Standup Kalmar och Tid

Johan Ranner på scen.

Igår uppträdde jag på Standup Kalmar. Det var väldigt roligt, och lite annorlunda.
Det som var annorlunda är att Fredrik Palmquist, som driver klubben, låter komikerna själva bestämma hur länge de ska köra. Som arrangör blir jag lite smått chockad av att höra något sånt. I min värld är det lite som att bryta en naturlag. Men Fredrik menade att komikerna brukar göra bättre ifrån sig när de inte behövde vara så fixerade vid tiden.
Först ut var den lokala talangen Max Svensson. Han gjorde debut. Han hade aldrig stått på en scen innan. Han valde att köra tio minuter.
Och det gick riktigt bra! Det skrattades ungefär så mycket som det brukar göra i början av en standupkväll.
Johan Ranner uppträdde sen, och han valde att uppträda i tjugo minuter. Han inledde med att repetera de två minuter som han skulle framföra dagen efter på Talang 2010. Efter det var publiken igång, och det var skrattfest hela vägen.
Efter en paus var det min tur. Jag rundade av kvällen med ca 35-40 minuter. Jag vet inte exakt. Jag unnade mig lyxen att inte titta på klockan så noga. Det var skitkul att stå på scen. Jag tog det lugnt och kunde ägna mig åt precisionstiming på allt det material som jag har sagt hundratals gånger. Det kändes lite som att skämten fick nytt liv.


På väg hem till hotellet. Dimma. Vad gjorde man innan folk hade Google maps i sina mobiler?

Det blev en fenomalt bra standupkväll. Arrangemanget gav perfekta förutsättningar. Lokalen var fin, ljudet var bra, och framför allt så hade det gjort så pass mycket reklam att lokalen var helt full med folk. Jag och Johan fick bo på ett hotell som serverade schysst frukost. Jag älskar hotellfrukostar. Och till frukosten hade vi ett trevligt samtal om sexistiska skämt med en akrobattjej som hette Manda. Hon och Johan hade träffats på bussen dagen innan och hon hade sett första akten av ståuppkvällen. Det är coolt att vara on the road. Man träffar andra komiker och en akrobattjej. Snackar lite värderingar. Och sen skiljs man åt helt osentimentalt.

Laxens Hus

Laxens Hus i Mörrum. Ett bra alternativ om du gillar att betala ett par hundralappar för en smakupplevelse som kan mäta sig med Findus färdigrätter.

Oslipat Privat 2

I onsdags var det dags för säsongens andra Oslipat. Även den här gången var huset fullt.
De komiker som uppträdde var Ludde Samuelsson, Mats Andersson, Palle Strömberg, Bianca Meyer, Henrik Blomkvist och Anders Johansson. De gjorde starka insatser, och det blev en fin kväll.
Men kvällens stora behållning för mig var faktiskt min killkompis Fritte. Det är lätt att ta varandra för givet när man lever i ett långt förhållande, och ibland glömmer jag bort hur bra Fritte är. Men den här kvällen kände jag mig lite nyförälskad. Fritte var så förbannat rolig, på det mest avslappnade sätt man kan tänka sig. En kvinna i publiken gav en kommentar på Facebooks logg där hon skrev "hos dig känner vi oss trygga". Jag måste hålla med. Trygga. Underhållna. Respekterade. Älskade.

Fritte pratar med publiken, Moa Berggren. Det gick bra tills hon sprang därifrån i rena förskräckelsen.


Henrik gör självförtroendeövningar i logen. Fritte coachar.

Yoda

Hemma hos Fredrik och Sara hittade jag en Yodafigur som de fått med ett Happy Meal. På undersidan av Yoda kan man få upp olika bilder. Med Magic Eight Ball-teknik. En av bilderna är oerhört explicit.

Konsten att växa upp

När vi hade vår Žižek-dag förra månaden sa Niklas Hansson "Jag vill göra teater som hyllar systemet. Helt oironiskt". På lördagskvällen kunde jag se reslutatet. Föreställningen Konsten att växa upp. Statsteaterns första föreställning.
Efter att ha sett Konsten att växa upp kan jag fortfarande inte uttala mig om Niklas Hanssons bevekelsegrunder. Kanske vill han med omvänd psykologi kommentera det omöjliga att göra systemkritisk teater. Oavsett om det sker på kommersiella villkor eller med hjälp av bidragspengar så är man ofri. Kanske vill han ändå också på riktigt passa på att ge en glad taskspark på kulturarbetarna som ändå försöker. Det är öppet för tolkning hur ironisk kritiken mot samhällskritikern är, och om jag känner Niklas rätt så trivs han med den ambiguiteten.

Men personligen satt jag och njöt av det riktigt vassa lustmordet på de självutnämnda fritänkarna som kan gömma sig bakom floskler som "det viktiga är inte att ge svar utan att ställa rätt frågor". Och på sätt kan man fortsätta att vara diffus i sin analys och inbilla sig att man är mot konsumtionssamhället samtidigt som man bygger upp hela sin identitet med hjälp av handla skivor.

Biljett till Konsten att växa upp köper du på Kulturcentralen.

Ett problem som försvann med ljudfilmen

På filmavdelningen på museet i Kristianstad såg jag det här.

Museet i Kristianstad

Igår var jag och Marja på museet i Kristianstad. De hade invigning av den nyare delen av C400, utställningen om Kristianstads historia som Marja har illustrerat serier till.

C400 är en väldigt fin utställning, och den har varit en publiksuccé. Den har allt man kan önska sig av en utställning på ett museum: knappar, filmer, faktarutor, ljudeffekter, bilder och en trägris som låter när man klappar den.

Marjas serier är tänkta att rikta sig till barnen och var därför lågt placerade. En del var så lågt placerade att även barn som druckit sig fulla på Baileys kan krypa omkring och njuta av dem.

Museet hade mycket annat intressant att titta på också, förutom C400. Jag tyckte att avdelningen om skånsk film var snygg, och jag uppskattade att de hade satt upp en liten hyllning till en av mina mest älskade standuprutiner.

En annan avdelning av museet handlar om naturkatastrofer. Där finns en klättervägg med blinkande lampor där man kan utmana varandra på spel. Marja och jag spelade ping pong, och Marja vann med fem-noll. Jag är ingen dålig förlorare, men jag vill bara nämna i förbigående att hon spelade fegt och defensivt.

Lavalampa.


Marja är så naturligt rolig att till och med hennes självmordsförsök får mig att le.

Fettisdagen

Marcus: -Är det god sed att skicka ett sms till alla i telefonens kontaktlista och skriva "Grattis på Fettisdagen?"

Marja: -Jag tror det. Jag skickade ut på Kanelbullens dag.

Marcus: -Men är inte risken att de tjocka känner sig träffade? De vet ju inte om att man har skickat till alla.

Marja: -Man kan skriva "OBS! Jag skickar till alla".

Det kändes inte rätt. Om du inte har fått ett sms av mig idag så vet du nu varför.

Ironiskt

Idag tackade jag och Marja nej till min mammas middagsinbjudan för att istället gå på en restaurang som heter Just like Mama's.

Oslipat Privat -premiären

Oslipat Privat inledde med en mycket spännande kväll för stammisarna. Mer än hälften av de som uppträdde har aldrig uppträtt på Oslipat innan.
Jag hälsade publiken välkomna genom att på ett mycket försiktigt och respektfullt sätt prata om mina föräldrar och min systers barn. Därefter fick Erik Hultkvist publiken att skratta ordentligt, bland annat åt en dråplig nyhet. Man kan skoja om allt så länge man gör det med hjärtat på rätta stället.
Erik var helt ny på Oslipat, och det var på sätt och vis Petrina Karlsson också. Hon hade faktiskt uppträtt på Oslipat innan, men då när Oslipat gästade Kristianstad i höstas. Publiken älskade henne. Petrinas ödmjuka och okonstlade stil känns djupt personlig och man vill genast se mer av henne.

Petrina Karlsson.

Jennie Wiberg gjorde också sitt första besök på Oslipat. Hennes sköna ordsvada åts upp av publiken med god aptit.
För första gången i Oslipats historia presenterades en sångduo. Degpungsen från Lund. De gjorde ett enormt starkt framträdande med sin låt pedofil, som fick många att sätta kaffet i vrånghalsen.
Sist i första akten uppträdde Aron Flam. Stensäkert levererade han stringent och högintelligent humor. Publiken skrattade våldsamt.

Paus i logen. Jennie Wiberg, Jesper Rönndahl och Messiah Hallberg. Det går nog att skriva en rolig bildtext till den här bilden om man försöker.

Efter att jag berättar om mitt besök hos tandhygienisten så presenterade jag andra aktens första komiker: Khalid Geire. Med sin mysiga stil skämtade inledde han han andra akten galant.
Messiah Hallberg var också på Oslipat för första gången. Efter att publiken pejlat in hans personlighet skrattade de gott åt hans smått överlägsna betraktelser. Han avslutade med att svara på det blogginlägg där Malmökomikern Mats Andersson skrivit att Messiah Hallberg i stort sett var identisk med Jonatan Unge. Oslipats nya ledord är privat. Och hur kan man hedra det finare än att ta upp privat groll på scenen?
Jesper Rönndahl pratade mycket om banrdomsminnen. Publiken fick insyn om vilken hård småstadsmentalitet som fostrat Jespers humorhjärna. Alla har sin egen överlevnadsstrategi.
Allra sist sjöng Degpungsen ännu en stämningsfull visa. Och strax därefter plockade publiken upp sina mobiltelefoner och ringde både jourhavande präst och socialtjänsten.

Degpungsen.

Oslipat Privat

Det har skett en tyst revolution i Sverige. På Facebook, i bloggar och i andra medier kan vi ta del av varandras privatliv. Människor står på scen inför publik och skojar om sånt som våra föräldrar inte ens vågade prata med sina bästa kompisar om. Det privata har blivit offentligt.
Oslipat tycker att det här är bra.
Välkommen till Oslipat Privat.

Premiär ikväll på Tangopalatset i Malmö. Insläpp 19. Föreställningen börjar 20.

Kycklinghjärtan

Kycklingen anses tradiontellt sett inte vara en "modig" fågel. Tvärtom, enligt t ex amerikansk kultur. Men jag tycker ändå att kycklingens hjärta har en smak som omfamnar mig i en mjuk trygghet. Det kanske inte är en äventyrlig smak. Men en smak full av tillförsikt. En smak som säger "Jag har levt livet. Kanske inte lika intensivt som Mickey Rourke. Men jag har stigit upp till jobbet varje dag, och jag har behandlat mina medmänniskor på ett schysst sätt". En vuxen smak som landar i sig själv.
Tillsammans med rösti, stjälkselleri och jalapeños blir det till och med sexigt. Som ett eftermiddagsknull med någon man har älskat länge.

Vad

Titta han snackar

Those who can't, teach

Igår slog det mig att det skulle vara intressant att kolla in Judy Carter. Judy Carter har skrivit ungefär hälften av alla handböcker som finns om Standup Comedy. Och då är det väl intressant att se hur det själv ser ut när hon ståuppar.
Jag tog Youtube till min hjälp. Det här är vad jag fann:

Det är alltså en bra idé att kolla in någons konstnärskap innan man väljer att göra den personen till ens mentor.
Jag kan väl lika gärna säga det rakt ut. Jag tycker inte att hon är kul.
Det där är förstås en smaksak. Många gillar henne, och om man vill göra hennes sorts humor så är det hennes böcker man ska läsa. Men jag och Nils Lind kunde ändå inte låta bli att skrocka lite för oss själva när vi kom ihåg det talessättet "Those who can't, teach". Med tanke på att Judy Carter är mer känd som författare än som komiker så verkar det ju ändå vara lite relevant.

En minut senare sa Nils:
-Men vänta nu. Jag ska ju snart hålla en kurs i standup.
Jag skrockade. Ännu mer förnöjt än för en minut sedan.

En minut senare kom jag på:
-Men vänta nu. Jag kom just ihåg att jag har jobbat som lärare i improvisationsteater de senaste åren.
Nils skrockade.

Musik Direkt

Fortfarande inte utvilad efter Malmö Comedy Festival åkte jag i tisdags taxi till Lund tillsammans med Kristoffer Jonzon, Åsa Ahlander och Petter "Peps" Svensson. Jutytjänst. Musik Direkt -musiktävlingen för ungdomar mellan 13-19 år. Distriktsuttagning.

Obduction of a saint.

Nu kan man ju undra varför just jag valdes ut att bedöma ungdomar som tävlar i musik. Svaret är enkelt. Jag har så jävla bra smak.

Juryns ordförande Kristoffer Jonzon intervjuas.

När jag satte mig ner för att avnjuta första bandet blev jag lite rädd. Jag läste att genren var "melodisk death metal" och jag kände att det kunde krocka med att jag kände mig dagen-efter. Men faktiskt inte. Istället fick Obduction of a saint mig att piggna till.

Degpungsen.

Det visade sig att Obduction of a saint inte var ensamma om att vara bra. De tävlande höll en överraskande hög kvalitet och det kändes, på riktigt, orättvist att vi i juryn bara kunde låta två nummer gå vidare.

Sara Vikström Olsson

Men som tur var så vann ändå rätt artister. Den ena som gick vidare var Sara Vikström Olsson. När hon spelade fick jag en känsla av att jag i framtiden kommer att berätta om just det ögonblicket på Musik Direkt när jag såg henne första gången.
Jag hade säkert känt likadant med de andra vinnarna, Degpungsen, om det inte vore för att jag faktiskt redan sett dem en gång på Jorden Runt. Och på onsdag ska jag få se dem igen. På Oslipat. Vilken tur att jag har så bra smak så att jag kan bestämma såna saker lite hastigt.

Malmö Comedy Festival

I söndags var Malmö Comedy Festival. På det hela taget tycker jag att den blev bättre än föregående år. Vi hade jobbat hårt med att sätta samman ett mer genomtänkt program, och jag tyckte det resulterade i en festival som var lättare att orientera sig i.

Kristian Svensson. Festivalens egen trubadur.

Dagen började med att jag fick sms av Al Pitcher. Han skulle uppträda första timmen. Han berättade att tåget var kraftigt försenat. Och tåget var full med komiker som skulle till oss.
Vi höll huvudet kallt, och efter ett snabbt möte med Lena Frisk och Fritte så hade vi stuvat om de komiker som inte hann fram i tid.

Simon Svensson i första timmen.

Jag uppträdde som första komiker i första timmen i Saluhallsgången. Det gick bra, och jag hade kul på scen.
Direkt efteråt återvände jag till att jobba med Powerpointen som skulle användas till galan. Att ha mig som ansvarig för något tekniskt är som att låta någon med höjdskräck jobba som sotare. Det är inte det att jag inte klarar av det. Teknik strular alltid. Oavsett vem som står vid rodret. Men jag tar det personligt. Vi kollade så att min dator funkade ihop med projektorn. Två gånger faktiskt, med och utan ljud. Men det räcker inte för att jag ska bli lugn. Jag vet ju att det inte innebär att det inte kommer att krångla sen.

Paul Tilly efter pausen. Norra Hallen.

Under hela dagen kände jag mig stressad. Betydligt mer stressad än vad jag brukar göra. Förutom småsaker som dök upp så levde jag med hotet att powerpointen inte skulle funka som den skulle i skarpt läge. Och fortlöpande fick jag göra justeringar när jag, Kringlan och Marika upptäckte att det saknades vissa delar i powerpointen.
Det slutade med att jag plötsligt upptäckte att det snart var dags att gå upp som konferencier i Norra Hallen. Det var bäddat för att sluta illa. Och det gjorde det också. Jag vet om att det inte är bra att gå upp på scenen utan att vara tillräckligt förberedd. Och nu fick jag lära mig det igen. Det är alltid irriterande att göra om gamla misstag.

Kringlan och Marika inledde galan med sång och dans. Stillbilden gör inte dansen rättvisa. Erik Börén var DJ.

På grund av en liten försening hade vi inte mer än trettio minuter på oss att bygga om inför galan. Ingen fara, eftersom det inte var så värst mycket att bygga om. Jag kopplade in min dator till projektorn. Konstaterade att både ljud och bild funkade, och... då börjar bilden blinka. Både på skärmen och på projektorbilden. Teknikerna på plats förklarade att den troligaste orsaken var att kortet som VGA-sladden kopplas till var knäckt.
Jag sprang ut för att se om jag kunde få tag i någon annan dator. Jag sprang på taniga ben. Efter en liten stund hade jag med mig Mackan Anderssons dator. Men det var i princip redan för sent. Vi skulle inte hinna få över informationen. Teknikerna hade tejpat VGA-sladden. Så nu blinkade det inte längre.
Jag fattade beslutet att inte försöka få över innehållet till Mackans dator, utan att använda min egen istället. Det var nervöst hela vägen. Men det funkade utan några problem.

Al Pitcher avslutade galan med en liten miniversion av hans picture show.

Efter galan hade vi fest. Efter festen hade vi efterfest på hotellet bredvid. Jag var lite för utmattad för att orka festa ordentligt. Men jag gjorde vad jag kunde. Så länge jag får prata lite politik med Lasse Karlsson när vi båda är onyktra så kan jag inte vara missnöjd med en fest.

På efterfesten. Ola Söderholm är ibland lite melodramatisk. Som när han gestaltar sitt svar på en enkel fråga som "Hur mår du?".

Tvillingarna Floreks pokulering

Jag har aldrig varit på karnevalen i Venedig. Men jag föreställer mig den lika sällsamt dekadent som systrarna Floreks födelsedagsfest i lördags. Tyvärr hann jag bara med en blixtvisit eftersom jag var tvungen att ägna kvällen åt att förbereda Malmö Comedy Festival. Men jag hann ändå se skymten av en fest som var av den sorten som man brukar försöka skildra i generationsromaner.