Bra bjudmat

Igår var jag på Cecilia Ramstedts födelsedagskalas.
Cecilia bjöd på fin mat. Framför allt gillade jag att man kunde förse sig med deg. De flesta värdar väljer att bara servera denna delikatess i bakat tillstånd. Det tycker jag är synd. Deg är en lätt ölsmakande smårätt som ligger någonstans mellan röra och fast föda i konsistens. Den är mer mättande än vad man kan tro, så man bör se upp och inte äta för mycket. Men rätt doserad är den en försummad läckerhet i vår svenska matkultur.

Recept:
25 gram jäst
2½ dl vatten
2 msk olja
½ tsk salt
ca 5-6½ dl vetemjöl.
Blanda ihop alla ingredienser tills konsistensen känns som brösten på en delvis ruttnande drunknad kvinna.

OBS! Detta är ingen bra mat för glutenallergiker.

Deg, gröna linser, morotssallad och hommous.

Recension av Rambo III

Rambo III är ett måste för alla som älskar pyroteknik. En mer explosionstät film får man leta efter.
Filmen är amerikansk och i färg. Den är producerad 1988. Rambo III handlar om den före detta elitsoldaten John Rambo som dras in i det afghanska folkets frihetskamp mot det imperialistiska Sovjetunionen när han åker dit för att rädda sin kompis Överste Trautman.
Just denne Trautman står också för ett av de mer minnesvärda uttalandena i filmen. När han pratar med den sovjetiska militären säger han "Om ni hade kunnat er historia skulle ni veta att det här folket aldrig har gett upp inför någon. De dör hellre än underkastar sig en invaderande armé. Man kan inte besegra ett sånt folk. Vi har försökt. Vi har haft vårt Vietnam. Nu får ni ert".
I jämförelse med många andra amerikanska färgfilmer så porträtteras muslimska krigare på ett anmärkningsvärt sympatiskt sätt. Visst är deras kultur annorlunda, men deras karga exotiska grovhuggenhet är inte utan charm. Det är lite som om Rambo hade besökt Norrland, fast med ännu färre synliga kvinnor. En av filmens stora förtjänster är att man får en djupare förståelse för det Heliga Kriget, när en av de äldre mujaheddinmännen gripande berättar om frihetskampen.
Slutligen innehåller också filmen ett tankeväckande budskap mot användandet av barnsoldater. I en viktig sekvens ser man tydligt att deras entusiasm inte väger upp deras klumpighet, och de är i slutändan mer en belastning än en tillgång.

Marja som mentor

Ledsamt dödsfall

Det finns vissa saker min hjärna aldrig glömmer. I ett nummer av OKEJ från 80-talet berättade Christer Sandelin att han alltid sätter på sig strumporna först när han kliver ur sängen. Ett exempel på saker som min hjärna väljer att komma ihåg. Samtidigt pluggade jag tyska i sex år, och kommer knappt ihåg tillräckligt många ord för att beställa in sauerfleisch.

På något sätt tycker jag att detta gör att allting blir extra sorgligt när jag nu läser nyheten att Kim Peek har avlidit, vid 58 års ålder.
Kim Peek hade förmodligen jordklotets bästa minnesförmåga. Han läste en bok. Han kunde den sen utantill. "Rain Man" baserades på hans liv, och filmen medförde faktiskt starten på en process där han öppnade upp sig socialt och bröt sina autistiska slutenhet på ett sätt som överträffade filmens historia många gånger om.

Vila i frid, Kim. Jag kommer aldrig att glömma dig.
...eller fan, det gör jag nog.

Oslipats säsongsavslutning, bonuskväll och däremellan Prickprick

Tomas Högblom, finklädd.

Oslipats säsongsavslutning blev inte riktigt som den var tänkt. Både Aron Flam och Petra Mede var tvungna att ställa in. Och därför slängde vi in med kort varsel Paul Tilly, Anders Johansson och Tomas Högblom som gästkonferencier.

Nour El-Refai.

Det är alltid knivigt att genomföra en föreställningar med betydande ändringar. Risken att publiken förblindas av sina tidigare förväntningar är stor. Vi hade gjort allt vi kunnat för att sprida nyheten om de inställda besöken, men visste inte riktigt i vilken stor utsträckning informationen hade gått fram. Men det visade sig snart att publiken i den slutsålda lokalen var på gott humör redan från början. Det blev en höjdarföreställning som säkert inte hade överträffats ens om allt hade gått som planerat.
Men en kvinna bad faktiskt om pengarna tillbaka.
-Jag kom hit för Petras och Arons skull, sa hon i pausen.
-Tråkigt att höra, sa jag. Vi är verkligen ledsna. Om du går hem nu så ska du självklart få dina pengar tillbaka.
-Jag vill inte gå hem.
-Men..?
Och så tittade hon på mig med en blick som sa "jag vill bara ha mina pengar tillbaka, men eftersom det är en härlig kväll här så vill jag också stanna kvar".
Hon stannade kvar. Och hennes pengar fick ligga kvar i vår kassa.

Anders Johansson visar semesterbilder.

Tomas var fantastisk som konferencier, och alla andra komiker gjorde också toppenframträdande: Fritte, Embla Löw-Larsen, Paul Tilly, Nour El-Refai, Emma Knyckare och Anders Johansson. Jag fick chansen att visa min nya film, och den här gången funkade tekniken som den skulle. Skönt som fan.

Full sån tur hade jag inte på Prickprick dagen efter. VGA-sladden som jag hade med mig till Fritte projektor funkade inte ihop med två honändar. Snälla människor på Af-borgen hjälpte mig leta efter en som funkade, eller en S-video-sladd som kompensation. Förgäves.
Det spelade inte så stor roll. Jag hade räknat med att något skulle gå åt helvete så när det var dags för insläpp gick jag över till plan B istället.
Jag hade väldigt roligt på scen. Publiken var fantastisk i den slutsålda salen. Embla, Emma, Nour uppträdde också här. Erik Börén och Cecilia Ramstedt delade på konferencierskapet. Dessutom fick publiken se Valle Westesson, Måns Nilssson och en rejäl dos Kristoffer Appelquist. En lika härlig kväll som på Oslipat kvällen före.

Kristoffer Appelquist hade sin kameraman Emil med sig. Den senaste veckan har han åkt runt på olika ställen och spelat in material till en turné-dvd.
Bara därför slängde vi faktiskt också ihop en extrakväll i Tangopalatsets källare. Eftersom vi var sent ute med PR så var lokalen faktiskt inte fullsatt den här gången, men det var tillräckligt många för att det skulle bli en väldigt skön kväll. Huvudsyftet var som sagt att Appelquist skulle spela in sin dvd, men jag, Fritte, Tomas och Nils Lind hann också med att skoja.

Kristoffer Appelquist i källaren.

Det blev en väldigt bra kväll. Jag skulle nog påstå att kvällen i sig hade räckt till en hel dvd. Precis som Prickprick-kvällen hade gjort. Men det där är Appelquists angenäma problem att klippa ut godbitarna ur dessa fulländade smörgåsbord av humor.
Efteråt splittrades komikerna på ett sätt som är ganska ovanligt för ett Oslipatarrangemang. Själv umgicks jag med mina vänner Henrik, Jaana och Erika. Jag har fina bilder på Henrik. Men eftersom jag glömde att fråga honom om det var okej att publicera dem så lägger jag ut en av ovanstående bilder en gång till istället...

Succéduon, premiär

Igår var det fin galapremiär med röda mattan. Anders & Måns visade de första två avsnitten av sin nya TV-serie Succéduon. De höga förväntningarna infriades, måste jag säga.
Jag är ivrig att se mer. Extra nyfiken är jag förstås på avsnittet som jag själv är med i, som jag tyckte var väldigt bra redan på manusstadiet.
14:e januari har serien premiär. På SVT.

Auto tunes

På mitt besök i Bräkne-Hoby la jag märke till att studion var utrustad med programmet Auto Tunes. Jag blev genast mycket nyfiken.
-Stämmer det att programmet kan pricka in exakt rätt toner när man sjunger, frågade jag.
-Ja. Bara man sjunger någorlunda rätt själv, svarade Lars.
Det kan jag ju inte hålla med om.

För att testa programmet sjöng jag in en låt. Jag valde omsorgsfullt en låt som jag brukar REGERA med på Singstar. När vi stoppade in inspelningen i Auto Tunes var jag beredd på ett litet underverk av perfekt skönsång. Istället lät jag som Cher:

Efter ett par omtagningar, och efter att lite instrument hade lagts på lät det riktigt bra. Men det var ju knappast Auto Tunes förtjänst.

Bräkne-Hoby by night

Lars och Gustav framför musikföreningens scen.


Det är lördagskväll. På väg hem från ett gig i Ronneby stannar jag till i Bräkne-Hoby. Det här är Billie the Vision and the Dancers hemtrakter. Just nu spelar de in sin nya skiva där. Det är deras femte fullängdsplatta, men den första som spelas in i Bräkne-Hoby.
Just idag är deras första lediga dag på länge. Lars Lindquist och Gustav Kronkvist tar emot mig på the Middleway Street. Men Lily är för närvarande inte hemma. Pojkarna tittar på fotboll. Pizzakartongerna ligger på bordet framför dem. Det är en oviktig match. Zlatan har precis blivit utbytt, och därför kan vi stänga av TV:n.
Pizzakartongerna bränns i den öppna vedstaden nere i vardagsrummet. Vi tar på oss våra ytterkläder och ger oss iväg till musikföreningen där skivan spelas in. På vägen underhåller Lars genom att berätta om äventyr från ungdomsåren. Ett äventyr som finns redovisat i en låt, om man vet hur man ska tolka texten.

I musikföreningens trapphus.

I Bräkne-Hoby jobbade alla på fabriken. När den slog igen i början av nittiotalet var det ett hårt slag mot orten. Gustav berättar att den mest kända händelsen rånet 2003, när en rånare sköts till döds. Innan dess var orten mest känd för att det var här tåget lutade vid stationen. Men spåret är fixat nu.
Det märks tydligt att Gustav och Lars har starka känslor för sin hemort. Det verkar som att många har det. Kanske vet man inte vad ens rötter betyder förrän de börjar förtvina.


Studion.

"Det här är sån nostalgi" säger Gustav när vi går musikföreningens lokaler.
Jag kan smittas av nostalgin även om jag aldrig har varit här. Byggnaden och dess interiör har en tung och gedigen atmosfär. Den är ett exempel på motsatsen till lyxrenovering. För länge sedan var konsertrummet en luftgevärsklubb, och skotthålen finns fortfarande i taket.

Rekreation.

Vi spelar pingis. Först till fem. Vinnaren får stå kvar och gå en match till.
I en rökpaus berättar Lars att Bräkne-Hoby var tidigt ute med att lansera sig på internet. På den tiden då orten kände en nyvaken press att profilera sig efter att industrin var borta. Det var också på den här tiden hemsideadresser mest bestod av kolon, siffror och andra udda tecken. Men det fanns en hemsida om orten.
Fast till slut var de tvugna att stänga ner den, berättar Gustav. Någon la in en helvetes massa porr på den, och ingen på kommunen visste hur de skulle plocka bort det.
E-postadresserna skapades genom att man tog de tre första bokstäverna i för- och efternamnet. Gustavs pappa som heter Rune Kronkvist blev "runkro".

Vi spelar pingis, leker i studion, och spelar pingis igen.
Lars berättar hur skönt det är att vara här. Samlade. Där de kan arbeta i fred och ha stormöte.
I planeringen på tavlan står "Borry" den tionde januari. Det är arbetsnamnet på Lars och Mias bebis som ska födas då. Fast det lär ändras. Mia vill hellre att barnet ska heta Hank, och Lars har börjat vänja sig vid det.
Ett hus i Bräkne-Hoby kostar en miljon. Men Lars säger att det inte är aktuellt just nu.

Ur, ironisk synvinkel

I födelsedagspresent av mina föräldrar fick jag ett fint armbandsur. Den kändes lite tung i jämförelse med vad jag är van vid. Så när jag igår var i urbutiken för att få spännet justerat passade jag på att fråga om det fanns lättare modeller:
-Finns det andra modeller som är lättare? Jag är ganska svag, så nu är jag rädd att min vänsterarm ska bli oproportionerligt muskulös i jämförelse med högerarmen.
-Nej, svarade expediten, det ska inte kunna hända.

Kommentaren "det ska inte kunna hända" kan bara betyda en sak. Hon har tidigare jobbat med att sälja dvd-spelare, kameror, datorer eller annan modern teknisk hemutrustning. Och efter dessa år hoppar hennes standardsvar fram ur munnen på sig själv.

Om expediten hade läst MAD när hon var liten hade hon kunnat svara avsnoppande på min dumma kommentar, enligt Al Jafees modell. Här är några förslag på vad hon hade kunnat säga:
1. -Om du klipper av dig näsan kommer ingen reagera på att dina armar är olika stora.
2. .-Det löser du genom att stå med höger sida framåt, centralperspektivet gör att båda armarna ser lika stora ut.
3. -Om din vänsterarm blir mer muskulös blir det ju mer balans i förhållande till högerarmen. För du runkar väl med höger hand?

Jag behöll klockan. Den är fin.

The Christmas Experience

Tomas Högblom, Erik Börén och Nils Lind.

Slutet på mitt blogginlägg i tisdags känns nästan profetiskt. Fast å andra sidan, om man förutspår att teknik kommer att krångla så är det väl en lika säker gissning som att säga att "det kommer att regna en del på semestern" eller "Mia Thörnblom kommer en dag bryta samman".
I torsdags var det dags för julshowen The Christmas Experience på Babel. Förutom att sjunga en improviserad julshow så skulle jag också visa min film som jag ägnat mycket tid åt att göra dagarna innan. Det kändes väldigt spännande att se hur den skulle tas emot. Jag kände mig övertänd och samlad. Jag hade suttit uppe fram till klockan sex på morgonen och redigerat filmen. I Windows Movie Maker. Lite som att skriva en roman med Etch-n-sketch.
När jag kom till Babel klockan fyra hade det uppstått ett litet problem. Om projektorn var påslagen blev det ett starkt brummande ljud om man försökte få ut ljud från datorn som projektorn var kopplad till. Det hade funkat tidigare på dagen, men nu hade något oförklarligt fel uppstått. De närmsta tre timmarna bestod av frenetisk felsökning. Framför allt Nils Lind slet som ett djur för att få det att funka. Husteknikern som vi pratade med på telefon hade bara två tips: byt dator eller koppla in apparat som fanns på plats, men som inte kunde kopplas in eftersom en sladd saknades. Jag åkte hem och hämtade min dator. Det funkade inte. Jag gick iväg och handlade en adapter på Kjell & Co. så att vi kunde koppla in apparaten samtidigt som portarna öppnades... Och... det funkade fortfarande inte.
Otroligt. Jag har inte varit med om det. Att teknik krånglar kan man lugnt räkna med. Men så länge man inte ger upp så löser det sig alltid. Kanske inte på bästa sätt. Men tillräckligt bra för att man ska kunna genomföra det man vill. Fast inte den här gången. Det kändes unikt. På världens tråkigaste sätt.
Extra trist på sätt och vis eftersom detta var sista inspelningsdagen för dokumentärfilmarna. Ett tråkigt slut på filmen som handlar om en arbetsprocess: man tvingas ge upp. Vilket jag ju aldrig har varit med om innan.
En halvtimme innan showstart intervjuades jag av dokumentärfilmarna. Jag beklagade mig och försökte förklara att det var konstigt. Eftersom såna här saker ju alltid annars löser sig. Om än i sista stund. Samtidigt som jag sa det insåg jag att just dessa ord verkligen gav dem möjligheter att främställa mig som en sorglig bortförklarande inkompetent idiot om de ville.
Men de ville de inte. En sekund efter att intervjun var över sa intervjuaren:
-Har ni testat att hålla en mikrofon direkt till datorns högtalare?
Nej. Det hade vi inte.
Det var ett Alexanderhugg.
Det funkade. Tillräckligt bra. Happy ending.

Julshowen var rolig. Jag rekommenderar alla att se den ikväll. Då är det andra hemliga gästartister än vi som var med i torsdags.

Filmen blev så väl emottagen att jag ska visa den på Oslipat på onsdag. Kom dit om du vill se en projektor som krånglar.

Bettysagorna

Igår var jag på teater tillsammans med Nils Lind. Det var inte en vanlig teaterupplevelse. Jag och Nils hade bjudits in för att tolka föreställningen vi såg. Samma kväll.
Det var ett alldeles för knäppt och roligt experiment för att jag skulle kunna tacka nej.

Föreställningen ingår i projektet "Lite Billigare - Lite sämre". Och det tog vi fasta på. Alla som dök upp efter föreställningen kunde se mig och Nils göra vår snabbtolkning för noll kronor i inträde. Alla som såg teatern, och dröjde sig kvar, fick oss på köpet.

Jag hade medvetet låtit bli att informera mig om pjäsen. För att turboskapandet skulle bli en riktigt utmaning. Pjäsen var längre än vad jag trodde, en timme och femtio minuter utan paus. Och det gjorde att mina anteckningar blev längre och längre när jag satt i publiken.
Jag gillade föreställningen. Man ser teater med lite andra ögon när man vet att man ska gå upp och göra en standuptranskription fyrtio minuter senare.
Pjäsen var uppgyggd av fristående scener som byggde på (så vitt jag kunde se) moderniserade sagor och myter. I slutet fanns Henrik Schyfferts avhuggna huvud under en arm. Muminflickan sa "Jag kan inte tänka några egna tankar. Allt jag tänker är reproduktioner av sitcoms jag sett på TV". Antingen var det en träffande bild av humorsverige. Eller så var det bara ett livstecken från postmodernismen i allmänhet.

Jag och sprang iväg bakom scen för att skynda oss att skrida till verket. Det visade sig att vi hade samma grundidé: att skämta utifrån varje scen, i kronologisk ordning. Vi gick igenom scenerna, nämnde våra idéer, kunde i enstaka fall formulera färdigt vissa skämt. Ett par scener avhandlade tematik som jag och Nils råkade ha färdigt material om, och då kunde vi använda det. Vips så var vår förberedelsetid slut, och det var dags att gå upp på scen. Det var de snabbaste fyrtio minuterna i mitt liv.

Vi gick upp tillsammans och gjorde vår standuptolkning av pjäsen.
Billigare. Sämre.
Jag skulle gärna göra det igen.

Teknik

Idag var en sån där dag som fick mig att minnas varför jag övergav mitt liv som videoredigerare.
Min erfarenhet är att teknik är 40 % pålitlig. Om jag köper en teknisk pryl så är chansen 40% att den helt och hållet funkar som den ska. I 60% av fallen är något fel. Om jag ska göra något utöver det vanliga som involverar teknik så är chansen 40% att det går smärtfritt.
Idag var mina odds nere på noll procent.
På torsdag ska jag visa en film. På julshowen The Christmas Experience på Babel. Därför skulle jag överföra VHS till min hårddisk, och det snabbaste sättet som fanns tillgängligt för mig var via en omväg på DVD, som min snällaste kompis Linus Lindell hjälpte mig med.
Ingengting. Absolut INGENTING gick smärtfritt idag.
-När jag kollade igenom VHS-banden fastnade ett band i videon så att jag var tvungen att skruva isär den.
-När jag skulle föra över banden till DVD, så visade sig att just den här apparaten inte kunde bränna till någon av de tre sorters DVD-skivor jag hade med mig. Som tur var kunde Linus låna mig en som funkade.
-När jag skulle föra över filmen från DVD till hårddisk ägnade jag timmar åt att få det att funka. Trots att det gick helt utan problem när jag testade på samma sätt igårkväll. Nu gick inget att överföra till hårddisken. Det slutade det med att jag fick ladda ner ett demoprogram som kunde rippa filmerna.
-Filen som rippades gick inte att se på min dator. Efter att jag hittat konverteringsinställningarna i demoprogrammet fick jag till slut in filmerna i sebart skick.

Kom gärna och titta på torsdag. Om du gillar att se en projektor som krånglar.

Filmarna

Idag fyller jag 34 år. Från och med idag och till och med torsdag besöks jag av ett litet gäng dokumentärfilmare från en filmskola i Malmö. De skildrar min arbetsprocess.
Det gör underverk för min arbetsmoral.
Jag vill aldrig att de försvinner.

A foreign affair

A foreign affair är en pärla.
Filmen kom ut 1948, och är regisserad av Billy Wilder. Marlene Dietrich och Jean Arthur har de två kvinnliga huvudrollerna.
I intervjuboken Conversations with Wilder kallar Cameron Crowe filmen för "en oupptäckt klassiker", och efter att äntligen ha sett den så kan jag inte annat än hålla med.

Jag borde inte bli förvånad över hur bra den är. Billy Wilder gjorde filmen endast två år före mästerverket Sunset Blvrd, och fyra år efter mästerverket Double Indemnity.
Men ändå är det svårt att tro att filmer som det talas så lite om kan vara i klass med hans allra bästa. Tematiskt är den besläktad med The third man på det sättet att den behandlar det moraliska och existensiella tomrum som uppstod i det före detta nazistriket direkt efter andra världskrigets slut. Men känslan är en helt annan. Det här är en komedi som är gjord med en känsla av lätthet (ej att förväxlas med lättsam komedi).
Typiska kännetecken för Wilder känns igen från efterkommande filmer. Huvudkaraktärer som är långt ifrån några änglar. Rapp dialog med njutbara cynismer. Teman om makt och sexualitet gestaltas på ett sätt som är komplext, istället för enkelt moralistiskt.

Billy Wilder och Marlene Dietrich.

Filmen blev aldrig någon succé. Jag ser på Youtube en trailer som visar att den marknadsfördes som en romantisk komedi. Om man gick och såg den med de förväntningarna så förstår jag att man blev besviken. Visst, det är ett triangeldrama, och det är en komedi. Men särskilt romantisk är den inte. Det sägs att skådespelarna hatade varandra, och Jean Arthur struntade i att se den. Hon såg den inte förrän efter fyrtio år. Då ringde hon upp Billy Wilder och sa "den där var ju riktigt bra, jag är ledsen att jag betedde mig så dumt under inspelningen".*
Marlene Dietrichs roll är fascinerande. Hon spelar en nattklubbssångerska som skulle kunna vara Sally Bowles från Cabaret. Den manliga huvudrollen, spelad av John Lund, är nätt och jämnt tillräckligt sympatisk för att man ska kunna vara engagerad i hans öde. Och eftersom historien är så bra berättad räcker det alldeles tillräckligt. Berättarperspektivet skiftar mjukt och man är lika engagerad i alla tre karaktärer, och sympatierna förflyttas med fokus.
Det mesta av filmen filmades på plats i ett sönderbombat Berlin. Och bara miljöbilderna kan räcka för att göra filmen sevärd. A foreign affair är ett intressant historiskt dokument, men också en tidlös historia om hur lätt människors etiska kompass kan börja snurra utefter rådande desperata omständigheter.

*källa: Billy Wilder i Conversations with Wilder.

Mina presenter

Igår hade jag födelsedagsfest. För varje år som går blir det en högre andel av presenterna som är hämtade från min officiella önskelista. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att mina vänners kärlek till mig växer sig starkare. Många kom med ost från Möllans Ost, Molly bidrog med dvd-filmerna A foreign affair och Millers Crossing. Jofi gav mig Steve Martins bok Born standing up. Kringlan gav mig skivan Markusevangeliet. Tomas och Sara gav mig Singstar 80's (som vi sedan hade mycket skoj med på natten).
Sammantaget är jag rörd.

Därför blir jag också desto mer sårad när min egen flickvän, tillsammans med horhäxan Sandra Ilar medvetet försöker lura mig. Det finns saker här i världen som är äkta. Och det finns saker som är falska.
Jag har i mer än ett decennium önskat mig en äkta Tori Amos-docka av konstnären Pat Kochie. Visst, en sån docka kostar kanske bortemot tiotusen svenska kronor. Men det är det värt, eftersom det finns inte många andra objekt som kan uttrycka vilken vördnad jag känner för artisten Tori Amos.
Fritte har berättat att Marja och Sandra ett tag funderade på att ta ett sms-lån och köpa en äkta docka till mig. Det hade jag uppskattat jättemycket. Istället valde de den enkla vägen. Sveket. De tänkte att om de själva med spritpenna skriver Tori Amos på kartongen så skulle jag inte genomskåda bluffen. Som om man skulle kunna klottra "Rolex" på en Swatch och inbilla sig att man kommer att hålla tiden lika bra.

Äkta Tori Amos-docka.

Oäkta Tori Amos-docka.

Tjejsnack

De senaste dagarna har både Marja och Sandra bott hos mig. Det blir mycket tjejsnack.
"Den kvällen bestod publiken till hälften av människor som aldrig hade varit på standup"
"Hur många jobbar på redaktionen på The Daily Show?"
"Vad vill hon med sin standup egentligen?"
Så där håller de på...

Vad ordet "beivras" kanske betyder

Lidl:s parkering är endast till för affärens kunder. Överträdelse beivras.

Lund Lyser

Till alla er som inte var i standuptältet på Lund Lyser igår (och ni är många) kommer här lite bilder på evenemanget.

Marja Nyberg. Hade åkt ända ifrån Stockholm.

I efterhand kan man konstatera att det var nog lite optimistiskt att låta första föreställningen sätta igång redan klockan fem. Det var inte många som kom dit. Men resten av föreställningarna hade tvåsiffrigt publikantal.

Moa Lundqvist rockade loss. Kan ses på Oslipat på onsdag.

Trots att det inte var så mycket publik så var det god stämning i tältet. Jag hade riktigt kul på scen. Publiken var vänligt inställd. När Valle Westesson frågade dem om de också hatade Bengt af Klintberg blev pensionärerna aningen fundersamma. Men efter att ha Valle berättat att han glömt ta ut tandborstarna ur sin röv skrattade de gott igen.

Kvällens obesjungne hjälte: Jonas Siostrom, tekniker och tf DJ.

Det applåderades ganska mycket under kvällen. Det var ett bra sätt att hålla värmen.

Kringlan sjunger en rolig sång om Sverigedemokraterna. Tomas Högblom är inte för fin för att vara notställ.