onsdag 31 mars 2010

Några dagar i jämställdhetens tecken

I onsdags för en vecka sen missade jag Oslipat. Jag kunde inte ens komma förbi och höra eftersnacket. Det är första gången sedan starten som jag är tvungen att nöja mig med att läsa Frittes referat.

Själv befann jag mig på klubben Lobbyn, på Kulturhuset i Stockholm. Jag hade verkligen sett fram emot det. Jag älskar idén med klubben: att servera nyskriven politisk standup med tema hämtat från Sveriges olika departement. Med hjälp av en expertkommentator förs samtal utifrån det som komikerna har skojat om.
När jag var där var temat jämställdhet och integrationspolitik. Med tanke på den enorma mängd material jag har om genusfrågor skulle det vara en enkel sak att koka ihop en blandning av mina mest beprövade skämt. Men ett syfte med klubben är att testa nyskrivet, så därför koncentrerade jag mig på att framföra nya rutiner efter att ha inlett med en del säkert. Förutom mig så uppträdde Agneta Wallin, Lennie Norman, Behrad Rouzbeh och Pernilla Hammargren. Peter Strandbrink som expert. Aron Flam var konferencier (talman) -trots att han snabbinkallats som ersättare så gjorde han ett väldigt bra jobb. Alla andra komiker skötte sig också bra. De höll sig till ämnet och var roliga.
Jag diggar starkt att klubben verkligen tillåter en verklig diskussion mellan talmannen och experten och litar på att publiken är där för att höra tankar och idéer. Och ändå skrattades det förstås nästan mer just i detta samtal. Det blir lätt så när man försöker vara seriös. Inget fel i det. Tvärtom.


Trött Marja.

På torsdagen hängde jag med Marja till Tiny Comedy och kollade när hon uppträdde där. Hon gjorde det väldigt bra trots att jag vet att hon var så trött att hon knappt orkade stå på benen. Det var också trevligt att träffa Johan Sköld. Jag blev glad när jag läste på hans blogg att jag var där och "stöttade Marja". Det skulle kunna låta fel, eftersom ju Marja inte behöver mitt stöd för att vara bra. Men i sammanhanget gillade jag hur det lät. Att vara bihang är vanligtvis en kvinnas uppgift. Men den här kvällen fick jag känna hur det kändes att sitta i publiken och känna mig stolt över att veta att jag är tillsammans med en av kvällens stora behållningar.
Bara några dagar tidigare hade jag sett dokumentären Guest of Cindy Sherman som handlar om förhållandet mellan den världsberömda konstnären och den betydligt mindre kända konstjournalisten Paul H-O. Från att ha varit en uppskattad profil i New Yorks konstvärld förvandlades han snabbt till luft. Han redigerades bort från bilder och glömdes bort i inbjudningar. Istället för att njuta frukterna av den sekundärberömmelse som kan reflekteras på troféfruar visade män såväl som kvinnor bara medlidande med Paul -i bästa fall. I sämsta fall förakt. Och när han beklagade sig fick han höra syrliga kommentarer om "manligt ego" att han nu minsann fick känna på hur det var att vara kvinna. Som om det var just hans fel att kvinnor inte haft samma tillgång till det offentliga livet som män. Det är en film som jag kan rekommendera till alla som undrar varför vi sällan ser kvinnliga läkare vara tillsammans med manliga sjuksköterskor.
Men än så länge är Marja ingen kändis. Än så länge behöver jag inte känna att någon tycker omotiverat synd om mig. Jag kan bara fortsätta att sitta i publiken och njuta av att veta att jag är tillsammans med kvällens bästa komiker.
För övrigt tyckte jag också att Per Robin Gustafsson var riktigt genuint rolig den här kvällen. Jag har aldrig sett honom så här bra innan. Han tillhör den sortens komiker som är mycket roligare när han inte koncentrerar sig på skämten utan bara slappnar av och är sig själv på scen.


Louis Zezeran.

På fredagen åkte jag, Marja, Aron Flam, Evelyn Mok, Emma Knyckare och Louis Zezeran upp till Umeå för att uppträda för studenter. Det var Louis som hade fått i uppgift att samla ihop ett gäng ståuppkomiker. I uppgiften ingick att vi gärna fick beröra genusfrågor. Vi skulle uppträda två gånger på fredagen. Föreställningarna ingick i en serie temakvällar med feministisk agenda. Idén är väldigt bra: att föra ut feministiska idéer på populärkulturella och roliga sätt som inte är moraliserade. Och göra det på ställen där studenter ändå redan befinner sig. Tyvärr fick jag lite fel för mig och trodde att publiken bara skulle bestå av feminister. Det ledde till att jag valde material som krävde en förkunskap som handelsstudenterna på kårpuben nog inte hade. Min insats kändes mer som en föreläsning än som standup.
Louis Zezeran gjorde en grym insats som konferencier. Jag har inte sett honom som konferencier innan men kunde nu konstatera att han gör det väldigt skickligt. Han "works the crowd" på ett sätt som få svenska konferencierer gör. Betar av det ena bordet efter det andra och skapar riktigt bra stämning. På handelsstudenternas pub hade det bara några dagar innan skett en skandal som Louis hade läst om. En fyllefest hade bland annat involverat att manliga studenter hade fått slicka av grädde från en kvinnlig students kropp. Louis lyckades i sitt publiksnack få ut mycket glädje av incidenten.
Efteråt hade Louis blivit indragen och verbalt uppläxad av pubchefen. Han tyckte inte att det var okej att skoja om händelsen. Bättre beröm än så kan man inte få.

Evelyn Mok på handelsstudenternas pub. Gjorde asbra gig båda gångerna.
När vi klev ut ur handelsstudenternas mörka pub var det fortfarande ljust ute. Det kändes sjukt. Klockan var sex på kvällen, men det kändes som att den var sju på morgonen.
Vi åkte till studenthuset Villan, där medicinstudenterna höll till. Jag ändrade nästan allt mitt material, och den här gången gick det mycket bra. Alla komiker var kalas. Jag har nog aldrig sett Aron bättre. Han kändes väldigt avslappnad och personlig. Jag tänkte knappt på att jag hade hört de flesta skämten innan. Och han anpassade materialet perfekt efter publiken.

Jag på Villan.
Foto: Tomas Korf.

söndag 28 mars 2010

You don't come around here no more

Det här var min favoritmusikvideo när jag var liten. 1985 var man visserligen ganska svältfödd på musikvideos i Sverige. Men jag tycker fortfarande att den klår en viss 3D-film.

tisdag 23 mars 2010

Inspirerad av Alice i Underlandet

Igår var jag och Marja på bio. Såg Alice i Underlandet.
Jag var inte helförtjust. I den här versionen gör Tim Burton vad han kan för att lägga till en historia som ska engagera publiken, istället för att ha kvar strukturen där Alice valsar runt och träffar lite olika knäppa typer utan att historien har någon mening eller något mål. Jag kan förstå varför, men tyvärr tappas också en hel del av den sköna psykedeliska känslan. Jag brukar inte kritisera filmer för att ha för högt tempo och för mycket action. Men den här gången tyckte jag det. Jag och Marja åkte hem och började läsa boken istället. Man vill ju kunna säga "boken var bättre".
Men även om filmen hade sina brister så var den ju en skön fest för ögat. Och tillräckligt bra för att åtminstone några i publiken ska kunna bli inspirerade. Här har någon hittat en smutsig bil:

måndag 22 mars 2010

Tidsmaskin på Teaterns Dag

I lördags var det Teaterns Dag i Malmö. Jag gick och tittade på mina improelevers föreställning. De har bildat en egen grupp nu som heter Iscensättarna. Jag kände mig som en stolt förälder i publiken.
Kvällen avslutades med en fest på Kong. Jag gick mest dit för att lyssna på när Markus Karlsson sjöng egenöversatta Chet Baker-låtar. Det är alltid en fin upplevelse. Tyvärr var jag tvungen att gå hem tidigt. Som alltid på lördagar, eftersom jag måste vara pigg när jag undervisar impro dagen efter. Oftast stör det mig inte alls eftersom jag brukar tycka att det är roligare att undervisa impro än att vara ute och festa. Men den här gången kändes det lite tråkigt att inte kunna stanna kvar. Festen påminde om 2002. De stora kulturfesternas tid på Kristianstadgatan. Den var lika ambitiös och hade samma härligt flummiga stämning. Och överallt såg jag människor som var med 2002 också. Den enda skillnaden mot Kristianstadgatans dagar var att 33 cl öl kostade 40 kr istället för 15. Hans Appelquist sa "fast det är ju mer rimligt faktiskt, så slipper arrangörerna gå back". Hans har förlorat sina ideal.


lördag 20 mars 2010

Vår gamla lekpark

Det är fredag. Jag sitter hemma och hänger på Myspace.
Det känns lite spännande. Som att vandra runt på ett vaxkabinett efter stängningsdags. Tre år efter stängningsdags.
Myspace är kvällens Madeleinekaka. Genast är jag tillbaks till 2007. Tiden som jag känner sån nostalgi över. Oslipats säsong Orange. Vi var ett ungt gäng självutnämnda komiker med hybris. Världen kretsade kring oss och ingenting var omöjligt. Vi definierade vår verklighet, och Myspaces bloggar var vår närradiostation, som Simon Svensson en gång uttryckte det.
Jag vet att jag i framtiden kommer att betrakta 2010 med samma nostalgi. Då kommer jag inte att göra lika skarp skillnad på 2007 och 2010.

Jag ser på Kringlans sida att han driver Standup på Gatan. Kul att den klubben har kommit igång igen. Jag har saknat den.
Och Nils Lind har blivit singel igen. Vad trist. Så sent som igår var Maria med oss och tog en öl i solen. Men ack.
Och Marja har tydligen flyttat tillbaks till Göteborg igen. Hon har en jättefin sida på Myspace. Om hon accepterar min vänförfrågan hamnar hon direkt på en mycket hög placering på min Top Friends-lista.

fredag 12 mars 2010

En krogshow till farsa

Fritte, Magnus, Jeppe och Ankan. Koreografi: Ulf Ekman.
När jag vaknade igår kände jag genast att jag mådde kasst. Det värkte i hela kroppen. Febern som hade försvunnit på Oslipat hade kommit tillbaka. Jag hade ont i halsen, och ovanpå detta hade jag fått en mysig whiskeyröst. Och hostan förstås. Ständigt denna hosta.
Jag åt lite tomatsoppa till lunch och siktade in mig på att äta mer ordentligt på kvällen.
Det gjorde jag.
På kvällen såg jag Malmörevyns senaste skapelse En Krogshow Till Farsa. Det var picknickteater och jag dukade upp
-en röd hårdost
-en hård getost
-en rödkittsost
-ljust bröd
-Plopp med laktrisfyllning
-dessertvin
-vatten
-coca-cola
-kaffe
Jag mådde inte bättre efter det.
Föreställningen var så klart rolig, som Malmörevyns föreställningar alltid är. Men jag hade lite svårt att njuta av den när jag samtidigt hade den där känslan av att vara fångad i Jan Stenbecks kropp strax innan han dog.

torsdag 11 mars 2010

Oslipat Privat 3

Igår när jag vaknade kände jag mig allt annat än pepp på att stå på scen. Jag var sjuk. Förutom den vanliga hostan som jag har haft de senaste två månaderna så kände jag mig matt och febrig. Jag försökte till och med sjukskriva mig lite genom att höra om Kringlan kunde ta över konferencierskapet på Oslipat. Men han skulle till Paris, och jag bestämde mig för att tappert kämpa på.
Jag var ensam denna kväll eftersom Fritte hade premiär på En Krogshow Till Farsa på Victoriateatern. Min stressnivå kom igång lite när jag inte kunde få ljud i högtalarna. Men det löste sig snabbt när Tangopalatsets Paul Utter hjälpte mig.
Föreställningen var inte slutsåld som de två tidigare har varit. 200 förköpta biljetter är inte dåligt, men det kändes lite tråkigt att inte kunna ha balkongen öppen.
Fast det där ändrades ungefär en halvtimme innan föreställningen skulle börja. Då hade det kommit så mycket folk att jag lät publiken gå upp på läktaren. Till slut hade det kommit så mycket folk att det kändes fullsatt.

Malin Nanhed.
Strax innan signaturmelodin körde igång tittade jag ut över besökarna och tänkte "det här kommer att bli fint". Och det blev det verkligen.
Jag inledde lite smygande med att bland annat beklaga mina krämpor. Som en gammal gubbe. Fast roligare, tror jag.
Malin Nanhed var kvällen första komiker. Hon var väldigt rolig, och knöt fint an till säsongens programförklaring när hon pratade om skillnaden mellan Personlig och Privat. Malin är ett härligt nytillskott på ståuppscenen i Malmö. Alla som inte har hållit ögonen på henne innan får börja göra det nu.

Cecilia Ramstedt.
Från och med nu går jag och Fritte upp och presenterar alla komiker på Oslipat själva. Experimentet med att överlåta presenterandet åt komikerna själva har pågått länge nog. Visst, det brukar gå rätt bra när komikerna presenterar varandra. Men det finns något värdefullt med att konferenciern dyker upp regelbundet och binder ihop kvällen.
Jag vet inte om min presentation av Cecilia Ramstedt blev den mest respektfulla. Men den var i alla fall personlig.
Cecilia var, som Malin Nanhed skulle uttryckt det, mycket privat på scen. Som vanligt. Väldigt roligt, och med den sedvanliga svärtan som kännetecknar Ramstedts humor.

Hanna Danmo
Nästa komiker presenterade jag som "säkerligen en av Stockholms mest älskade komiker". För det tror jag verkligen att Hanna Danmo är.
Hanna pratade om sin Aspberger och sina övriga diagnoser. Hennes personlighet är oemotståndlig, men ovanpå det har hon också riktigt roliga skämt. Finurliga och överraskande.
Första aktens sista komiker var ingen mindre än Måns Nilsson. Han bjöd på en härlig skämtkavalkad som mestadels handlade om smått och gott som hade hänt den senaste tiden. Bland annat berättade han att han tackat nej till att medverka i På Spåret. Och han förklarade varför på ett mycket vettigt sätt som jag hoppas fler få se på ståuppscener framöver.
Efter Måns hade uppträtt gick jag upp och berättade att det var paus. Inte ens vågar vi överlämna till våra komiker längre.

Måns Nilsson.
Pausen var väldigt bra. Fin stämning.
Efter pausen pratade jag lite med vår DJ Erik Börén. Och sen pratade jag med publiken. Efter Frittes modell, så som han gjorde förra gången. Den här gången hette publiken Love, och han var intresserad av data. Just nu spelade han Civilization 4. Han hade aldrig varit med i SSU, men tyckte inte att de var för för radikala. Han hade aldrig fantiserat om att ha Madonna som kompis. Han var en mycket trevlig ung man. Timid utan att vara blyg. Ett mellanbarn. Vi kommer med andra ord nog inte att se honom på en ståuppscen igen.
Tyvärr hade den utannonserade Sara Andersson blivit sjuk. Hon ersattes av Robin Paulsson. Robin hade en massa nya skämt. Och gjorde förstås dundersuccé. Hans personliga (inte privata) prat om konkurrensen med Skavlan är hysteriskt rolig.

Robin Paulssson.
Kvällen avslutades suveränt av den fenomenale Fredrik Andersson.
Han har en scenpersonlighet som påminner om en seriemördare som har ett gulligt barns likeability. Han är den sortens person som man bör vara "sunt misstänksam" mot. Om Fredrik säger "smaka på det här", så gör du klokt i att be honom smaka själv först.

Fredrik Andersson.
På det hela taget var det en jävligt härlig kväll på Oslipat. Jag älskade den.
Som vanligt gick merparten av komikergänget till Tröls efteråt.
Värt att lägga på minnet: om du vill beställa en drink på Tröls måste du ha med eget drinkrecept.

tisdag 9 mars 2010

De senaste dagarna: Krig, explosioner och en härlig känsla.

I onsdags sex på morgonen vaknade jag av att hela huset i Hökarängen skakade. Jag kände igen det från dagen innan. De bygger bredvid huset där Marja och Evelyn bor, och för att kunna bygga i berget måste de spränga. Hur mycket jag än hatar byggarbete på morgonen så förlät jag dem lätt för att de bjöd på finfin explosions-show. Om High Chaparall kan lova något liknande lovar jag att ta med min framtida familj dit.

Lite spill får man räkna med när man spränger.
På torsdagen såg jag Kristoffer Appelquists föreställning Krig. När Kristoffer gör en egen ståuppföreställning förväntar jag mig något riktigt bra. Jag kräver det eftersom jag vet att han kan leverera det. Och jag fick det.
Om jag hade haft en åsikt om Sveriges inblandning i kriget i Afghanistan så hade hans föreställning nog kunnat få mig att ändra åsikt. Men jag hade ingen åsikt. Och det är framför allt det som är poängen i sammanhanget. Det är just därför Kristoffer har gjort en angelägen och rolig föreställning.

På fredagen träffade jag Petra Mede. Det var länge sen vi kunde träffas och prata ordentligt, och det var förbaskat trevligt. Hon berättade att hennes samarbete med Valle Westesson, Johan Sköld och Ola Norén hade gett henne en ny syn på skåningar. Innan betraktade hon oss som dryga och ovänliga, som Edvard Persson. Men nu hade hon insett att vi var socialt kompetenta och trevliga, som Siw Malmkvist och Östen Warnebring. Jag gjorde vad jag kunde för att övertala henne att flytta ner till Malmö. Hon sa att hon funderade på att göra det ett halvår. Hoppas hon gör det, det skulle vara roligt. Om hon inte kommer så klarar vi oss nog ändå.
På väg hem stannade jag och Marja till på Slussen och lyssnade på Rebellrobert.
Rebellrobert är en sån människa som är lätt att ta för given. I 21 år har han gett folket gratis underhållning i tunnelbanan nästan varje kväll. Marja stack till mig lite mynt som jag fick gå fram och ge honom. Han såg glad ut, och smög in ett "tack" i sin sång.
När jag stod där en meter från Rebellrobert fick jag känslan av att vara ung igen. Den där känslan av att vara tonåring och upptäcka världen. En blandning av en mäktig vördnad inför livet, och en trotsig vägran att tro att man skulle uppslukas av vuxenvärldens själsdödande rutiner. Den där känslan man har när man precis har pusslat ihop sin första egna sammanhängande världsåskådning, och man enkelt kan sopa undan alla andra gamla rigida tankesystem med spridda argument. En härlig känsla. Det kan vara så enkelt som att välja att just den här kvällen stå en stund och lyssna på Rebellrobert och njuta av det.

Rebellrobert sjöng bland annat en av mina favoritlåtar av Cornelis. Den här:

På lördagen åkte jag hem. Det var ganska mysigt att åka X2000. Tåget blev inte så farligt försenat.

På söndagen var det äntligen dags att börja undervisa improvisationsteater igen. Det har jag verkligen sett fram emot.
Extra roligt är att femteterminarna nu ska göra en helaftonsföreställning. En improviserad pjäs i två timmar. Vansinnigt spännande. Mina kursdeltagare tar sig an utmaningen med liv och lust.

Igår var jag på quizTröls. Kung Kobra hamnade inte på prispallen. Synd. Men vi gjorde inte bort oss. Vi är fortfarande i toppstriden i turneringen.


fredag 5 mars 2010

Mitt i Smeten

I onsdags uppträdde jag på Mitt i Smeten. Den knasiga ståuppklubben på Scandic Malmen i Stockholm. Jag gillar klubben av flera skäl. Framför allt för att de som driver klubben (Adeel Faqih, Sandra Ilar, Isak Jansson och Pontus Ströbaek) verkligen vill något med sin klubb. De har idéer som sträcker sig längre än att bara boka in komiker och låta kvällen sköta sig själv. Det finns utrymme för kreativt nytänkande och knäppa infall. Om fler klubbar drevs med en vilja att erbjuda något annorlunda skulle standup kännas roligare.
Tyvärr var husbandet inte på plats just den här kvällen, så jag fick aldrig möjlighet att sjunga en improviserad sång som jag hade velat. Synd. Jag kände för att sjunga.

onsdag 3 mars 2010

SUP


Evelyn Mok. Väldigt väldigt rolig på SUP.
Värt att lägga på minnet: Publiken på Stand Up Puben på Restaurang Ellen står på de dövas sida.

tisdag 2 mars 2010

El Mundo

Igår uppträdde jag på El Mundo. En riktig höjdarkväll! Ola Söderholm, Sandra Ilar, Martin Lagos, Niklas Larsson, Karl-Axel Björnberg, Pernilla Hammargren, Eric Löwenthal, Anders Sparring och jag uppträdde.
Det jag tyckte var allra roligast på hela kvällen var när konferenciern Henrik Blomkvist gjorde en parafras på Jonatan Unge (som hade fått förhinder denna kvällen). Klockrent och gränslöst roligt för alla insatta. Det kändes som att slungas tillbaks till I Någons Anda-kvällen.

Henrik Blomkvist som Jonatan Unge. Nedan syns hans flickvän. En teckentolk som uppskattade mina skämt om döva och tipsade mig om fler roliga tecken (som finns i verkligheten).

måndag 1 mars 2010

Veckans uppträdanden

De som älskar mig i Stockholm kan se mig tre dagar på raken den här veckan:
MÅNDAG. 20.00 El Mundo. Erstagatan 21
TISDAG 21.00 SUP Stand Up Pub. Restaurang Ellen. Konradsbergsgatan 7A
ONSDAG 20.00 Mitt i Smeten, Scandic Malmen, Medborgarplatsen

Humorlaboratoriet


Tora Larson framför Sjuk Humor av Lasse O'Månsson från 1962.
I lördags var det premiär för Oslipatsäsongens experimentkvällar som vi håller en gång i månaden. Ni som följer min blogg vet att det här är mina favoritkvällar. Kvällar som svämmar över av kreativitet. De är roligare för komikerna än för publiken. Fast på ett bra sätt, eftersom de likafullt är extremt underhållande för publiken också.
För första gången gjorde vi fler olika experiment. Tidigare kvällar har alla komiker haft samma uppgift. Anledningen var att jag och Fritte gjorde bedömningen att det fanns en del experiment som var intressanta, men som kanske skulle bli tjatiga att se en hel kväll. Några av kvällens moment skulle man kanske kunna bygga en hel kväll på. Fast ett par moment var experiment som inte direkt syftade till att åstadkomma så mycket skratt. De var intressanta övningar, men om de pågick en hel kväll skulle nog stämningen bli lite väl låg.
Du kan läsa mer om kvällen på Komikaze här.