 13:e april. Om jag hade skrivit om denna kvällen hade jag skrivit mycket panegyriskt när jag beskrev Simon Svenssons avslutande halvtimme.

Jesper Rönndahl på Ruby 14:e april.

Angry Law på Bajsnödigt 15:e april.

Johannes Finnlaugsson på Garvas Publiken Bestämmer-kväll.

Magnus Betnér på Oslipat 20:e april.

Marcus Johansson på Prickprick 21:a april. Foto: Marja Nyberg. Jag griper varje tillfälle att få synas på bild på min egen blogg.

Vero Moda tar burkaförbud till nästa nivå

2011-04-25T13:34:00.002+02:00

Dessutom har de mage att ta betalt för övergreppet.

Nya kontoret

2011-03-28T23:16:00.005+02:00

Idag hade jag min första arbetsdag på det nya kontoret. Vi är ett stort gäng komiker, och andra

kulturarbetare som har flyttat ihop i en lokal på västra hamnen. Det som är sig likt från Slottet är att jag sitter i samma rum som bland annat Kalle Lind. Jag kommer alltså få tillfälle att höra det flitiga smattret från hans tangentbord. Det som känns konstigast med lokalen är att vi fortfarande inte har kunnat enas om ett namn på stället. Det är så klart en naturlig konsekvens av att ett gäng komiker flyttar ihop. Mitt förslag är Härbärget. Jag gillar möjligheten till missförstånd när man säger att man ska åka till Härbärget för att jobba. Jag gillar möjligheten att ett sånt missförstånd kan leda till att folk betraktar mig som en god människa.

Det finns många andra förslag. Ungefär ett förslag per inblandad individ. Bögkvarteret, Lilla Filialen och 536-23-2345-2 är några av förslagen. Eftersom vi bara ska hyra stället i ett eller max två år så känns det lite brådskande att nå en lösning.

Förra veckans humorupplevelser

2011-03-28T22:49:00.004+02:00

Humor på standupens originalspråk. DJ Danny på Oslipat. I sällskap med Joe Eagan och Ben Kersley.

Magnus Betnér på MACK. En höjdare. Kanske roligare än vad jag nånsin sett honom.

Bron över floden krogshow. Som vanligt gjorde Malmörevyn en högklassig föreställning. Som fler borde få se än vad spelplanen tillåter.

Ratade förslag till Försvarsmaktens reklamkampanj

2011-03-17T08:53:00.004+01:00

"Se dig om på bussen. Vilka skulle du bortprioritera i en livbåt där tre inte får plats?"

"Övertala en främling att du inte är socialt inkompetent"

"Ställ dig vid den här annonsen. Räkna sekunderna du pallar stå kvar samtidigt som folk går förbi och tittar på dig och undrar varför du tar instruktioner från en skylt"

Oslipat experiment: Komikernas Klassiker

2011-03-10T16:14:00.003+01:00

Danial Ali Akbari.

Istället för att jag ska behöva skriva ett referat av Oslipats föreställning Komikernas Klassiker så kan du ju se den i sin helhet istället. Här.

Ett skräckscenario

2011-03-07T21:17:00.004+01:00

Youth is wasted on the young hette Ceasars Palace första skiva. Jag gillade titeln skarpt. Men kanske är inte ungdomen bortslösad på de unga. Kanske verkligheten lyckligare skapad än så. Kanske är ungdomen precis rätt ålder för att man ska kunna njuta av god vigör och bristande självinsikt.
I dagens samhälle har vi en märklig syn på gamla människor. Vi utgår från att de är olyckliga och känner sig ensamma. Det är så de skildras i alla västerländska filmer. Men ny forskning visar att de i regel inte alls mår så dåligt. Ålderdomen är för många den lyckligaste tiden i deras liv. Nostalgi är en känsla med stark njutning. Och i den stillsamma tillvaron kan tid och rum flyta samman i en meningsfull enhet som liknar en skön lugn psykos. Jag längtar redan dit.
Anledningen att vi ständigt tycker synd om de gamla är enligt denna forskning att man som ung och medelålders utgår från sina egna föreställningar om vad lycka är när man betraktar de gamla. Att vara aktiv och se vacker ut är normen, och det verkar skrämmande att förlora detta. Här är vi åldersrasister. Och det gör att vi inte kan se det goda med ett slött och introvert liv. I
alla pensionsfondsreklamfilmer framställs pensionärstillvaron som en förlängning av det roligaste man kan tänka sig när man är ung. Beachvolleyboll och långa resor. Det hänger ihop med att det är unga människor som reklamen riktar sig till.
Tanken på att gamla människor kanske inte är så olyckliga som de verkar gör mig glad. En sak som gör mig bedrövad är däremot hur de behandlas. Jag hörde ett reportage i P1:a Kropp och Själ som handlade om ett danskt ålderdomshem där de boende fick röka, dricka, äta, ha husdjur, stiga upp gå och lägga sig när de ville. Kort sagt fick de i möjligaste mån behålla sin självklara vardagsfrihet. Är det inte skrämmande att det normala är tvärtom? När man blir så gammal att man inte längre kan ta hand om sig själv så sätts man i fängelse. Om jag känner 40-talistgenerationen rätt så kommer de inte att tolerera det.

Niklas Hansson gör varje helg i mars en föreställning om att bli gammal. Ett skräckscenario heter den, och den spelas på Far i hatten i Folkets Park. Pjäsen har sin utgångspunkt i den nya forskningen om gamlas upplevelse av verkligheten. Jag såg den igår och tyckte den var helt suverän. Jag brukar alltid gilla det Niklas Hansson gör, men den här föreställningen kan mycket väl vara det bästa han har gjort. Missa den inte!
Biljetter finns här.

Föredrag hos Markus och Hans

2011-03-07T21:11:00.004+01:00

Några vänner till mig har som vana att då och då hålla föredrag i varandras hem. Jag fick den stora äran att bli inbjuden att hålla ett föredrag hemma hos Markus Karlsson och Hans Appelqvist. Och allra roligast var att jag blev ombedd att berätta om mitt förhållande till Fallout-spelen -ett ämne som jag kan prata länge om alldeles oombedd. Jag blev väldigt förvånad över sällskapets föredragskultur. Det skedde mer som ett interaktivt samtal än som ett traditionellt föredrag. Jag måste erkänna att jag till en början blev ganska störd av att ideligen bli avbruten av frågor, men efter några minuter hade jag vant mig vid det, och då kändes det som ett väldigt roligt och levande sätt att berätta om något. Mitt föredrag varade länge. Jag tittade inte på klockan, men det blev en timme minst. Jag hade förberett tjugo minuter.
Efter att jag pratat klart höll vi paus, och sen var det en kille en för mig ny bekantskap vid namn Christian som höll föredrag. Det blev mycket längre än mitt. Kan du se på flaggan på bilden ovan vad han pratade om?

Voices of Malmö

2011-03-07T21:07:00.001+01:00

Brita Björs. Foto: Daniel Niemand

Emma Hanssons make Olof Löfgren anordnade en mycket annorlunda konsert på Tröls. En lång rad Malmöbaserade artister fick välja två covers som de sjöng. Sissela Benn var konferencier. Det blev en väldigt trevlig kväll där tiden gick mycket fort. Kvällens höjdpunkt var Brita Björs som sjöng Felicia pratar av Vreeswijk, och en låt på gaeliska (som hon inte själv förstår). Det var magiskt.
Efteråt fick jag tillfälle att prata med Jakob Hellman. Jag berättade att jag hade kvar hans tröja sedan Oslipat tolkar Hellman. Han sa att jag fick den. Nästa jag är iklädd en tunn svart cardigan är det hoppas jag att någon vill veta var jag har köpt den.

Näthat IRL på Oslipat

2011-03-07T21:03:00.003+01:00

Emma Hansson och Ola Söderholm

Turnén Näthat IRL med Ola Söderholm, Aron Flam och Jonatan Unge stannade till på Oslipat i onsdags. Det blev en underbar kväll där Ola Söderholms avslutande 35-minuters-set blev till en fullkomligt storartad standupupplevelse, och alla jag pratat med säger samma sak.
Matilda Berggren var också rolig på scen, och det var även Emma Hansson som gjorde en fullkomligt strålande debut. Jag är mycket glad att Emma Hansson nu äntligen ansluter sig till standup-familjen, och det jag såg i onsdags levde verkligen upp till vad jag hade hoppats på.

Bingo!

2011-03-02T01:17:00.006+01:00

Ikväll testade jag något som jag ofta har funderat på att fantisera om, men som jag ändå aldrig riktigt tänkt på riktigt på. Bingo. Jag, Simon Svensson och Frida Ulvegren gick spontant in på bingohallen på Södra Förstadsgatan.

Det var mycket lärorikt. Många av mina fördomar kom på skam.

Fördom: Man kan få bingo genom att få en rad vågrätt, lodrätt eller diagonalt.
Fakta: Man får bara bingo genom att få en rad vågrätt. Detta lärde jag mig den hårda vägen.

Fördom: Det är lätt att spela bingo.
Fakta: Det krävs stor koncentration och något som liknar medelintelligens för att hänga med i detta mycket snabba spel.

Fördom: När någon vinner så ropar de med stolthet i rösten ut "bingo", högt och tydligt, och ibland uppstår det en spontan applåd bland de andra tävlande.
Fakta: När någon vinner så sker det mycket stillsamt.

Fördom: Det är mest unga, snygga, brats som spelar bingo.
Fakta: Det är mest socialdemokrater som "sett sina bästa år" som spelar bingo.

Fördom: Bingo är en bra aktivitet på första dejten.
Fakta: Spelets krav på koncentration gör att man har svårt att lära känna varandra, och det kan vara svårt att känna in rätt tillfälle att söka den andres hand.

Fördom: Det går inte att bli rik på bingo.
Fakta: Högsta dagsvinsten är på 10 000 kr. Om man spelar tillräckligt skickligt kan det resultera i en årsinkomst på upp till 3 600 000.

Simon och Frida efter att Frida vunnit en smärre förmögenhet (50 kr)

Spökgrafologi

2011-02-26T22:59:00.002+01:00

Marjas namnteckning. Upp och ner, spegelvänt: Walt Disneys namnteckning.

En nödvändig sak i källaren på Naturhistoriska museet

2011-02-26T22:52:00.002+01:00

OBS! Bilden är ett montage.

Sammanfattning av veckan i Stockholm

2011-02-26T22:15:00.006+01:00

Henrik Blomkvist på El Mundo

SÖNDAG: Åkte upp med X2000. Marja och jag såg Big Brother-premiären på TV (jag var mer entusiastisk än Marja).

MÅNDAG: Marja och jag lagade Renskav. Jag besökte El Mundo som publik. Det var en otroligt skön kväll. Emma Knyckare var helt mästerlig.

TISDAG: Aron Flam bjöd mig på brodern Davids dietkost. Det var jättegott. Sen gick vi till Maffia Comedy. Efter två timmar och tio minuter kände vi att vi hade fått tillräckligt med comedy. Vi missade därför de tre sista komikerna. På andra sidan gatan pratade vi om humor och relationer och sex.

ONSDAG: Jag uppträdde på Lobbyn, och det var jättekul. Efteråt hängde Sandra Ilar med mig till Norra Brunn där vi mötte upp med Petra Mede och hennes manager Maria. Tillsammans med Råland Ulvselius och Aron Flam gick vi sen vidare till ett annat ställe där vi pratade om humor på TV. När jag kom hem berättade Marja vad som hade hänt i kvällens avsnitt av Big Brother.

TORSDAG: Marja hade halsont och var febrig. Vi myste hemma med fiskburrito. på kvällen såg vi Big Brother.

FREDAG: Besök på Naturhistoriska museet. På Cosmonova såg vi en 3D-film som handlade om vattenlevande djur som levde för miljoner år sen. Filmen kallade dem "monster" bara för att de såg annorlunda ut och var köttätande. Vi åt Frutti Di Mari på en italiensk restaurang. Endast jag blev matförgiftad. Efter filmen gick vi på bio och såg True Grit. Den var bra, men inte så bra som jag hade hoppats. Det var lite svårt att njuta av den när jag plågades av magsmärtor. På vägen hem kräktes jag.

LÖRDAG (just nu): Tåg hem till Malmö med Veolia. Hittills är tåget en och en halv timme försenat. Det känns som att det var fel dag att inte hinna äta ordentligt innan resans avgång.

Lobbyn. Expertkommentatorn Erik Uddenberg, moderatorn Agneta Wallin och Erik Löfmarck

Det här kan inte vara rätt

2011-02-21T00:49:00.004+01:00

Läkaren från Celebrity Rehab citerar Janis Joplin.

Battle Royale

2011-02-20T13:13:00.008+01:00

På Bastionen hölls igårkväll en Teatersportsturnering. Det var den första turneringen i stan på många år. Lagen som tävlade var Banditteatern, Bastionen, Teaterhögskolan och Oslipat -som jag var lagledare för. Eftersom mina två lagkamrater, Marja och Tomas Högblom, faktiskt aldrig varit med i en teatersportstävling innan så var det mycket som talade för en förnedrande brakförlust. Och visst förlorade vi. Men det kändes inte förnedrande. Jag är mycket stolt över mina lagkamrater och skulle gärna improvisera mer med dem i framtiden.
Banditteaterns Mario Castro Sepulveda jämförde oss på förhand med Rocky. En talangfull amatör som gör stora framtsteg men i slutändan ändå förlorar mot mästaren. Det är en bra jämförelse. Speciellt eftersom Rocky vinner i uppföljarna. See you next time.

Det vinnande laget: Banditteatern. Nora Bredefeldt, Martin Waerme och Astrid Maya.

Bastionens Jens Olsson och jag.

Publiken röstar.

Bastionens Viktoria Flodström och konferencier Amelie Nörgaard.

Två av domarna. Sissela Benn och Jonatan Unge.

Tomas Högblom och publikmedlemmen Jon Torenäs.

Oslipat skär-premiären i bilder

2011-02-17T16:06:00.006+01:00

Marja har köpt en ny kamera. Det märks inte minst på det här blogginlägget.
På Oslipats säsongspremiär igår gick hon omkring och fotograferade.
Kvällen blev den hejdundrande succé som vi visste att den skulle bli på förhand när vi såg biljettförsäljningen. Det blev Mollys otacksamma uppgift att förklara för folk att det var slutsålt så att de fick vända i dörren. Alla komikerna presterade i toppform: Özz Nûjen, Dominik Henzel, Bianca Meyer och Niklas Folkegård. Och extra kul var det också att se en av Malmös allra nyaste tillskott i standupsammanhang: Amanda Lindholm. Jag gillade verkligen hennes smarta humor skarpt. Det lovar gott inför framtiden.
Kvällens största upplevelse bjöd, som sig bör, Özz på. Han är fantastiskt skicklig på att piska upp en stämning som gör att han kan göra precis vad han vill. När publiken skrattar som mest tar han sig an ganska osexiga ämnen som svensk vapenexport och konformism. Det är angeläget, men aldrig på ett sätt som gör att det känns ansträngt. Istället vill man bara fortsätta lyssna. Det är magiskt.

Oslipat skär

2011-02-16T14:27:00.004+01:00

Ikväll är det premiär på Oslipat skär.
Den här säsongen känns som något av en nystart för Oslipat. Från och med nu kör vi varje vecka. Oftast nere i den underbara källaren på Tangopalatset (som gjord för standup). Men det blir också extravaganta föreställningar uppe i stora salen. Som till exempel ikväll, när Özz Nûjen är headliner. Det är slutsålt, så stämningen kommer att vara på topp.

Om du tillhör de som inte gillar att stängas ute från sammanhang så kan du se till att handla biljett på förhand här. För det här kommer inte att vara sista gången det blir slutsålt på Oslipat i vår.

En annan sak som skiljer den här säsongen från andra är att jag inte kommer att redovisa varje föreställning i min blogg. Med så här många föreställningar skulle det kännas tjatigt. Ni som är specialintresserade får fråga mig "Hur var det på Oslipat igår?". Annars kan ni utgå från att det var bra. Om inte det var extra bra. Och i så fall skriver jag nog om det.

Malmö Comedy Festival

2011-02-14T13:36:00.004+01:00

Igår var det Malmö Comedy Festival. Det var en bra arrangerad festival, fast i år kan jag inte ta åt mig någon som helst del av äran eftersom MACK stod ensamma som arrangörer. Det kändes lyxigt att komma dit och inte behöva ta något ansvar alls. Jag bara gick omkring och hade trevligt. För en gångs skull kunde jag se så mycket standup som jag ville. Jag hann med både lokala favoriter och de som jag inte sett på länge och jag var nyfiken på.

Mest minnesvärt var när sketchgruppen Kul gjorde sin minipjäs om Hr Lindkvist. Jag kan inte utan stolthet berätta att jag faktiskt lånat ut en del av rekvisitan till dem. Vem vet, utan min hjälp hade det kanske inte gått lika bra som det gjorde.
Jag kan nog utan att överdriva säga att jag nog aldrig upplevt en så stark Andy Kauffman-känsla som jag gjorde när jag såg Kuls framträdande. När de var klara efter tio minuter hade halva publiken lämnat lokalen. Jag har sett många konstiga saker på scen, och en hel del har varit skit fastän det har behandlats som guld tack vare att det har ingått i ett verifierat konstnärligt sammanhang. Men det här var något helt annat. Det här var scenkonst som inte alls försökte att provocera. Men folk reste sig upp och gick i alla fall. Helt enkelt för att det var lika malplacerat som om Klungan hade kastats in som hastiga ersättare till buskisen på Vallarna i Falkenberg. Efter en stund så kändes det nästan som att det ingick i konceptet att folk reste sig och gick. Vid det laget hade jag svårt att fortsätta lyssna på texten. Men jag har sällan känt mig så underhållen. Jag skrattade och skrattade och skrattade. Det var ett minne för livet.

Kul.

Malmö Komedifestival VII

2011-02-13T11:53:00.008+01:00

Igårkväll var det dags för ännu en upplaga Malmö Komedifestival. Ett mer eller mindre regelbundet återkommande grupprunk som ett gäng Malmökomiker brukar ägna sig åt, under Tomas Högbloms ledning. Den här gången hade gänget fått förstärkning från Stockholm. Inte mindre än 14 komiker plus konferencier Högblom stod på scenen. Allt talade för en rekordlång kväll i den mer än sprängfyllda lokalen. Men eftersom alla komiker la manken och körde korta set så kunde kvällen avslutas efter en timme och fyrtio minuter. Det var vackert.

Jörund Larsen pratade om Julian Assanges sexliv och svenska gästarbetare. Roligast.

Och idag är det dags för Malmö Comedy Festival, på stället som tidigare hette Slagthuset. Kom gärna dit!

En dröm

2011-02-11T10:30:00.003+01:00

Igår natt drömde jag att jag hade flyttat in i en liten lägenhet i något som liknade en studentkår, fast utan studenter. Istället bodde där mer eller mindre kriminella missbrukare. En kväll efter att jag varit bortrest en tid kom jag tillbaks och upptäckte att de andra i korridoren hade brutit upp min dörr och börjat använda mitt hem som en festlokal. Lägenheten var full av burkar, fimpar och annat skräp. Vid mitt köksbord satt ett gäng män. Men hånfull min hälsade en av dem mig välkommen hem. När han såg att jag var på väg att börja protestera gav han mig en överlägsen blick, med aggressiva undertoner. Jag sa inget. Gick en runda och såg att mina pengar och lite andra värdesaker var borta.
Jag tror inte att drömmar betyder så mycket. Man ska inte hålla på att tolka och dra slutsater.

För övrigt så har jag en trevlig vecka. Mycket standup. Och det är kul att Ola Söderholm har flyttat in hos mig. Han bor här halva tiden i februari och mars.

Vad gör de nu -releasefsten

2011-02-06T17:47:00.007+01:00

Igår var det releasefest för boken Vad gör de nu? på Världskulturmuseet i Göteborg. Boken är en novellsamling. Jag har skrivit en av de 52 novellerna. Idén med boken är skriva om vad olika filmkaraktärer gör nuförtiden -vad som hänt sedan filmen tog slut.
Det var en trevlig fest, och många hade i enlighet med temat klätt ut sig:

Ghostbusters

Titanic

Harry Potter

Pirates of the Carribean

Pongo och de 101 dalmatinerna, Teenage Mutant Ninja Turtles

The Big Lebowski, Absolutely Fabulous

This is England

La Dolce Vita

Don't look now

Excorcisten

Volcano

24 hour party people

This is England

This is England

Ikväll i Göteborg

2011-02-05T22:36:00.000+01:00

Dårligt udstoppede dyr

2011-02-03T22:43:00.002+01:00

Vem kunde ana att den enda Facebookgruppen som man verkligen måste vara med i är dansk?

Gruppen heter Dårligt udstoppede dyr, vilket man fritt kan översätta till Taskigt ihopsatta varelser.

Just idag är jag stolt som en (levande) tupp. För jag har nämligen kunnat ge mitt första bidrag till gruppens fotosamling. På det tillfälliga kaféet Del Mundo Grill på Göteborgs filmfestival hittade jag en gepard med ett gepardbarn. Överst till vänster i samlingen:

Mina fördomar om grekiska män

2011-02-01T11:26:00.004+01:00

1. Grekiska män är skitsmarta och tycker om att diskutera djupa saker med vetenskapliga premisser.

2. Grekiska män är håriga kvinnomisshandlare.

3. Grekiska män är världsbäst på att göra humor.

Charlie Kaufman

2011-01-30T20:17:00.005+01:00

Igår var jag på blixtvisit i Göteborg. Jag åkte fram och tillbaka bara för att se manusförfattaren och regissören Charlie Kaufman bli intervjuad. Som väntad var Draken helt slutsåld. 713 platser fulla med folk som, oavsett om de kunde erkänna det för sig själva eller inte, innerst inne ville bli inspirerade av den ofrivillige gurun på scenen.
Hela tillställningen inleddes med ett klipp från Adaptation. Inte scenen som kan ses ovan, utan ett annat där Nicholas Cages karaktär Charlie Kaufman uttrycker avsmak för tanken att man kan lära sig kreativitet på seminarium. Draken fylldes med varma självironiska applåder, och seminariet var igång.

Intervjun tog formen av ett ganska lågmält samtal. Charlie Kaufman framstod som ungefär lika blyg som han påstår att han är. Han kläckte inte ur sig mängder av sentenser som manusgurun i Adaptation, utan pratade i mycket ödmjuka ordalag om sin kreativa process. Utan att för den skull påstå att han har mindre kreativa ambitioner än vad han har. En del av det hade jag hört innan, på extramaterialet till Synechdoche, New York. Men det var ändå kul att höra det igen, och få lite fler detaljer.

En sak som jag fastnar för är Charlie Kaufmans upplevelser av att vara blyg i en arbetsmiljö som bygger på tävlingsinriktning. I manusrummen till komedieserier måste man våga ta för sig. När Charlie Kaufman hade sitt första manusjobb vågade han inte öppna munnen de första sex veckorna, och varje dag trodde han att han skulle få sparken.
Jag tycker det är intressant eftersom hela humorbranschen är en väldigt fri marknad med kommersiella spelregler, och de som brukar överleva bäst i en sån marknad är de som har gott självförtroende och kan konsten att "ta för sig" (egenskaper som brukar betecknas som manliga).
Jag tror att det finns fördelar med ett sånt system. Det främjar ett resultatinriktat arbete, som är bra på att leverera vad publiken vill ha. Men en del av det mest intressanta går förlorat när villkoren för att något ska bli produceras hänger på att upphovsmannen är skicklig på att slåss för sina idéer och framhäva sig själv.
I fallet Charlie Kaufman slutade det lyckligt. Rätt personer fick upp ögonen för honom. Nu kan han sitta med sitt svårmod samtidigt som han har många pengar på banken.

En annan sak som jag gillade att höra var när Charlie Kaufman pratade om att utsätta sig själv för risken att misslyckas. "Risk is a part of the job description", sa han, och fortsatte med att förklara att om man inte känner att man riskerar att misslyckas så gör man inget nytt (eller intressant). Strax efter att Charlie sagt detta uppstod ett ögonblick av ironisk metahumor när intervjuaren bad honom berätta hur man ska göra för att våga ta risker. Det märktes att Charlie Kaufman inte kände sig bekväm i rollen som personlig coach. Detta förstärktes sen i frågestunden när en kille återvände till frågan och ville få konkreta råd hur man ska göra för att ta risker som konstnär. Charlie Kaufman såg ut som Brian i Monty Pythons Life of Brian i scenen där han ber en folkmassa tänka själva och folkmassan svarar "hur ska vi tänka själva". Men till slut gav Charlie ett så vettigt svar man kan ge. Att våga ta risker handlar mycket om att lära sig själv att tappa respekten för riskerna. När riskerna inte skrämmer så är det lättare att ta dem.

Läs även här vad min kompis John skriver om seminariet.

Charlie Kaufman blir intervjuad av Marit Kapla.

Lösningen på all världens energiproblem

2011-01-28T13:01:00.004+01:00

Man kan tycka att det borde ha blivit en större nyhet. Man kan tycka att nyheten om att all världens energiproblem nu är lösta borde rönt mer uppmärksamhet än att Ingvar Kamprad varit lite lurig med hur mycket pengar han tjänar på IKEA. I förlängningen innebär det ju faktiskt också att de flesta miljöföroreningarna försvinner. Och nu när vi inte längre är beroende av fossila bränslen så tar vi också bort en stor bevekelsegrund till att kriga. Är det ingen som vill skåla med mig?
Jag tänker i alla fall fira det här med att sätta på varenda hushållsmaskin jag har och ha ljuset tänt även nattetid. Jag ska ge E-On en rejäl skjuts på vägen innan elektriciteten blir snudd på gratis. Vilket enligt de italienska uppfinnarna bör ske strax innan våren.
Åter igen är det italienarna som är på frammarsch. Italien har en rik tradition på vetenskapsmän som ser möjligheter där andra ser problem, allt från Leonardo Da Vinci till Severino Antinori. Jag kan förstå en viss skepticism. Tidigare lyckade fusionsexperiment har alltid avslöjats som fusk. Men den här gången har försöken lyckats upprepade gånger, och experter bedömer det som trovärdigt.
Patentansökan är inlämnad. Jag ser fram emot det här avsnittet av Dragon's Den.

Lösningen på näthatet

2011-01-28T11:41:00.004+01:00

I Kvällsöppet på TV 4 debatterades näthatet, och Marcus Birro var med via videolänk från sitt hem. När en av debattörerna gav exempel på grova personangrepp och hatiska saker som Marcus Birro själv har skrivit på sin blogg försvarade Marcus sig med att "det där skrev jag för flera år sen".
Alltså, om vi bara letar upp alla näthatare och ger dem jobb som krönikörer och bisittare på TV så att de på så sätt lär sig att klä sina ljusskygga åsikter i finare språkdräkt så blir det de skriver idag helt okej.

Mitt smeknamn

2011-01-28T01:00:00.000+01:00

Lyx i Göteborg

2011-01-27T21:58:00.006+01:00

Innan jag återvände till Malmö från min Stockholmsvistelse levde jag och Marja lyxliv i Göteborg. Det var Marjas julklapp till mig.
Efter en trevlig övernattning hos Emma Knyckare checkade vi in på Grand Hotell Opera. Rummet var ljust och fräscht, med mousserande vin och en fruktkorg som jag inte rörde för att inte förstöra min aptit inför kvällens restaurangbesök.
Jag hann bli rejält hungrig när vi kom till La Cucina Italiana. Jag och Marja valde restaurangen mycket för att den väckt vår nyfikenhet. På sin hemsida skrev de inte ut menyn.
Detta hemlighetsmakeri upphörde inte när man anlänt. Man kunde välja mellan stor och liten meny, och hovmästaren förklarade att de helst lät maträtterna förbli okända fram tills att de serverade. Någon läsk fanns inte att få, eftersom kocken ansåg att läsk inte passade till någon av rätterna. Och det var när jag läste detta som mina känslor av underlägsenhet började dansa fågeldansen på min sviktande världsvana. Jag var Stig-Helmer Olsson på Nobelmiddagen. Jag ville rusa ut på toaletten och skrubba bort ordet Medelklass som stod stämplat i min panna.
Men efter att ha plöjt igenom timmar och åter timmar av Masterchef och andra eftermiddagsmatprogram så fanns det samtidigt ingen annan plats jag hellre hade varit på. För det var verkligen en upplevelse vi bjöds på. Vi valde den lilla menyn. Jag minns inte exakt hur många rätter den bestod av. Jag minns bara att jag på slutet kände mig lika mätt som Terry Jones i den berömda restaurangsketchen från Monty Pythons Meningen med livet. Några höjdpunkter var kammusslan, havskräftssoppa som omgav den och grismagen som smälte i munnen. Men allra godast var blomkålscappucinon.
Jag var kräkfärdig när vi återvände till hotellet. En finare julklapp kan jag inte tänka mig.

Bra reklam

2011-01-20T01:27:00.003+01:00

Jag tycker den här reklamfilmen är bra. Till skillnad från mycket annan reklam så berättar den vad vi behöver veta. Att vi i övriga landet inte behöver bry oss.

Rörliga bilder från min Stockholmsvistelse

2011-01-14T21:08:00.000+01:00

Stockholm

2011-01-14T20:03:00.006+01:00

Jag drog upp till Stockholm den 27:e december för att hänga med Marja. I mer än två veckor kunde jag vara där, vilket kanske är den längsta tiden vi har kunnat bo ihop. Det blev en tillvaro där vi gestaltade begreppet närande och tärande genom att Marja jobbade dygnet runt medan jag levde som en student på en A-kurs i ett humanistiskt ämne.

Nyår hos the magnificent Flams.

Jag fikade och drack öl med vänner. Ibland såg jag standup comedy och en gång stod jag på en scen själv. Jag fick äran att vara skådespelare i Marjas humorserie Marja -Nöjesreporter (som snart ses på SVT Play). Typcasting ledde till att jag fick spela hennes pojkvän.

Inspelning av Marja -Nöjesreporter. On location i Hökarängen.

En kväll hängde jag med ett gäng vänner när de bowlade. Jag känner mig utsatt när jag bowlar, så jag valde att avstå. Det kändes konstigt. Som att vara den ende med kläder på en nudiststrand. Men sen blev allt trevligt när vi gick hem till Evelyn Mok och spelade Pratmakarna. Några dagar senare träffades ännu ett gäng hos Evelyn och då spelade vi Ticket to ride, som jag fått i julklapp.
Om det är något jag har lärt mig om mig själv det senaste decenniet så är det hur innerligt jag älskar sällskapsspel. Om man får spela sällskapsspel på äldreboende så är jag inte rädd för att åldras.

Pratmakare. Johannes Finnlaugsson, Isak Jansson, Emma Knyckare och Sandra Ilar.

Sista kvällen i Stockholm var jag på Norra Brunn och såg bl a Johan Glans. Senare på natten låg jag och tänkte på varför jag tycker att han är så bra. Jag kom fram till att det ligger i exaktheten i gestaltningen. Det är också det som jag beundrar hos André Wickström. Innan jag började med standup trodde jag att subtil humor åstadkoms genom att man undvek att överdriva gester och mimik. Men en komiker som Johan Glans visar att det subtila snarare ligger i nyanserna av hur man utnyttjar kropp, röst och ansiktsuttryck. Detta skådespeleri kan vara lika stort och tydligt som när en revyskådespelare från Falkenberg ångar igång, men sättet som Johan får fram de små undertonerna i framförandet är skillnaden mellan buskis och sublim konst.

Gammal kompis. Hans Christian Thulin. Också rolig.

Dåligt Telenor

2011-01-10T16:23:00.003+01:00

Jag hatar att vara konsument. Varje gång jag ska köpa en vara eller tjänst vet jag att jag kommer att känna mig lurad. Frågan är bara hur.

När jag skaffade mobilt bredband hos Telenor pratade jag med försäljaren i 45 minuter för att reda ut alla villkor och slippa otrevliga överraskningar. En bit av dialogen gick så här:
Jag: -Jag vill inte ha någon bindningstid. Det är viktigt för mig att ha friheten att byta operatör när jag vill.
Säljaren: -Då ingår inte modemet.
Jag tänker efter en god stund.
Jag: -Men i så fall kan jag faktiskt tänka mig att betala för modemet. Min frihet att kunna byta operatör är så pass viktig för mig.
Och så betalade jag 800 kronor för det. Tyvärr fanns inget modem inne i butiken, så de skulle skicka det med posten.

Idag, nästan två veckor senare, kom det fram. På paketen stod det "Opertörslåst i 12 månader".
Jag tog mig direkt till butiken och pratade med säljaren igen.
Jag: -Det står på modemet att det är operatörslåst. Det vill inte jag ha.
Säljaren: -Så är det alltid.
Jag: -Men det visste ju inte jag.
Säljaren: -Tyvärr. Det är inget att göra något åt.
Jag: -Jo. Ni kan köpa tillbaks det.
Säljaren: -Det är ingen ångerrätt på det.
Jag: -Men om jag hade vetat att det var operatörslåst hade jag inte köpt det. Den informationen fick jag inte.
Säljaren: -Men du frågade inte efter det. Du frågade bara om det fanns bindningstid på avtalet.
Jag: -Men jag visste ju inte om att det förekom något som heter operatörslås på modem. Hur kan jag fråga om något som jag inte alls känner till? Jag sa ju till dig i början av samtalet att jag inte haft mobilt bredband innan och behövde information.
Säljaren: -Och jag gav dig information. Men du frågade inte om modemet var operatörslåst.
Jag: -Men jag har ju aldrig hört talas om att modem kan vara operatörslåsta. Hur kan jag då fråga efter det? Om jag säljer en bil till dig och du kör iväg och du plötsligt slungas ut ur bilen av en katapultstol, kan jag då försvara mig med att säga "du frågade inte om bilen har en katapultstol?".
Säljaren: -Det är inte samma sak.
Jag: -Men det är det ju. Jag visste inte om att modem kan vara operatörslåsta. Du vet. Men du berättade det inte för mig.
Säljaren: -Jag kan ju inte veta hur du tänker.
Jag: - Det kan du ju om du lyssnar på vad jag säger. I sammanhanget berättar jag att det känns viktigt för mig att kunna byta operatör. Därför köper jag modemet, istället för att binda mig och få det gratis. Då är det ju väsentlig information att jag inte kan använda modemet med någon annan operatör.
Säljaren: -Men det visste inte jag att du tänkte göra. Du skulle ha berättat för mig att du ville använda modemet med ett annat kort, och då skulle jag ha berättat för dig att det inte går. Alla operatörer säljer sina egna modem som är låsta.
Jag: -Menar du att det inte finns modem att köpa på andra ställen som inte är låsta?
Säljaren: -Det finns det... kanske*.

Jag pratade mycket länge med säljaren. Men det var lönlöst.
Det finns ingen ångerrätt, och man kan inte begära att få information som är viktig i sammanhanget. Bara den information som leder till att man vill köpa. All annan information måste du be specifikt om. När du redan vet det.

*Det finns det definitivt. Till exempel här.

Dataspel är som rökning

2011-01-08T20:38:00.004+01:00

Jag blir inte lyckligare om jag klarar bana 35 på Portal the flash game.

Men jag blir satan så frustrerad om jag inte gör det.

För övrigt så vill jag hävda att jag skulle ha klarat det för länge sen om inte mina tangenter fastnar emellanåt så att den lille gubben fortsätter rusa iväg på egen hand som en femåring på stormarknad.

Matkrönika 2010

2011-01-05T20:35:00.001+01:00

2010 var ett matår som ville mycket. Rent smak- och kvalitetsmässigt var medelnivån inte ovanligt hög. Men fanns uppfriskande höjdpunkter, fyllda av ungdomlig djärvhet.

ÅRETS NYHET

Alldeles nyligen har jag insett storheten med lammkorv. Den enklaste av rätter kan vara förtrollande god. I min favoritköttaffär på Ystadgatan har de billig lammkorv som är så god att man nästan svimmar. Vardag och fest smälter samman i lättåtkomlig lycka. Jag hälsar framtiden med ett leende.

ÅRETS RÅVARA: LAX

Rökt lax i Simrishamn, på konstrundan.

Det råder ingen tvekan om att 2010 var laxens år. Jag och Marja upptäckte tidigt styrkan med lax i tunnbrödsrulle med pepparrotsvisp och bladspenat. En uppfriskande start på morgonen.
Laxen är också central i min och Marjas ständiga sushifavorit Earthquake på Dalaplans utmärkta sushirestaurang Chill Out.
Laxen var också inblandad i en av årets verkliga höjdpunkter: på Marjas födelsedag besökte vi Laxbutiken vid Falkenberg, och gick loss på de små delikatesserna. Det var en dröm som gick i uppfyllelse.

ÅRETS MATRESA:

Dessa ostron gav mig magknip. Det var det förstås värt.

Londonresan i juni gav ett några kulinariska höjdpunkter. Michelenbelönad lunch och sushi i världsklass, bland annat. Henrik Jönsson lotsade mig på livsnjutningens färd.

ÅRETS MEST PRISVÄRDA:

Jag älskar smörgåstårta. Folk som är osäkra på sig själva vill gärna definiera denna maträtt som "bonnig", men vi som har en välförtjänt stabil självkänsla vågar erkänna att det är väldigt gott. Även om vi delar smak med underklassen i detta fall.
Kafékedjan Mormors kafé lämnar en del att önska när det gäller inredning och atmosfär. Men deras smörgåstårta i portionsstorlek gör att man vill komma göra ett besök emellanåt. Åter igen visar laxen hur viktig råvara den är. Ett lika bra alternativ till smörgåstårtan är dessutom laxbakelsen.

ÅRETS ROCK'N'ROLL

På systrarna Floreks födelsedagsfest kastade man tårta på varandra redan innan folk var fulla.
Det vittnar om ett respektlöst förhållande till mat. Fast på ett bra sätt. Tufft.

ÅRETS VISUELLA UPPLEVELSE:

Sveriges tredje största pumpa 2010.

ÅRETS HISTORISKA HÄNDELSE (I MITT LIV)

Den självklart viktigaste mathändelsen förra året var att jag smakade surströmming. Läs mer om det här.
Jag har inte ätit surströmming igen. Men det har hänt två eller tre gånger att jag har känt mig pyttelite sugen.

Andra kandidater i denna kategori var att jag lyckades äta mig mätt på sushi och att jag hittade ett knäckebröd som inte bara kändes okej att äta, utan som jag faktiskt tyckte var jättegott.

ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE

Lammburgare på restaurang Kalk. Jag hade längtat efter burgaren i ungefär ett år. Och var fullkomligt vrålhungrig när jag fick in den.

ÅRETS SÄMSTA:

Rätten på bilden åt jag på Entré, och var årets bottennapp. Jag har ätit äckligare saker 2010. Men anledningen till att det ändå är årets bottennapp är att jag gjorde dumheten att göra samma misstag två gånger. Två gånger har jag sett exakt samma bild och tänkt "det där ser inte så dumt ut..."

ÅRETS "BRA FÖRSÖK"

En av de bästa sakerna som hänt 2010 är att jag upptäckt den oansenliga lilla vietnamesiska restaurangen på Ahlmansgatan. Både lunchen och kvällsmenyn kan kandidera till Årets Mest Prisvärda.
I december tänkte jag att jag kunde spara lite pengar genom att laga en måltid som var inspirerad av en av restaurangens rätter. Glasnudlar med kycklinglever. Resultatet: helt okej. Det var gott. Men inte lika gott som på restaurangen. Och eftersom den innehöll många lite udda ingredienser som jag sällan använder så blev det inte billigare att laga hemma. Inte när man äter ensam, i varje fall.

ÅRETS "INTE SÅ BRA FÖRSÖK".

I september spontanhandlade jag benmärg på Matdax i Hökarängen. Det slog mig att jag aldrig har smakat det, och jag fick lust att testa. Någonstans inom mig ringde det en liten klocka som sa att det inte var så enkelt att laga till benmärg. Att det inte är vilken ingrediens som helst. Utan att det kräver ett fancy recept.
Men jag ignorerade alla mina onda aningar och fortsatte min spontana matlagning.
Det smakade pecka.
Som tur var så helgarderade jag med en entrecóte också.

ÅRETS "VET INTE OM JAG GILLAR DET ELLER EJ"

På japanfesten i september fick jag ta del av japansk matkonst. Med mycket stark betoning på umami. Det smakade umami hela vägen.
Än idag kan jag fortfarande inte bestämma mig för om jag tyckte det var gott eller inte.

ÅRETS MEST FÖRBISEDDA

Jag älskar tunga, men i år väntade jag alldeles för länge med att äta det. Jag bättrade mig på det yttersta. Med ett fåtal dygn kvar av det gamla året hittade jag billig gristunga i Matdax i Hökarängen. Tyvärr tillagade jag den lite oskickligt. Koktiden blev för kort. Det smakade lite... som att ha ganska rå gristunga i munnen.

En nämnvärd kandidat i denna kategori är langosrestaurangen på Simrishamnsgatan. Det är hög tid att reclaima langosen från stadsfestivalerna!

ÅRETS BÄSTA

På Marjas födelsedag uppfylldes en dröm. Vi kalasade på laxbakalser på Laxbutiken.
Ja, detta var sannerligen laxens år!

Bra Telenor!

2011-01-04T21:55:00.002+01:00

Det finns få saker som väcker så starka känslor hos mig som hur jag blir behandlad som konsument.
Jag är inte vidrig på restaurang. Jag mästrar inte servitören. Men när jag gjort en smärre investering så är jag väldigt känslig för att bli illa behandlad av det företag som jag har gett pengar till.
Jag har blivit bränd många gånger. Sverker Olofssons primalvrede har då väckts hos mig och med all min uppdämda ilska har jag argumenterat sakligt med arroganta försäljare och skrivit brev till Konsumentombudsmannen. Mina känslomässiga reaktioner när jag ser nyheterna på TV rapportera om orättvisor i världen står inte i någon som helst rimlig relation till den sanna ilska som brusar upp när produkter och tjänster inte fungerar som de ska. Jag inser att det här inte är sunt. Jag borde investera i ett par terapitimmar för att mitt inre ska sätta saker i dess rätta perspektiv. Men jag vill inte utsätta mig för risken att bli besviken, och då behöva inleda den krångliga processen att försöka reklamera terapeutens tjänster.
Efter att ha tänkt lite på saken insåg jag att jag hade gjort en riktigt rutten deal med Telenor. Mitt i all förvirring och allt prat om rabatter och bindningstider så tappade jag bort mitt fokus på det mest uppenbara: abonnemanget var på alla sätt och vis dyrare och sämre än det kontantkort jag redan har hos Telenor. I flera dagar jagade jag upp mig som en flashbackmedlem på Aftonbladets sajt. Jag försjönk mer och mer i inre dialoger om möjliga argmentationer mellan mig och försäljaren på Telenor. Värstascenario uppå värstascenarion utspelade sig i mitt huvud. Efter åtskilliga ofruktsamma försök att nå butiken via telefon gick jag idag dit. Beredd på strid.

De var hur trevliga som helst. Det var inga problem alls att ångra abonnemang.
Lite sorgligt. Nu känner jag att jag måste döda någon oskyldig för att få utlopp för min omotiverade ilska.

På djuraffären i Farsta

2010-12-30T18:46:00.002+01:00

-Åh, nej. Den dog. Och chefen är tillbaks om en halvtimme!
-Lugn. Jag har en idé.

Nu kan du få mig så lätt

2010-12-29T21:08:00.003+01:00

När jag tittade på min senaste räkning från Bredbandsbolaget suckade jag högt och beklagade min egen dumhet. 450 kronor per månad för fast telefoni och fast bredband. Jag vill inte ha fast telefoni. Jag vill inte ha fast bredband. Jag använder redan min mobiltelefon så gott som alltid, och jag vill hellre ha ett mobilt bredband än ett fast.
Den vansinnigt irriterande uppsägningstiden på tre månader har fyllt sitt syfte: i ett par år har jag tvekat att byta abonnemang.
Idag besökte jag Telenors affär och träffade jordens för närvarande minst skickliga säljare. Jag skulle inte beskriva hans sinnestillstånd som "närvarande". När jag redan skrivit under ett par papper hade vi den här dialogen:
Säljaren: -Och rabatten på 50-kronor hittar du alltså på telefonräkningen.
Jag: -Ja, just det. Bra.
Säljaren: -Eller vänta nu... den rabatten får du nog bara om du binder avtalet på 24 månader.
Jag: -Det sa du inte innan.
Säljaren: -Näe... Men du får i alla fall halva priset på bredbandet de första sex månaderna.
Jag: -Men vad bra! Jag trodde det bara gällde om jag band avtalet i minst 18 månader.
Säljaren: -Ja, just det. Så är det ju.

Jag fortsatte skriva på papprena. Jag måste ha varit jordens mest motiverade köpare idag.

I Vinterlandet

2010-12-22T15:22:00.004+01:00

När jag vandrade hem efter säsongssegern på Tröls föll stora snöflingor omkring mig. Nysnön hade redan hunnit bli till ett tjockt täcke. Jag tittade ner och betraktade det rinnande mönstret av snöflingornas skugga. Det var en syn som jag aldrig tidigare hade lagt märke till, och jag upplevde en upptäckarglädje som jag inte känt sedan jag var barn.

När jag närmade mig mitt hem kom jag att lägga märke till att jag inte alls frös. Temperaturen var inte långt under nollstrecket, och jag hade många lager av kläder. Jag var hur varm som helst. Efter att ha lämnat spelet som vi vunnit på quizfinalen gick jag ut igen. Min mobil var fullmatad med bra musik. Inspirerad av glädjen efter segern, och påhejad av en long island ice tea som jag unnat mig dansade jag runt granen på Dalaplan till tonerna av Pouges-klassikern Fairytale of New York. Jag ringde Simon Svensson som bor där för att se om han ville komma ner och dela ögonblicket med mig. Men han svarade inte i sin telefon. Kanske sov han. Klockan var kvart i två på natten.
Jag föll bakåt och kände den mjukaste snö krama mig. Det var fridfullt. Världen kändes som en ömsint plats att vila på. Jag såg ingen anledning att inte göra en snöängel.

Jag var inte trött, och jag ville inte gå hem. Med låtar som Tom Waits Waltzing Matilda och stråktranskriptionen av Händels Passacaglia vandrade jag runt i Pildammsparken. Det var ett var förtrollande. Inte en människa syntes till någonstans. Universum var min vän. Jag önskade att jag kunde dela upplevelsen med Marja, men det kändes gott nog att hon kunde vara med mig i tanken. Det var den mest romantiska stund som vi aldrig riktigt delat.

Den fjärde segern

2010-12-22T15:03:00.003+01:00

Kung Kobra vann quizsäsongen på Tröls. Jag fick användning av mitt tal nedan.
Som pris fick vi fyra exemplar av sällskapsspelet Bezzerwizzer. Jag har planer på att inviga det på Julafton.
Kvällens lag bestod av alla aktiva Kung Kobra-medlemmar förutom Cecilia Ramstedt. På bilden syns Fritte Fritzson, Teresa Elvén, Marcus Johansson, Johannes Finnlaugsson, Maria Jönsson, Kristin Svensson och Nils Lind. Frånvarande: Emily Drameus.

Tacktal

2010-12-20T15:01:00.005+01:00

För att vara på den säkra sidan och slippa improvisera fram något ogenomtänkt så har jag förberett ett tacktal ifall Kung Kobra vinner kvällens säsongsfinal på Tröls quiz.

Kära medtävlande,
Ja, jag kallar er medtävlande, för att jag tycker att ordet motståndare inte bara har en vissen klang, utan dessutom är direkt missvisande. Vi må alla vara uppdelade i olika lag och bindas av spridda lojaliteter, men vad vore vi egentligen utan varandra?
Det tillhör tävlingens natur att ett fåtal ska segra, och ett flertal bittert förlora. Men jag hoppas och tror att vi allihop ser oss själva, och varandra, som segrare i detta kunskapsspel. De frågor vi inte kan svaret på erbjuder oss ett tillfälle att lära oss något. Och visst, det är en fåfäng strävan att försöka få grepp om den spretiga galna värld vi lever i. Men det är väl ändå det som förenar oss? Att vi hyllar livet genom att fortsätta vara nyfikna på vår omvärld. Och varje quizkväll på Tröls sjunger vi omvärldsorienteringens lov. Ja, jag vill kalla oss alla vinnare.
Det här är fjärde gången som Kung Kobra vinner säsongsfinalen av quizet på Tröls. Och sanningen att säga så är det på vissa sätt inte lika spännande att vinna nu som det var första gången. Men att tävla i quiz är lite grann som att ha älska med en livspartner. Visst försvinner snart kittlingen av nyhetens behag, men med tiden växer det fram en djupare kärlek som låter alla inblandade att växa som människor.
Jag vill passa på att lyfta fram ett par lag som har stått oss nära, och hjälpt oss att utvecklas. Nya för säsongen är Lag Möbius. Ni består ju till mångt och mycket av människor som vi känner och uppskattar från andra sammanhang. Det känns härligt att se att ni på mycket kort tid har seglat upp som oerhört starka. Jag blir inte förvånad om vi ser får se er som säsongssegrare någon gång. Jag blir snarare förvånad om vi inte får göra det.
Special Defects har historiskt sett varit Kung Kobras största hot. Det här har inte varit er starkaste säsong. Men ni får inte tro att det betyder att era tidigare insatser är glömda. Ni har mer än något annat lag tvingat oss att anstränga oss lite extra, och det vill vi tacka er för.
Men just nu är det 214 Hellriders som sporrar oss allra mest. Mången gång ser vi oss besegrade av detta härliga gäng ungdomar. Ibland springer ni före oss, och ibland strax bakefter. Men jakten på prestigefylld allmänbildning är ett långdistanslopp. Och i slutändan tävlar man bara med sig själv. Hur som helst så vill jag ge er ett tack för att ni gång på gång skänker oss ödmjukhetens gåva.
Slutligen vill jag passa på att tacka Jessika. År efter år arrangerar du quiz varannan vecka. Och så länge det inte kretsar kring Formel 1 så är det ständigt varierande och fantasifullt. En bra quizfråga är en fråga som ingen enskild i laget kan svaret på, men som är fullt möjligt att besvara rätt genom att man tillsammans lägger ihop sina kunskaper och resonerar på ett kreativt och öppensinnigt sätt. Quizet på Tröls är fullt med sådana frågor. Tack, Jessika, och tack alla kära medtävlande.

Oslipat Musikhjälpen

2010-12-19T18:05:00.003+01:00

Igår drog Oslipat sitt strå till Musikhjälpenstacken. Förrförra året samlade vi in pengar med hjälp av insamlingsbössor. I år var vi mer ambitiösa och gjorde en hel specialföreställning där alla intäkter gick till insamlingen. Elva komiker uppträdde, med god karma som enda gage.

Rebecca Vinterbarn Elg

När kvällen var slut kunde 7 430 kronor skänkas. Jag och den purfärska rookien Matilda Berggren åkte ner till Musikhjälpens glasbur på Gustav Adolfs Torg och lämnade över pengarna. Vi kom lagom till att Kristoffer Jonzon skulle spela midnattstryckaren. Kvällens låt var Take my breath away -en låt som jag var lite kär i när den kom. Jag har ett tydligt minne av att i förpubertalt tillstånd stå på diskot på Nydala fritidsgård och höra låten, utan att ha någon att dansa med. Man skulle kunna beskriva minnet som bitterljuvt, men det är bara för att jag tyckte låten var så vacker. Nu bjöd Matilda upp mig, och jag lämnade med varm hand över upplevelsen till tolvåringen inom mig.

Måns Nilsson

En svensk jul

2010-12-19T15:30:00.006+01:00

Improteatergruppen Iscensättarna, som jag har glädjen att undervisa på söndagar, spelade igår sin julpjäs för första och sista gången. Det var ett stycke teater som aldrig någonsin kommer att spelas igen, eftersom den var helt improviserad.

Kassandra (Elsa Nilsson), Gunnell (Amanda Grus) och Karl (Erik Lilja).

Efter paus fick pjäsen sin titel av publiken. Det blev En svensk jul. En passande titel i detta skilsmässotäta land. Föreställningen kretsade kring Majsan som ville skilja sig från sin man Orvar.
Jag är oerhört imponerad av skådespelarna. Att göra långimpro är inte lätt. Alla som har försökt vet hur svårt det är att både få ihop en sammanhängande historia och se till att de enskilda scenerna också är intressanta att se på. I vanliga fall är det svårt att lyckas göra det i en halvtimme. Men Iscensättarna gör det i två timmar.
Och gårdagens föreställning blev oerhört bra. De bästa dramerna jag vet har mycket humor i sig. Och ingen av mina favoritkomedier saknar en allvarlig botten. Det var precis i detta land som skådespelarna rörde sig, och jag njöt i stora drag. Jag kom att tänka på James L Brooks filmer, och framför allt Ömhetsbevis (Terms of Endearment). När Iscensättarna spelade sin pjäs fanns det ett tonläge som påminde om just den filmens sätt använda humorn som ett sätt att bära fram en mycket mänsklig historia.

Majsan (Anja Paulsson) och Orvar (Jonas Persson)

Den finaste presenten

2010-12-14T22:40:00.003+01:00

Den finaste födelsedagspresenten fick jag av Nils Lind. En tavla han själv har målat, med Fallout-motiv. Det sentimentala värdet kommer att öka enormt med tiden.

Den konstigaste presenten

2010-12-14T22:30:00.006+01:00

Jag fick fina presenter av mina vänner i fredags. Den konstigaste presenten fick jag av en kompis som jobbar som veterinär . Hon ville ge något som hon gjort själv, precis som Nils Lind hade gjort. Det blev lite testiklar från katter som hon kastrerat.
Ni som känner mig ordentligt tycker kanske inte att detta är konstigt. Men då ska ni veta att hon la dem i formalin, så att de blev helt oätliga.

Oslipat Musikhjälpen på lördag

2010-12-14T16:37:00.003+01:00

På lördag. En och en halv vecka efter Oslipats officiella storslagna avslutning kör vi ännu ett varv på Tangopalatset. Föreställningen heter Oslipat Musikhjälpen.

Intäkterna skänker vi till Musikhjälpen. De håller på att samla in pengar till sin kampanj mot människohandel med barn.
Kom till Tangopalatset. Betala entré precis som vanligt. Bli lite lullig på öl. Och skratta åt skämt. En kul lördagkväll. Det är en win-win-situation för alla som inte är onda i världen.

Medverkar gör bl a Måns Nilsson, Kringlan Svensson, Rebecca Vinterbarn Elg, Cecilia Ramstedt. Och många fler.

Köp eller boka biljett här: http://www.kulturcentralen.nu/i/?6207

Första gången genom tunneln

2010-12-13T15:42:00.002+01:00

Igår hände det. Det som jag väntat på i mer än ett decennium. Jag har gått på utställningen och jag har fantiserat. Och nu fick jag äntligen åka Citytunneln.

Nu är framtiden här. Via dataapparaten kan vi både tala med varandra, och se varandras ansikten på skärmen samtidigt. Precis som femtiotalets science fiction förutspådde. Och i Malmö kan man ta sig till vissa nyckelpunkter via en underjordisk pneumatisk* tunnel.

Efter att ha lämnat av min älskade Marja på det hyperomoderna X2000 så gick jag högtidligt till automaterna för att handla min biljett. Det gick inte riktigt på första försöket. Ingen skugga må falla över automaterna. Det var endast min egen dumhet som satte käppar i hjulen. Jag försökte trycka mig fram till station Triangeln och hittade den inte på displayen. Vid ett andra försök insåg jag att jag skulle välja Malmö Triangeln. Och då gick det genast bättre.

19.17 tåget var inställt. Så jag fick extra mycket tid att kolla in stationen. Marja och jag hade redan varit där nere en vända och tittat. Vårt running gag var att peka på saker och säga "Den har Fritte gjort". Det var ett gulligt skämt, som kändes kul i stunden.
Jag gick längs med perrongen och kände mig liten i den väldiga miljön. Jag tittade en del på de projicerade filmerna på väggarna. Men jag tittade diskret. Man vill ju inte se ut som en turist.
Eftersom jag hade gott om tid så vandrade jag upp på rullbandet till Anna Lindhs plats. Jag klev upp för trappan för att se lite mer exakt var jag hamnat. Det är lustigt hur synintryckens detaljrikedom påverkar avståndsbedömningen. Jag brukar uppleva avståndet mellan den platsen och Centralstation som mycket längre. Eftersom det var råkallt gick jag snabbt ner igen. Jag gjorde ännu ett tankefel när jag skulle återvända till perrongen. För skojs skull tog jag den andra rulltrappan. Men insåg inte förrän jag kommit en bit att jag nu var på väg ner till fel perrong. Först blev jag glad, eftersom det gav mig ett naturligt tillfälle att springa åt motsatt håll mot rullbandet. Det är sällan jag tillåter mig att uppleva det glädjeämnet i livet. Fast när jag vände mig om såg jag att ett en liten grupp vuxna människor hade ställt sig på rullbandet. Jag blev rädd att de skulle döma mig i tanken. Hur gärna jag än vill springa i motsatt riktning mot rullbandet så måste det vägas mot att okända människor kan tycka att jag är tramsig. Jag räddade min heder genom att småskynda mig ner och sen småskynda mig upp igen, och sen gå till rätt rullband.
19.37 tåget blev också inställt. Jag fick vänta ytterligare tre minuter på det lite coolare Öresundståget. Jag klev in och satte mig och satte mig vid ett fönster, nära tunnelväggen. Så fort jag satt mig ner blev jag orolig. Funkar samma biljett på Öresundstågen som på Pågatågen? Eller skulle resan kosta mig hundratals kronor? Jag borde verkligen veta det här. Jag har bott i Malmö nästan alltid, och rest en hel del via Malmö och Lund. Dessutom jobbade jag extra som resenärräknare på Pågatågen och Öresundstågen för ett par år sen. Och jag kände mig ganska säker på att samma biljett funkar för båda tågen. Men hotet om hundratals kronor i böter gjorde mig ändå nervös. Jag bestämde mig för att inte tänka på saken. Det här var min första resa i Citytunneln, och det vore väl ändå för tragiskt om jag förstörde upplevelsen med att vara rädd.
Framför mig satte sig två tyska fnittriga tjejer i tjugoårsåldern. De var klädda som ungdomar från Friluftsfrämjandet, och något i deras livsglädje signalerade att de hade lämnat all deppig tysk 1900-talshistoria bakom sig och istället blickade framåt. Jag tyckte att det kändes lite uppfriskande, och jag blev också uppiggad av att jag inte förstod ett enda ord av vad de sa. Sex års tyskstudier i skolan är nu djupt begravt i de dunkla omedvetna delarna av min hjärna. De tyska tjejerna hade en kompis som stod kvar på perrongen utanför fönstret. När tåget började rullade sprang hon längs med perrongen så länge hon orkade. Tyska ord blandades med förtjust fnitter. Jag fick intrycket att alla de tre jordnära tjejerna var mycket kära i varandra. Härligt att vi nu kan fokusera på tillvarons vackra sidor, och att vi inte alls behöver tänka på Hitler när vi träffar tyskar.

Strax efter att tåget lämnat Centralstation dök kontrollanten upp. Jag gick till mental försvarsposition, men han log vänligt och tackade kort när jag visade honom min biljett. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska tveka när jag handlar tågbiljett inom Skåne. Grabbarna bakom mig hade chansat betydligt vildare än jag. När kontrollanten bad om biljetten förklarade de att det inte hade någon. Med motivationen "vi visste inte var man handlade biljett". Jag hoppas att de fick ett hårt straff.

Själva resan gick förvånansvärt snabbt. Jag försökte göra en uppskattning baserad på hur lång tid det tar att åka mellan olika stationer i Stockholm, och hur långt tid det tar att gå mellan dessa stationer. Det råddde ingen tvekan om att tågen i Citytunneln går betydligt snabbare. På ett par små minuter var jag framme vid den mäktiga Triangeln-stationen. När tåget stannade gick inte dörren upp direkt. Jag stod emot impulsen att trycka på dörröppningsknappen. Jag vet ju att det ibland tar en liten stund innan dörrarna öppnas, och man vill ju inte se ut som en turist. Den lilla indietjejen som stod bredvid mig kunde efter några sekunder inte hålla sig, utan tryckte på knappen. Det kändes som en liten seger att för en gångs skull vara coolare än en indietjej. Ombytta roller i jämförelse med på Debaser.
Triangelstationen hade en imponerande takhöjd. Men den kändes också betydligt kalare än stationen på Centralen. Den påminde om någon dataspelsmiljö, t ex Haf Life. Det hade känts rätt att springa omkring och skjuta med ett fantasifullt vapen. Det är möjligt att stationen hade tjänat lite på att vara mer utsmyckad. Men samtidigt kändes det häftigt att uppleva både denna stationen och Centralens station nu när de fortfarande är kliniskt rena och utan klotter.
Så fort jag klev ut ur tåget sattes min Malmökunskap på prov. Skulle jag välja utgången St Johannesgatan eller Smedjegatan? Än en gång ställdes jag insåg jag hur olika man upplever avstånd beroende på synintryck. Jag visste var de två olika uppgångarna låg, men nu när jag befann mig i underjorden kändes de väldigt nära varandra. Jag tänkte efter en kort stund och kom fram till att det säkert var Smedjegatan som var rätt uppgång. Och det var det.
Triangelstationen ligger djupt under marken, så det tog rätt lång tid att åka upp till marknivå med rulltrapporna. Jag kan tänka mig att det kan kännas påfrestande om man är stressad. När jag stod på sista rulltrappan och tittade upp mot det vackra rymdskeppsliknande glastaket tänkte jag "den där har Fritte gjort", och fnissade inombord.

Ingången från Smedjegatan ligger fem minuters gångpromenad från min lägenhet. Från och med nu kommer jag inte känna mig motiverad att ta 45-minuterbussarna från Södervärn längre. Jag älskar Citytunneln.

Affisch från 2001.

*okej, pneumatisk är ju en stark överdrift, men det låter mer som 50-tals-science fiction om man säger att den är pneumatisk.

Skrönor i källaren

2010-12-13T14:03:00.005+01:00

I lördags höll Oslipat sin tredje och sista experimentkväll för säsongen. Vi kallade den Skrönor i källaren.
När jag för fem år sen började med standup visste jag inte mycket mer om vad jag ville göra på scen. Men jag visste tre saker. 1. Jag ville försöka att vara originell. 2. Jag ville vara subtil och absolut inte övertydlig (vilket resulterade i att jag var helt obegriplig) 3. Jag tänkte absolut inte berätta historier på scen.
Anledningen till att jag absolut inte ville berätta historier var för att jag var van vid att göra det. Jag var rädd att jag skulle hålla mig till något som jag redan hunnit bli rätt bra på, få uppskattning för det -och därigenom missa chansen att lära mig viktiga saker (som t ex skriva kortfattade effektiva skämt).
Jag ångrar inte min strategi. Jag har lärt mig mycket. Men jag kan ibland undra varför jag inte tidigare har börjat experimentera lite mer med att lägga in inslag av historieberättande i min standup.
Under många år på nittiotalet, och en bit in på 00-talet, var jag med och drev berättarföreningen Skrönor i Parken. Varje kväll i maj månad vid elvatiden samlades vi under kastanjeträdet i Magistratsparken och berättade historier för varandra. Till en början var det mest de kulturarbetare som dragit igång arrangemanget som berättade. Men med tiden tog vi andra besökare över. De sista åren var det mest gymnasieungdomar som kom dit. Det var lite Döda Poeters Sällskap-stämning. Döda Poeters Sällskap med många historier om första fyllan.
Jag kan sakna Skrönor i Parken. Det var inte alls bara roliga berättelser som berättades. Ibland var de sorgliga, intressanta, gripande och rent av spännande på riktigt. Sanna historier blandades friskt med påhittade. En berättelser var moderna folksägner, andra skrevs av den som berättade. Jag berättade inte mer än i undantagsfall om något som var sant. Min nisch blev uppdiktade historier där jag själv var huvudperson, eller fanns med på ett hörn.
Men i lördagens föreställning hade vi gett komikerna förutsättningen att utgå från en sann händelse. Det är ett knepigt kapitel att blanda sanning och fiktion i standup. Kringlan brukar säga att det värsta han vet är när en komiker säger "och det här är faktiskt sant...". För om det är tillräckligt roligt så kvittar det. Och om man poängterar för publiken att just det här är sant så distanserar man den från det övriga framträdandet. Själv så tror jag inte att publiken är så känslig. Jag tror att man kan blanda humor som baserar sig på sanna historier med annan humor utan problem så länge man gör mjuka övergångar. Publiken har lätt för att förstå vad som är påhittat och vad som är sant, och bedömer skämtets poäng därefter. För visst skrattar vi åt olika saker beroende på om det är sant eller ren fantasi. En osannolik händelse kan vara rolig om den är sann, men om någon har skrivit den så måste det finnas en extra dråplig knorr för att vi inte bara ska tänka "det där är ju bara osannolikt". När jag uppträdde på MACK i torsdags berättade jag om när jag blev rånad för en månad sen, och efterspelet till det. Det gick jättebra och publiken skrattade. De skrattade även åt när jag berätta om den mycket märkliga slumpen att Karins telefonnummer hade flyttats från mobilen hon lämnat ifrån sig under natten och att det hade lett till att hon hade blivit uppringd av rånarens flickvän dagen efter. Alla i lokalen skrockade gott, förutom en tant som tittade mig stint i ögonen och skakade på huvudet. Hon ville visa att hon minsann inte gick på det. Fastän det faktiskt var sant.

Föreställningen i källaren blev en fin föreställning, även om det på det hela taget inte var en lika stor skrattfest som det brukar vara där nere. Men även om skrattet per minut inte låg på en lika hög siffra som vanligt så blev det ändå en väldigt trivsam och intressant kväll.

Läs mer detaljerat om aftonen här.

Åh, vilket party

2010-12-13T00:07:00.020+01:00

Sällan har jag känt mig så uppvaktad på min födelsedag som denna vecka. Med lagom många dagar mellan födelsedag och fest fick jag uppleva en strid ström av gratulationer.
Festen hade jag i fredags. Eftersom den krockade med På Besöks standupkväll (arrangerad av Tomas Högblom) så valde jag att inleda min fest där. Jag ville inte uppleva de sorgliga timmarna av väntan som det skulle innebära om jag skulle stå på mig och konkurrera med På Besök. Det skulle slita på mina nerver om jag var tvungen att invänta mina vänner medans tårtan stod i köket och blev rumstempererad. Enligt känd Muhammed/berg-princip sa jag åt alla att komma dit. Och Tomas hade den goda smaken att tillägna föreställningen mig. Det blev rätt roastig stämning, även om merparten av kvällen var en vanlig skön På Besök-kväll. På slutet gick jag upp lite halvspontant och gav igen på förolämpningarna.
Sen gick vi hem till mig. Jag fick presenter och gästerna fick tårta. Det blev en sån där underbar lägenhetsfest som jag älskar och vill se mer av. Full av gamla vänner, nya vänner och vänner som jag aldrig hade sett förr.

Oslipat Grå -Säsongsavslutning

2010-12-12T21:32:00.005+01:00

Vilken härlig säsongsavslutning Oslipat hade! En storslagen klang- och jubelföreställning. Precis som utlovat.

Edward Thorfinn.

Jag och Fritte inledde kvällen med att gå upp och hälsa publiken välkommen. Sedan gick Moa Lundqvist upp och gjorde ett fantastiskt bra gig. Säkert, roligt och originellt! Joakim Thörn stod på Oslipats scen för första gången och höll stämningen uppe med en gottpåse av hans repertoar. Johannes Finnlaugsson har tagit som vana att skämma bort Oslipat-publiken med hårda paket bestående av extremt välslipade skämt, och detta gjorde han även den här kvällen. Men den mest kärlek denna kväll fick nog ändå Edward Thorfinn, Oslipats femtonårige praktikant som ställde sig på standupscenen för allra första gången. Det var omöjligt att inte bli mycket imponerad av hans roligheter. Första akten avslutades med kul och skön stämsång signerad Ryska Posten. Publiken kunde ta paus fulla med lycklig energi.

Ryska Posten. Valle Westesson och Kristoffer Jonzon.

Andra akten inledde jag med att köra min flyttrutin. Den är väl beprövad vid det här laget, men jag har hittills aldrig kört den på Oslipat. Det var kul att få göra det inför ett helt fullsatt Tangopalats.
Tomas Högblom var som vanligt helt underbar. Han körde inledde med sin käcka metastandup, och gled sen över till sina ordinarie surrealistiska äventyr. Därefter var det dags för en av Malmös främsta komiker att göra sin Oslipat-debut: Filippa Bark (Sissela Benn). Nu har karaktären intagit en del standupscener, och man kan lätt konstatera att det fungerar hur bra som helst. Det blev en del metahumor, men framför allt så var det den kännetecknande blandningen av rörande undertoner och dumsmarta skämt som man alltid får när man ser Filippa. Anders Johansson avslutade kvällen med pompa och ståt. Han använde projicerade bilder. Och mot slutet visade han ett bildspel som han sjöng en sång till. Den handlade om ett företag som var på konferens. Musiken hade kunnat vara hämtad från Lars Winnerbäcks katalog. Texten var fantastiskt rolig. Alla som någonsin har jobbat på en firma kan inte annat än känna igen beskrivningarna.

Anders "Ankan" Johansson.

Efteråt skålade vi högtidligt. Jag och Fritte tackade varandra och alla andra komiker för en bra säsong. Det känns verkligen som att vi har hållit fanan högt i höst.
Sen gick vi till Tröls där vi hade en gemensam efterfest med Christmas Comedy-gänget. Marja anslöt sig till oss, och mitt liv kändes fullständigt.

Så gick det till när Oslipat hade säsongsavslutning. Efter den återstod bara två Oslipatföreställningar den här säsongen. Så knasigt kan det vara i humorns förtrollade värld.

Fritte häller upp Champis.

35-åringen

2010-12-09T15:12:00.002+01:00

I tisdags fyllde jag år. Nu är jag 35, i ungefär ett år framåt.
Av mor och far fick jag skor, kontorsstolar, en blomma och Playstation-spelet Singularity. Allt från listan. Förutom blomman, som jag nog kan lära mig älska ändå.

Under dagen umgicks jag med en deadline för en artikel som jag skulle skriva för Aluma. På kvällen åkte jag och Ankan och PRAO-eleven Edward till standupklubben SNACK i Hässleholm. Jag hade en mycket trevlig kväll där. Ankan körde en massa nytt som var roligt. Men mest glatt överraskad blev jag av att Micke Hallqvist var en väldigt bra konferencier. Han har ju inte stått på scenen särskilt länge, och då är det inte mycket som talar för att man ska vara så skönt avslappnad och kvick som Micke var.
Innan jag gick upp på scen sjöng hela publiken Vi gratulerar för mig. Jag tror det kom från hjärtat. De hade säkert gjort det även om inte Micke hade uppmanat dem.

På SNACK, backstage.
Foto: Petrina Karlsson

Vad hände på Vad hände sen?

2010-12-05T13:25:00.004+01:00

Det blev som väntat en mycket fin föreställning på Månteatern igår. I långimpron gjorde vi en uppföljare till Snövit och de sju dvärgarna.
Fem år efter att sagan slutar har Snövit skiljt sig från prinsen (som mest tafsade på henne när hon sov). Snövit jobbar som sömmerska på Ladies Nights japanturné. När Martin Stenmarck och showens producent letar efter något sensationellt kommer de att tänka på Snövits kortväxta vänner. I hopp om att vinna respekt blir dvärgarna nyfikna på erbjudandet och åker till Japan. Väl framme är det Butter som mest av allt fångas av drömmen om att omvärldens hån ska ersättas av berömmelse och självförverkling. För första gången finns det en chans att folk kan se upp till honom. Butter får en total make over där både skägg och luva försvinner. Men något inom honom går förlorat, de andra dvärgarna reagerar på att han inte längre är sig själv. Och han anar inte att han är på väg mot sitt livs största förödmjukelse. Strax innan scendebuten byts hans coola kläder ut mot blöja, och en extra stor stol ställs in för att få honom att framstå som ännu mindre. Men nu har jakten på ytlig bekräftelse blivit som ett gift hos Butter. Han stapplar ut på scen... men stoppas av Snövit! Hon har pratat med en japansk spegel. Spegeln har hjälpt henne reda ut hennes känslor för Butter. Hon förstår att det är insidan som räknas, och hon vet nu att hon älskar Butter. Tillsammans sjunger de en sång. Sen lämnar de Ladies Night-produktionen utan att se sig om. De gifter sig och flyttar in hos dvärgarna i skogen.

Ni skulle ha varit där.

Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Amanda Grus och Elin Hörberg.

Vad hände sen?

2010-12-03T23:47:00.005+01:00

Imorgon klockan 19.00 på Månteatern i Lund börjar en improvisationsteaterföreställning som kommer att bli något utöver det vanliga. Det vi gjorde på vår repetition i tisdags lovar storverk.

Konceptet är nytt. Vi ska i andra akten göra en uppföljare till en känd historia.
Vilken? Det vet vi inte. Det får publiken bestämma. Kanske får vi se om Pippi Långstrumps frånvarande pappa resulterar i att hon ständigt söker fadersgestalter när hon dejtar som vuxen. Eller vad som händer när Peter (från sagan om Peter och Vargen) är vuxen ekonomijournalist och försöker skriva artiklar om SAAB:s nedläggning.

Medverkar gör ett underbart gäng bestående av några av de bästa improvisatörerna jag vet:
Amanda Grus, Peter Nilsson, Amelie Nörgaard, Måns Winge och Emma Hansson.
Musikimprovisatör: Elin Hörberg.

Vad som än händer så kommer det att bli oerhört sevärt.
Bredgatan 3 i Lund. Fjärde december. 19.00. Kom!

Det kan ju inte bli sämre än det här, i alla fall...

Investera i konst

2010-12-01T15:05:00.005+01:00

Det kan vara svårt att köpa konst om man inte är insatt. Det finns två tumregler som man kan hålla sig till för att inte se dum ut när man kommer till Antikrundan i framtiden:

1. En riktig tavla bör vara handmålad. Eller möjligtvis tryckt i ett starkt begränsat antal. Här faller hela Gallerix sortiment bort.

2. Köp en tavla som är riktigt billig. Då är det ju osannolikt att den inte ökar i värde.

Tavlor som uppfyller båda dessa kriterier hittar man på Jysk Bäddlager. Se dessa exempel från deras hemsida:

500:-

200:-

Kitschigt? Publikfriande?
Oroa dig inte. I Jysks butik på Fosievägen hittade jag gott om abstrakt konst. Svår konst som signalerar att du är kyligt intellektuell.
Vid en närmare betraktelse kunde jag konstatera att jag enbart hittade abstrakta motiv, faktiskt.

Det är lätt att känna skepsis mot konst som minskat i värde redan innan den blivit såld. Men tänk då så här: Vad är oddsen att värdet ska sjunka ytterligare?

Listan

2010-11-30T23:59:00.005+01:00

På begäran. Årets önskelista:

Sjukt varma vinterskor. Sjukt varma.
Kontorsstol.
Något gott från Möllans Ost, t ex Gruyere Reserve eller någon hårdost på getmjölk. Eller något annat.
En jättespännande korv från Korvhuset.
En äkta Tori Amos-docka av Pat Kochie.
Att någon klipper bort den sista störiga delen av Beatleslåten A Day In The Life
Att alla Janne Halldoffs filmer släpps på dvd, eller att de åtminstone visas på SVT någon gång.

Playstation 2-spel
Singstar Svenska Stjärnor (utan mikrofoner, dessa har jag redan)
Buzz the music quiz (utan knappar, dessa har jag redan)

Playstation 3-spel:
Monopoly Streets
Singularity
Naughty bear
Flower
Ghost busters: the video game
Civilisation Revolution

PC-spel
Mass Effect 1 (väntar med Mass Effect 2 tills det kommer ut på PS3 nästa år)

Sällskapsspel:
Ticket to ride (vilken utgåva som helst)
Orangino
Något frågesportsspel
Vilket som helst som du själv tycker är roligt.

Böcker:
Proggiga barnböcker - Kalle Lind
Hej bröder - lyssna nu till min historia! - Kalle Lind
The Space Merchants - Frederik Pohl och Cyril M Kornbluth
The funny thing is – Ellen DeGeneres
My point…And I do have one – Ellen DeGeneres
Fotobok med fotografier av PeeWee

CD-Skivor:
Tori Amos – A Piano: the collection (box)
Det kungliga postverket - The Bernadottes/Ryska posten
Abre los ojos (soundtrack)
Regina Spektor - Far
Terry Hall & Mushtaq: The Hour of Two Lights
Kraftwerk: Techno Pop
Kristian Anttila – Lille Napoleon
Hello Saferide: More modern stories from Hello Saferide
Art Brut: Bang bang rock and roll
Raising Arizona / Blood Simple: Original Motion Picture Soundtracks
Kate Bush: The kick inside
Sigur Rós: Takk
Sigur Rós: untitled singel (med DVD)
Sigur Rós: Agætis byrjun
Brian Eno: Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Bob Dylan: The Bootleg series vol. 5, Live 1975, The Rolling Thunder Revue (med DVD)
Yann Thiesen (soundtrack) – Le Fabuleux Destin D'Amélie Poulain
Four Tet - Rounds

DVD-Filmer (eller blue ray, spelar ingen större roll):
The War Game – Peter Watkins
Punishment Park – Peter Watkins
Culloden – Peter Watkins
Come te nessuno mai (But forever in my mind, end. Reg. 1)
Important Things with Demetri Martin: Season One
Metropolitan –Criterion Edition, Whit Stillmann
Barcelona, Whit Stillman
The lost weekend – Billy Wilder (fr 1945)
Tierra, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Vacas, Julio Medem (helst den spanska utgåvan)
Office Space - Special Edition with Flair – Mike Judge
Ivans barndom – Andrej Tarkovsky
Ricky Gervais: Animals Live – DVD
Duckman säsong ett och två
Gitarrmongot - Ruben Östlund
De ofrivilliga - Ruben Östlund
Total Recall (3 disc edition, Sandrew Metronome) – Paul Verhoeven
Lars Norén Tre Pjäser (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Modet att döda)
Solaris - Andrej Tarkovsky
McCabe and Mrs Miller, Robert Altman
The works of Michel Gondry
The Work Of Director Mark Romanek
The Works of Spike Jonze
3 women -Criterion edition -Robert Altman
La Jetée – Chris Marker
Broadway Danny Rose – Woody Allen
…de flesta av de här filmerna hittar man billigast på Kvarn Video som ligger på Stora Kvarngatan

Följande finns ännu inte på DVD, men kan kanske dyka upp:
Speak like a child, John Akomfrah
Du gamla du fria, Öyvind Fahlström

Seriealbum:
Broderier - Marjane Satrapi
Kyckling med plommon - Marjane Satrapi
Lost Girls S&N Edition – Alan Moore
Mig blir du snart kär i - Nanna Johansson
Prins Charles känsla - Liv Strömqvist
Top Ten: Beyond the Farthest Precinct - Paul Di Filippo
Ex Machina (album 1 och framåt) - Brian K. Vaughan
Batman: The killing joke - Alan Moore
Marvel 1602 – Neil Gaiman et al
Slow Chocolate Autopsy - Ian Sinclair, Dave McKean
In the Shadow of No Towers - Art Spiegelman
Another Suburban Romance - Alan Moore
Orgy Bound - Daniel Clowes

PRAO

2010-11-30T13:52:00.006+01:00

Det här är Edward. Han är Oslipats PRAO-elev de närmsta två veckorna.
Jag lär honom allt jag vet, som björnen Baloo uttryckte det.
Exempel på vad jag redan har hunnit lära honom: koka kaffe, affischera och arbeta gratis.

Ondskans ansikte

2010-11-25T16:34:00.005+01:00

Under väldigt lång tid har jag undrat var min dvd med dokumentärfilmen Comedian har varit.
Idag gav sig mannen på bilden till känna. Han hade hittat dvd:n på kontoret, lånat, och glömt att lämna tillbaks.

Om någon känner en bra medlare så kan ni väl tipsa mig? Jag tror att det skulle vara bra för både mig och tjuven att ha ett sansat samtal om det här.