Igår var jag på blixtvisit i Göteborg. Jag åkte fram och tillbaka bara för att se manusförfattaren och regissören Charlie Kaufman bli intervjuad. Som väntad var Draken helt slutsåld. 713 platser fulla med folk som, oavsett om de kunde erkänna det för sig själva eller inte, innerst inne ville bli inspirerade av den ofrivillige gurun på scenen.
Hela tillställningen inleddes med ett klipp från Adaptation. Inte scenen som kan ses ovan, utan ett annat där Nicholas Cages karaktär Charlie Kaufman uttrycker avsmak för tanken att man kan lära sig kreativitet på seminarium. Draken fylldes med varma självironiska applåder, och seminariet var igång.
Intervjun tog formen av ett ganska lågmält samtal. Charlie Kaufman framstod som ungefär lika blyg som han påstår att han är. Han kläckte inte ur sig mängder av sentenser som manusgurun i Adaptation, utan pratade i mycket ödmjuka ordalag om sin kreativa process. Utan att för den skull påstå att han har mindre kreativa ambitioner än vad han har. En del av det hade jag hört innan, på extramaterialet till Synechdoche, New York. Men det var ändå kul att höra det igen, och få lite fler detaljer.
En sak som jag fastnar för är Charlie Kaufmans upplevelser av att vara blyg i en arbetsmiljö som bygger på tävlingsinriktning. I manusrummen till komedieserier måste man våga ta för sig. När Charlie Kaufman hade sitt första manusjobb vågade han inte öppna munnen de första sex veckorna, och varje dag trodde han att han skulle få sparken.
Jag tycker det är intressant eftersom hela humorbranschen är en väldigt fri marknad med kommersiella spelregler, och de som brukar överleva bäst i en sån marknad är de som har gott självförtroende och kan konsten att "ta för sig" (egenskaper som brukar betecknas som manliga).
Jag tror att det finns fördelar med ett sånt system. Det främjar ett resultatinriktat arbete, som är bra på att leverera vad publiken vill ha. Men en del av det mest intressanta går förlorat när villkoren för att något ska bli produceras hänger på att upphovsmannen är skicklig på att slåss för sina idéer och framhäva sig själv.
I fallet Charlie Kaufman slutade det lyckligt. Rätt personer fick upp ögonen för honom. Nu kan han sitta med sitt svårmod samtidigt som han har många pengar på banken.
En annan sak som jag gillade att höra var när Charlie Kaufman pratade om att utsätta sig själv för risken att misslyckas. "Risk is a part of the job description", sa han, och fortsatte med att förklara att om man inte känner att man riskerar att misslyckas så gör man inget nytt (eller intressant). Strax efter att Charlie sagt detta uppstod ett ögonblick av ironisk metahumor när intervjuaren bad honom berätta hur man ska göra för att våga ta risker. Det märktes att Charlie Kaufman inte kände sig bekväm i rollen som personlig coach. Detta förstärktes sen i frågestunden när en kille återvände till frågan och ville få konkreta råd hur man ska göra för att ta risker som konstnär. Charlie Kaufman såg ut som Brian i Monty Pythons Life of Brian i scenen där han ber en folkmassa tänka själva och folkmassan svarar "hur ska vi tänka själva". Men till slut gav Charlie ett så vettigt svar man kan ge. Att våga ta risker handlar mycket om att lära sig själv att tappa respekten för riskerna. När riskerna inte skrämmer så är det lättare att ta dem. Läs även här vad min kompis John skriver om seminariet.
Charlie Kaufman blir intervjuad av Marit Kapla.
