Det är viktigt att inte nöja sig med hur man är. Förändring är inte bara det enda konstanta i tillvaron, det bör också vara en ledstjärna. Den som inte rör sig framåt går bakåt. Jag har insett att även jag som bloggare måste låta mig förändras och söka nya vägar. Jag börjar förvandlas till en sån där bloggare som tipsar om saker som jag gillar genom att lägga ut Youtube-klipp. Jag måste låta det hända.
Att tipsa om saker via Youtube är ett steg ifrån att modeblogga. Avgör själv om det är bättre eller sämre. I grund och botten handlar det om att dela med sig av något som känns viktigt, utan att behöva slösa kreativitet på att skildra det själv. Den där killen som ockuperar stereon på efterfesten vill inte störa någon, han vill bara ha bekräftelse. Om han bara får dig att höra det han hör så behöver han inte känna sig lika ensam i universum. Ett filmtips är aldrig bara ett filmtips. Det är en förhoppning om att någon annan ska vilja ta genvägen till ens själ.
Ikväll såg jag äntligen om Little Murders (1971). Det var på tiden. Jag hade glömt hur rolig den var. Filmen har onekligen en och annan scen som är lite för lång. Men eftersom den också innehåller så många scener som är små mästerverk i sig så platsar den ändå som en av mina favoritfilmer.
Little Murders innehåller filmhistoriens bästa kärleksförklaring:
PATSY: -Do you love me? ALFRED: -I trust you. PATSY: -Really? ALFRED: -...I nearly trust you... I really nearly trust you.
Igår var jag på kalas. Min systerdotter Elsa fyllde tre i fredags. Av farbror Joakim fick hon ett trumset. Av mig fick hon hörselskydd. Jag vet att ni inte tror mig om jag säger att det var en slump. Jag får istället mumla något om synkronicitet och hoppas på att ni då övergår till att bara låtsas lyssna.
Min mor Laila och min systerdotter Elsa.
Som utlovat: bild på Elsas lillebror Gustav. På kvällen gav jag mig ut i Gallerinatten. En tradition som jag försummat de senaste åren. Jag mötte mina vänner, Makarna Felix och Dolly på konsthallen vid halv tiotiden. Det första som mötte mig var konst som provocerade mig. Någon [konstnär] hade satt upp mängder av A4-ark med tätskriven text. Det där är okej i bokform. Men som väggkonst gör den mig arg. Jag läser långsamt. Det finns inte en chans att jag ska kunna läsa en hel bok när jag är på konshallen. Konsnären kan lika gärna måla en tavla och låsa in i en koffert.
Och det var för övrigt vad jag önskade att många av konstnärerna på Rådhusets samlingsutställning hade gjort.
Föreställande konst på Rådhusets samlingsutställning.
Jag och mina vänner hamnade på samlingsutställningen på grund av ett enkelt misstag när vi letade efter videokonsten. Varför vi stannade kvar mer än två minuter är lite svårare att förklara. Kanske behövde vi vila lite efter att ha irrat omkring så mycket. Kanske njöt vi av att känna oss överlägsna i de enkla människornas sällskap. När klockan var elva hittade vi vad vi sökte. I gränden bredvid Rådhuset visades Lönsboda Fox. Det är en dokumentär som jag länge velat se. Precis som i Jan TroellsSagolandet erbjuds man många tillfällen att skratta åt vanligt folks enkla sätt att utrycka sig. Men precis som Troells film erbjuder Lönsboda Fox också mycket mer än så. Jag fick kika på värderingar som jag lyckligtvis sällan konfronteras med och jag fick mig en funderare kring objektifieringen av kvinnan i populärkulturen.
Kvällen avslutades på galleri Signal. En underbar liten utställning. För första gången på länge mådde jag lite bättre när jag kom in i ett galleri än när jag var utanför. Över 80 konstnärer ställer ut på en liten yta. Det mesta är riktigt bra konst. Inte böcker som man klistrat upp på väggen istället för att binda ihop.
Erik Börén spelar musik som jag aldrig hört förut och det gör mig glad.
Fredric Öslöf spelar musik som jag aldrig hört förut och det gör mig frustrerad.
Gemensamt för båda arrangemangen vecka 39 var: -jag uppträdde inte -det blev en ganska sen kväll -man kunde dricka öl -Kristoffer Appelquist, Johan Sköld, Valle Westesson, Lisa Lundin, Ahmed Behran, Jessika Karlén uppträdde och gjorde ett strålande jobb och Amelie Nörgaard gjorde en helt fantastisk debut och Fritte Fritzson var en otroligt bra konferencier. Fast detta gäller mer Oslipat, så rent tekniskt kan man nog också kalla det en skillnad snarare än en likhet.
Om ett par år kommer det att komma en Hollywoodfilm som heter Y -the last man. Det är lika bra att inse det redan nu. Det kvittar nog hur bra filmen än blir. Jag kommer att tillhöra de som säger att "serien var bättre".
Den science fiction som jag gillar bäst är high concept-verk där en stark idé är bärande för historien. Det finns t ex många noveller, böcker och filmer som på tänkvärda sätt undersöker våra föreställningar om att vara mänskliga genom att skildra en framtid där androider finns. Blade Runner anses ofta vara den stora klassikern på detta område.
En mindre subgenre inom science fiction är de historier där alla män försvinner. Y -the last man av Brian K Vaughn tillhör denna genre. En epedemi utplånar hela jordens manliga befolkning. Allt med en Y-kromosom dör knall och fall. Förutom en slashas som heter Yorrick, och hans apa.
En värld utan män kan låta som lösningen på många problem. Men i Brian K. Vaughns version låter paradiset vänta på sig. Mer än så tänker jag inte säga om handlingen. Jag uppmanar alla att läsa serien som nyligen kom ut med sitt tionde och avslutande album. I mina ögon är Y the last man ett mästerverk. Science fiction när den är som intelligentast. Och spänning när den är som mest engagerande. Vaughn har en sanslös förmåga att berätta en historia. Han vet vilken information han ska ge, och hur den ska presenteras. Och han vet också vilken information han ska tjuvhålla på. Om jag säger att jag sträckläser Y -the last man så är det ett understatement.
När science fiction är som bäst har den en oslagbar förmåga att vrida på föreställningar som annars uppfattas som självklara. I Y -the last man kommenteras nutiden, världspolitiken och våra värderingar via ett filter. När alla män är borta och de efterlevande kvinnorna ser tillbaka på den värld som försvann blir resultatet ett unikt perspektiv. Ett perspektiv som inte finns och aldrig kommer att finnas. Och just därför blir synliggörs mönster som i vardagen är osynliga.
Nej, världen förvandlas inte till ett paradis när männen försvinner. Men det är ändå lätt att konstatera att Y -the last man vilar på en feministisk värdegrund. Just förhållandet mellan könen är så klart ett bärande element i det här eposet. Men serien innehåller mycket annat också som får mig att se på delar av tillvaron ur en annan vinkel. Det är intelligent och tankeväckande. Vaughn den goda smaken att låta historien vara tillräckligt öppen för att det ska finnas mycket kvar att fundera över när man har läst färdigt. Dessutom är det ruskigt spännande, kryddat med mängder av referenshumor som jag går igång på.
Ett annat sätt att använda genren är att låta historien vara en allegori. Det finns en polsk film från 1984 som på svenska heter Uppdrag Sex (som jag antar är en rak översättning från originalets Seksimisja). Det dröjde inte många år innan den visades på Sveriges Television. Filmer som var icke-amerikanska hade fortfarande lite förtur på den här tiden. Uppdrag Sex gjorde starkt intryck på mig. Dels för att jag befann på tröskeln till min pubertet (det förekommer nakenscener i filmen). Men också eftersom jag fick upp ögonen för hur en film kan handla om en sak, och samtidigt handla om något annat. Uppdrag Sex är en science fiction-komedi som handlar om två män som blir nedfrysta. När de hittas i framtiden är alla män borta och kvinnorna lever i underjorden. Trots att det inte finns några män så är det just männen som de mest av allt är rädda för, och denna rädsla är ryggraden i det förtryckande samhället. Filmen handlar i grunden så klart om det polska samhället. Om diktaturen. Om ofriheten och förtrycket. Saker som man inte fick säga högt. Men som man kunde skildra i allegorisk form. Många menar att humorn i öststaterna försvann efter murens fall av just den här anledningen. Jag som elvaåring hade kanske inte begripit allegorin om jag inte hade sett filmen tillsammans med min pappa som varit mycket i öststaterna. Han fungerade som ett välbehövligt kommentatorspår och kunde berätta hur filmen skulle tolkas. När jag äntligen såg om filmen i vuxen ålder för ett och ett halvt år sen blev jag smått salig när jag upptäckte att filmen faktiskt är riktigt bra. Jag blir också nyfiken på hur den kunde släppas igenom censuren. Budskapet är ju knappast svårtolkat. Förmodligen satt där en trött tjänsteman på censuren och förstod precis allting. Men som också själv var trött på angivarsamhället. Och därför var väldigt glad att filmen inte innehöll något som man formellt var tvungen att invända emot.
Fördelar: Kunna hänga med i föreställningen samtidigt som man slipper känna att man borde solidaritetsskratta åt skämt som man hört hundratals gånger förut.
Just som man tror allt har ordnat sig vill man va gladare.
Tjejerna är borta.
Jag är oinspirerad.
Vad det är skönt att inte veta sitt eget bästa, och gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa.
Jag rear ut min själ. Allt ska bort.
Jag hittar på sånt jag vill höra. Jag vrider om tills det stör i mitt öra. De molekyler som ryms i min hjärna bromsar aldrig, jag kan inte spjärna mot.
nånting nånting jag säger nånting
Vågar du va rädd står jag på knä
om du ber mig
När jag är nyfiken står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till.
Inatt drömde jag att jag och ett gäng kompisar vunnit en middag med popgruppen KENT. Vi fick bo på hotell. På vår resa hade vi ett stående skämt där vi sa "Finns det plats för Kent?". Som om Kent var en person. Fast sista gången jag sa det uppskattades det inte. Det berodde nog på att vi då satt vi bordet på restaurangen och upptäckte att KENT hade satt sig vid ett annat bord, eftersom det inte fanns någon plats kvar vid vårt bord.
(Se även "Dela upp tårta"-scenen i Roy Anderssons Sånger från andra våningen)
